Efter tisdagens matcher är nu alla kvartsfinallagen klara i Fotbolls-EM. Hittills har mästerskapet,
trots vissa inslag av defensiv ängslan, kännetecknats av mycket teknisk grannlåt i spänningsladdade matcher. Det är också än så länge det EM där flest bollar fått plockats ut ur nätmaskorna. Endast två drabbningar – Spanien-Sverige och England-Skottland – har slutat utan nätkänning.
TV-bevakning
Den svenska TV-bevakningen av arrangemanget är därtill gedigen då SVT samt TV-4 sänder alla matcher. Som vanligt är därtill kommentatorerna – såväl vid arenorna som i studion – kunniga och sakliga där ett signum är att man aldrig hemfaller åt någon ohöljd nationalism. Det jag något saknar är emellertid en genomgång av varje nations historiska bedrifter, för att ge än mer av djup och perspektiv.
Ta exempelvis Österrike, som under det senaste halvseklet inte nått några framskjutna placeringar i mästerskap. Det fanns dock en tid då landets elva benämndes som ”Wunderteam”, med bollgeniet Matthias Sindelar som spelmotor. Under åren 1930-33 var man obesegrade och reste till VM i Italien 1934 som storfavorit. Väl på plats fick dock allt ett slut efter semifinalförlust mot värdnationen.
Sveriges EM-insats
Vad ska vi då säga om Sveriges EM-insats? Ja, självklart var nederlaget mot Ukraina i
åttondelsfinalen en missräkning. Haken i sammanhanget var nog att det saknades ytterligare en
kreatör på mittfältet – vid sidan om Emil Forsberg. Sebastian Larsson, Kristoffer Olsson och Albin
Ekdahl gjorde i sig habila insatser med sitt uppoffrande arbete men ingen av dem mäktade med att gå in i rollen som någon speldirigent.
Sedan ska vi dessutom komma ihåg att Ukraina minst av allt är någon blåbärsnation. Under sovjettiden var Dynamo Kiev – med den sylvasse ytterlöparen Oleg Blokhin i spetsen – ett av Europas bästa klubblag och stommen till det landslag som i EM 1988 gick ända fram till final där dock Nederländerna blev för svårt .Vi bör därtill ha i minne att Sverige även i EM 2012 förlorade mot Ukraina – i inledningsmatchen med 1-2 – när Ukrainas nuvarande förbundskapten Andrij Sjevtjenko var den lysande stjärnan.
Slutlig vinnare
Nu, när kvartsfinaler väntar, vem kommer slutligen att ta hem hela spelet? Ja, de fyra matcher som går av stapeln fredag-lördag är Schweiz-Spanien, Belgien-Italien, Tjeckien-Danmark och England-Ukraina, varefter segrarna i de två första respektive de två sista matcherna gör upp i semifinalerna, före finalen på Wembley, 11 juli.
Jag håller fast vid mitt tips i en föregående krönika: att det är England som slutligen får äran att höja segerpokalen. Hittills i turneringen har man inte släppt in ett enda mål och, efter att centertanken Harry Kane äntligen fick näta i åttondelen mot Tyskland, är det mycket som tyder på att vi även får beskåda en islossning framåt. Det känns just nu som att den främste opponenten antingen är Belgien eller Italien.
Belgien, som aldrig vunnit något stort mästerskap förutom OS på hemmaplan 1920, har ett lag vars stomme är en gyllene generation av namnkunniga spelare som nu kanske har en sista chans till en stor seger. I åttondelen mot Portugal fick dock dess nyckelaktörer Kevin De Bruyne och Eden Hazard lämna planen skadade. Frågan är om de kan bli fit for fight för vidare spel?
Italien gladde oss i den inledande omgångarna med en offensiv framåtanda Laget har nu också
spelat hela 31 landskamper på raken utan nederlag, ett imponerande rekord i sig. Bevisligen har
man en bred trupp med många olika alternativ att tillgå. I åttondelen mot Österrike föll man dock
tillbaka till sin gamla skötesynd med allt för mycket passningar i sidled. Italien har bara vunnit EM
vid ett tillfälle – 1968 – men visst finns chansen i år.
Hur som helst kan vi se fram mot en spännande upplösning av detta årets EM.
Anders Karlsson
