Tage Erlander 1949. Okänd fotograf. Public domain.
Tage Erlander, som ledde socialdemokratin och Sverige genom 1950- och 1960-talen, har åter kommit i ropet. På sistone har han lyfts fram som en vägvisare av såväl vänsterpartister som vänstersossar. Nyss utkom Daniel Suhonen med pamfletten Vad hade Erlander gjort? som jag fick möjlighet att recensera i Expressen.
Jag tycker att Suhonen har många poänger och därtill en förmåga att agitera med värme. Min främsta invändning är att dagens läge är ett annat än för sjuttio år sedan. Detta kan inte bara skyllas på “den nyliberala motreformationen” (Göran Therborn). Tage Erlanders regeringstid var exceptionell, inte bara i Sverige. Hans socialdemokrati surfade på ryggen av en kapitalism präglad av hög och stabil tillväxt. De höga vinsterna gav utrymme till att via skattsedeln finansiera en växande välfärdsstat. Samtidigt accepterade sossarna inte bara att produktionsmedlen förblev i privata händer utan lät även allt mer av ägandet koncentreras till Wallenbergsfären.
Suhonen följer mycket riktigt i detta spår. Han problematiserar inte ägandet – varken av fabriker eller av den digitala infrastrukturen – utan agiterar fullt ut för en skattsedelns socialism. Men han avstår från att resonera kring de historiska förutsättningarna.
Statens subvention av kapitalismen
Att vår tids kapitalism hamnat i ett permanent beroende av penningpolitiska stimulanser skvallrar om att läget är annat nu än då. Visst görs det fortfarande vinster, i många fall svindlande stora vinster som smusslas undan i skatteparadis. Men utgör dessa vinster en stabil grund för omfördelning? Kan de bära ett långsiktigt projekt för en återupprättad offentlig välfärd?
Skolkoncernernas vinster är ju bara ett uttag av skattepengar. Samma sak med företag inom vård och omsorg, eller för den delen vacciner och stridsflygplan. Att idag bli en framgångsrik kapitalist handlar i hög grad om att hitta den produktion som i framtiden kommer att få åtnjuta växande flöden av pengar från den offentliga kassan. Även den aktuella frågan om “marknadshyror” handlar om detta: kapitalet höjer hyrorna och staten bostadsbidragen, som det blev i Finland: ett enormt tillflöde av pengar från statskassan till fastighetsägarna. För att inte tala om ränteavdrag, rut-avdrag och rot-avdrag. Staten är redan från början med och betalar kapitalets vinster.
Visst fanns det en motsvarande symbios även på Tage Erlanders regeringstid. Staten bidrog till att bygga ut bilvägar och tv-sändare. Men den behövde knappast subventionera varje bil och varje tv-apparat. För att bara ta två exempel på konsumtionsprodukter där marknaden på 1950- och 1960-talet växte explosivt och som fortsatte att växa eftersom priserna kunde hållas uppe genom att varje produkt kom i nya modeller. Var finns motsvarande dynamik idag? Vore den ens önskvärd?
Rasmus Fleischer
Ursprungligen publicerat på Copyriot.
Läs mer om socialdemokraterna.
