Så avslutades då det 17:e Europamästerskapet i fotboll för herrlandslag med final på Wembley i London under regntunga skyar. Det utvecklades till en gastkramande drabbning där endast straffsparksläggning i slutändan kunde skilja kombattanterna England och Italien åt, och där till sist Italien drog det längsta strået – en seger som krönte landets imponerande facit med 34 matcher i svit utan förlust under Robert Mancinis tid som förbundskapten.
Varför var det då Italien som fick höja segerpokalen? Ja, självklart var det många faktorer som spelade in. Rent generellt finns det anledning att peka på en bred spelartrupp där även flera av avbytarna kunde sorteras in under begreppet världsklass. Inget annat land kunde heller stoltsera med ett lika väl samspelt och erfaret tandempar på mittbackspositionerna som Italiens Juventusduo Giorgio Chiellini och Leonardo Bonucci. Och även framåt hade man mycket kvalité och grannlåt att visa upp, ta bara Lorenzo Insignes delikatess i form av 2-0 målet mot Belgien när han med en osviklig precision curlade in bollen i bortre gaveln.
Men Italiens segerväg var inte enkel. Visst gjorde man rent hus i gruppspelet med tre raka vinster och 7-0 i målskillnad. De därpå fyra matcherna kom dock att innehålla en hel del av spänning och dramatik. I åttondelen betvingades Österrike efter förlängning, kvartsfinalen mot Belgien kom att stanna vid en 2-1 seger efter en tät och välspelad historia och semifinalen mot Spanien fick liksom finalen sin upplösning först efter straffsparksläggning.
Framgångsrika Italien
Det är dock inte första gången som Italien tronat överst i ett stort mästerskap. Landet är den nation som – jämsides med Tyskland – efter Brasilien är näst mest framgångsrikt i historien. Fyra gånger – 1934, 1938, 1982 och 2006 – har Italien vunnit VM. Dessutom var man förlorande finalopponent såväl 1970 som 1994. I EM har landet tidigare 1968 dragit det längsta strået och 2000 samt 2012 kunde deltagandet sammanfattas med finalförluster.
Därtill har italienska klubblag flitigt rosat marknaden. Inter, Milan och Juventus har alla vid ett flertal tillfällen i samband med Europacupen tronat överst på prispallen.
Självklart är det också många eminenta och karismatiska spelare som under decenniernas lopp
passerat revy. Den äldre – nu bortgångna – generationen kunde erinra sig 30-talets nyckelspelare i form av Giuseppe Meazza och Sergio Piola. På 1960-talet var det mittfältets spelmotorer Sandro Mazzola och Gianni Rivera som var mest framträdande när EM bärgades 1968.
Om vi går vidare till VM-segern 1982 kommer även många av oss ihåg skyttekungen Paolo Rossi, liberon Gaetano Scirea och veteranmålvakten Dino Zoff. Och när det senaste VM-tecknet erövrades 2006 var mittförsvarets Fabiano Canavarro och Alexandro Nesta rena granitblocket, samtidigt som Francesco Totti var den som stod för det mest kreativa i de främre regionerna.
Italiens spelteknik
Vad förknippar vi då med Italien på det mer speltekniska planet? Centralt här är begreppet
catenaccio som i direkt översättning till svenska betyder låskolv. Det handlar om att Italien under 1960-talet kom att bilda skola för utvecklandet och moderniseringen av försvarsspelet.
Det inbegrep avgörande ingredienser som att backlinjen skulle agera mer som ett enhetligt och sammansvetsat kollektiv där den back som utmanades kunde räkna med understöd, så kallad överbelastning, att man istället för att chansa med långbollar i många fall prioriterade att hålla bollen inom laget genom ett drivet kortpassningsspel samt att ytterbackarna på ett helt annat sätt än tidigare med räder längs med kanten gick med i anfallen. Inters segrar i Europacupen 1964 och 1965 kan ses som genombrottet för denna spelmodell.
Sammantaget kan vi inte annat än glädjas åt ett EM med mycket skönspel, ackompanjerat av att publik återigen intagit läktartribunerna. Smolken i bägaren var att finalbiljetterna betingade ett pris av 20-25 000 kronor och knappast var åtkomliga för vem som helst.
Anders Karlsson
