Östberg menar att arbetarrörelsen ensam ska lyfta sig i kragen. Då kommer allt bli bra. Att en allians med bönder skulle ha bidragit ”till att demokratisera Sverige och utveckla välfärdssamhället” förklarar han vara en sorts nationalromantisk förvillelse. Den urbana akademiskt skolade vänsterns bondeförakt får här fullt utlopp. – Vi kan själva! utropar denne general utan trupper från sin privilegierade stol med band till SP, tidigare Socialistiska partiet, numera Socialistisk politik med band till Vänsterpartiet.
Utanför den vänsterideologiska bubblan utgör bönder en avgörande faktor i de klassallianser som står upp mot den rådande kapitalistiska världsordningen. I takt med att många slutar tala om klass och den organiserade fackföreningsrörelsen inte minst i Sverige alltmer böjer sig för storföretagens diktat är det bondeorganisationen Via Campesina med över 200 miljoner medlemmar globalt som varit den sammanhållande kraften i de folkrörelseallianser som arbetar för klimaträttvisa, mot imperialism och militarism.
Många i vänstern lever i en schizofren värld och nog också Östberg. Böndernas klasskamp globalt är något fint och exotiskt men väsenskilt från böndernas kamp i Sverige. Så talar en alltmer förvirrad urban vänster. Den göds av att Östberg och andra handplockar fakta tagna ur sitt sammanhang för att odla självtillräckliga myter.
Bondeförbundet
Bönder invalda i riksdagen medan streck tillämpades som utestängde många småbrukare, länge majoriteten av bönderna, tas till intäkt för att bönder allmänt är konservativa. Det är att manipulera läsaren som knappast kan hålla reda på de olika stegen i avskaffandet av de olika rösträttsstrecken men det ser fint ut i en bondeföraktande text.
Inte ens när Bondeförbundet lägger grunden för välfärdsstaten tillsammans med Socialdemokraterna i riksdagen 1932 duger det. Då är det i Östbergs skenvärld ”försumbart”. I praktiken menar han att det inte handlar om ett parlamentariskt beslut utan handlar om att jordbrukarorganisationerna ville ha bättre betalt för ”sina produkter”.
Medan följderna av att Bondeförbundet bröt med den borgerliga ekonomiska politiken och drog undan materiella basen för fascismen ses som försumbar och tillfällig så är det ideologiska rasistiska drag hos Bondeförbundets retorik som Östberg menar att vi ska se som det centrala, ideologi ses som mer betydelsefullt än materiella beslut som drar undan fötterna för fascistisk rasism.
I Östbergs skenvärld behöver ett land inte människor som på åkern, i skogen och sjön arbetar för att få mat på bordet åt alla. Människor som ingår i den sammanhållning som behövs för att kunna driva politik. Östberg handplockar exempel på andra tillfällen då Bondeförbundet inte fullt ut stött Socialdemokratisk välfärdspolitik.
Centerpartiet och socialdemokraterna
Han glömmer en socialdemokratisk småbrukarfientlig jordbrukspolitik på 1960-talet. Att det var centerpartiet som var först i riksdagen med motioner mot apartheid 1964 och att centerledaren Gunnar Hedlund stoppade ett gemensamt agerande från de icke-socialistiska partierna mot Olof Palme för att han gått sida vid sida med Nordvietnams sändebud i en demonstration 1968 Det är ointressant i den svartmålning som Östberg visar upp.
Likaså att Centerpartiet var det första parlamentariska partiet i världen som motsatte sig kärnkraft 1973, en fråga som vänstern först senare började förstå var viktig och ett tag drev men numera inte passar i vad som är opportunistiskt för dagen i Östbergs värld.
Det är sant att facklig organisering av bönder, fiskare och de som arbetar i skogen har varit trögare än av de som arbetar på större gemensamma arbetsplatser. Det ligger i sakens natur men innebär för den skulle inte att den inte skett och än mindre att den inte är avgörande för att bygga en gemensam välfärd. Länge såg man i fackföreningsrörelsen ned på lantarbetarna för de tog lång tid på sig att organisera sig.
Småbrukare och organisering
Småbrukarna började bilda organisationer 1913 men först 1929 startade en mer landsomfattande bondefacklig organisering i RLF. Den organiserade omfattande strejker bland småbrukarna i Norra Sverige mot storbolagen för högre ersättning av körsel av timmer med stöd av slättbönderna i södra Sverige. Vid samma tid 1931-32 bryts också motståndet hos storbönder mot fackföreningar hos anställda i samband med lantarbetarstrejker.
Den bondefackliga organiseringen med inspiration från arbetarrörelsen bidrar till demokratiseringen av Sverige och välfärdssamhället i en tid när hälften av den arbetande befolkningen var verksam i jordbruket. En folklig organisering på landsbygden som gjorde det möjligt att reglera de ojämlika förhållanden som råder för naturbruket som saknar de skalfördelar industrin har.
I takt med den nära alliansen mellan facket och storföretagen som socialdemokraterna förordade ville allt fler politiker slita sönder denna reglering och ersätta den med att världsmarknaden skulle styra jordbrukets villkor. Det ledde fram till det enhälliga jordbrukspolitiska beslutet 1990.
Socialdemokraterna ville vara ett föredöme för kommande förhandlingar om att göra handelsavtalen med maktfullkomliga i västmakternas och storföretagens intresse där jordbruksfrågorna var en av de avgörande frågorna. Med dessa storpolitiska ambitioner och avskaffandet av jordbrukspolitiken försvann landsbygdens ekonomiska roll i den allians som var basen för gemensamma välfärden. Centerpartiet kom snart i händerna på nyliberala ideologier liksom socialdemokraterna.
Massrörelser i Syd och allianser
Östbergs bild av de allianser mellan massrörelserna i Syd och vänsteraktivister som svarta blocket och antikapitalister uttrycks i hans nya bok Folk i rörelse. Det är en bild av å ena sida goda fredliga demonstranter och å andra sidan av ”våldsverkare” som förstör för samhället, en bild som förs fram av polisstatens företrädare samt socialdemokraterna och borgerliga som stödjer den nyliberala världsordningen.
Han skriver om EU-toppmötet 2001 i Göteborg: ”Allt var upplagt för en massiv, fredlig manifestation av den nya tiden sociala rörelse. Men den breda mobiliseringen kom att hamna i skuggan av några hundra stenkastare och en ännu mindre grupp maskerade våldsverkare.”
Östberg lever kvar i splittrande föreställningar som gång på gång leder fel. Istället för dessa opportunistiska vänsterideologiska strömningar så krävs en i både naturbruk och industri materialistiskt grundad internationalism, något som både Östberg missar med sin slagsida åt vänster. Bönderna har en central roll i Sverige och världen. De må vara få hos oss men flera miljarder globalt. Anledningen till att en allians mellan klasskampen på landsbygden och den urbana klasskampen är viktig och kan utgöra grunden för att på allvar ta upp kampen för fred, bröd och arbete är enkel. Vi behöver alla mat. Östberg tycks ha glömt det.
Tord Björk
