I början av 90-talet vållade Craig Calhoun en del rabalder genom att döma ut begreppet ”nya sociala rörelser”. Det var väl inget nytt med dem, skrev han i artikeln New social movements of the early nineteenth century. Folkrörelserna i början av artonhundratalet hade nästan exakt samma egenskaper som man försökte pådyvla dem som man då kallade nya: breda klassallianser, fokus på vad man själv kan göra här och nu istället för försök att sätta sig i riksdagen, och större intresse för existensiella frågor än för ekonomiska.
Efter det utvecklade Calhoun berättelsen om det tidiga artonhundratalet i en bok som heter The roots of radicalism. Där försöker han förklara varför en del rörelser blir revolutionära medan andra nöjer sig med gradvisa reformer. Och resultatet kanske förvånar en del: det är främst konservativa människor som blir revolutionärer. Dvs det är främst människor vars existens är bundna till det bestående – men hotade – som är beredda att satsa sina liv på stora förändringar. Stora förändringar, nämligen, av de sociala mekanismer som hotar deras livsföring. Stora förändringar, för att ingenting ska förändras.
Marxister och miljörörelse
För traditionella marxister låter detta hädelse. Var det inte den moderna arbetarklassen som skulle förändra världen. Jovisst, säger Calhoun, men just den har visat sig starkt föredra steg-för-steg-lösningar. Istället är det småbönder som hotats av utrotning som har bemannat såväl 1800-talets som 1900-talets stora revolutioner.
För den miljörörelse som jag tillhör borde inte detta vara något nytt. Vi borde veta att folk som hotas med att inte kunna leva som de har brukat blir förbannade och deltar i motstånd såväl mot motorvägar som kärnkraftverk som industriell skogsavverkning och industriellt fiske, och därvid kan utveckla en dödsföraktande militans som den vanliga strejkdeltagaren sällan kan visa upp maken till.
För att förändra samhället stort måste man ta hjälp av människor som ogillar de förändringar det rådande systemet tvingar på dem. I Sverige främst kanske landsbygdsbor och lågutbildade. Ilskan kan slå åt vilket håll som helst, men den är inte ideologiskt betingad. Calhoun visar hur den som på måndan ropar på en stark man som kan reda upp situationen på tisdan kan delta i kravaller mot samma starka man. Det som är konstant är desperationen och det omöjliga i att fortsätta på den inslagna vägen. Den som är först att organisera missnöjet vinner.
Jan Wiklund
Tidigare publicerat på Folkrörelsebloggen år 2013.
