Så slutade det svenska damlandslagets OS-äventyr i djup sordin efter den tunga finalförlusten mot Kanada – med avgörande straffsparksläggning – i finalen. Det var ett möte som Sverige gick ut till som skyhög favorit. Inför den sista drabbningen hade laget vunnit alla de fem föregående matcherna, och där premiärsegern med 3-0 mot tidigare mästaren USA var speciellt imponerande. Sällan har heller landslaget fungerat så väl på alla boliner.
Tre spelare att lyfta fram
Det vi fick se var en välkomponerad tajming mellan speluppläggare, slitvargar och vassa avslutare med en därtill lagom blandning av gammalt och ungt. I sammanhanget är det speciellt tre spelare som jag vill lyfta fram:
Hedvig Lindahl: Hon debuterade i landslaget redan 2002, har sedan 2005 varit det självklara förstavalet mellan stolparna och har till dags dato spelat 163 landskamper. År 2018 blev hon av de aktivas organisation FIFPro utsedd till världens bästa målvakt och fick 2015 samt 2016 Diamantbollen som Sveriges bästa spelare på damsidan. Nu, vid den aktningsvärda åldern av 38 år, var Lindahl precis lika bra som någonsin, inte minst briljerade hon med svettiga straffräddningar.
Caroline Seger: Hon har ända sedan 2005 varit bofast på det svenska mittfältet och har över tiden allt mer utvecklats till lagets sammanhängande spindel samt outtröttliga konditionsfenomen. Seger har sedan 2009 innehaft kaptensbindeln och är nu med sina fantastiska 221 landskamper Sveriges generellt sett mesta landslagsspelare på ”det gröna fältets schack”. Hon hade saken i sin hand att avgöra finalen men straffen hamnade olyckligt nog ovanför målramen.
Stina Blackstenius: Vi har i flera år väntat på hennes definitiva genombrott som en spelare av yppersta världsklass och väl nu till OS i Tokyo infriade hon alla de högt ställda förväntningarna som lagets centertank. Blackstenius målfabrikation i detta mästerskap landade på fem nätkänningar och då ska vi ha i minne att i två av sex matcher sparades hon från start. Hon var sylvass så fort bollen kom i närheten av motståndarens straffområde. Blackstenius är endast 25 år och kommer säkerligen framgent att under en betydande tid bjuda oss på många högtidsstunder.
Räckte inte ända fram
Varför räckte det då inte ända fram i finalen? Den främsta orsaken står att finna i att Sverige under matchens lejonpart förde spelet och skapade chanser, men effektiviteten i avgörande lägen var inte på samma nivå som tidigare under turneringen. Dessutom återföll laget bitvis till sin gamla skötesynd att ge bort initiativet och bli allt för passivt i sin organisation. Slutligen kom nerverna i det avgörande straffsparksdramat att hänga utanför tröjorna med fyra missar på sex tillfällen. Men man föll med flaggan i topp och utsikterna inför nästa års EM måste betecknas som ljusa, även om kanske Lindahl och Seger tackar för sig.
Vi ska därtill inte glömma vilka enorma framgångar damlandslaget haft ända sedan EM-triumfen 1984 med Pia Sundhage som den stora fixstjärnan. Därefter har bland två VM-silver och ett OS-silver bärgats och meritlistan i stort är långt mer ståtlig än vad herrlandslaget kan visa upp.
Damfotboll styvmoderligt behandlad
Trots det går det inte att komma ifrån att svensk damfotboll än idag till viss del är styvmoderligt behandlad. Det handlar inte om utrymme i media där jag måste säga att journalistiken nuförtiden sköter sig väl med en någorlunda jämlik fördelning av uppmärksamheten mellan könen.
Nej, det är den ekonomiska biten där damfotbollen fortfarande sackar efter, inte minst manifesterades detta sorgliga faktum med det krispaket som fotbollen tilldelades i svallvågorna efter coronaviruset. Av 76,5 miljoner fick herrarna 72,9 medan damerna fick nöja sig med 3,6. Visst handlar det främst om plåster på såren för uteblivna biljettintäkter År 2018 (hittade inga uppgifter för 2019) uppvisade herrallsvenskan därvid ett genomsnitt på 8 495 åskådare medan damerna stannade på 895, men det är ju en betydligt mindre skillnad än vad som de facto betalades ut i coronastöd.
I främsta rummet kan denna snedfördelning dock inte ses som något annat än en kvardröjande patriarkal konservatism i frågan om svenskens mentalitet. För varför går vi fortfarande mycket hellre på herr- än damfotboll?
Anders Karlsson
