Partiledarval är inte en personfråga

Den som ställt upp i enkätundersökningar om tilltro till samhället och olika institutioner brukar mötas av påståenden i stil med ”jag tycker att statsministern sköter sitt jobb”, följt av en glidande svarsskala; ”stämmer inte bra – stämmer varken bra eller dåligt – stämmer mycket bra”. Något utrymme för motfrågor finns inte. Sköter sitt jobb i förhållande till vem? Vem är uppdragsgivaren?

Precis den motfrågan måste ställas när Lövfen nu plötsligt bestämt sig för att avgå. Om domen över Löfven är att han varit Sveriges sämsta statsminister, måste motfrågan bli; dålig i förhållande till vem? Löfven tillsattes lika märkligt som han nu avgår, inte ens ett år före val.

Han dök upp som partiledarkandidat för att han inte var någon i den splittrande fraktionsstrid som pågick kring palatskuppen mot Håkan Juholt. En deal­maker från metallarbetarfacket, en pragmatiker så pragmatisk att det är oklart om han alls har någon åsikt utöver att Socialdemokraterna måste sitta vid makten.

Men han var också mannen från ”Klassen”, sägs det. Antingen som en kvalitetsstämpel eller ett hån – eftersom högerns folkhemspopulister tycks hata tanken på att en man av folket inte blir vid sin svetsbänk. Det är ju internationellt ganska exceptionellt att en svetsare kunnat ta sig hela vägen från fabriksgolvet till statsministerposten. En fjäder i hatten för hela det sociala utjämningsprojekt som välfärdsstaten i grunden är, eller var. Men ännu mer berättar det förstås om den svenska arbetarrörelsens stora makt. Ännu mer än en man ur de kroppsarbetande folkdjupen är ju Stefan Löfven en man av byråkratin.

Klass och facklig byråkrati

Om det är någonting vi bör ha lärt oss vid det här laget, om vi alls skall kunna förstå socialdemokratins utveckling, så är det att arbetarrörelsens fackliga apparat och arbetarklassen som samhällsklass är två skilda saker vars intressen långt ifrån alltid sammanfaller. Människor i fackbyråkratin, som lyfts bort ifrån arbetsplatserna, som lärt sig förhandla och sluta avtal över huvudet på sina medlemmar och som spenderar mer tid med förhandlingspartnern än de människor man är satt att representera, skapar sitt alldeles egna skikt med sina alldeles egna privilegier att slå vakt om.

Arbetarrörelsens progressiva har två dyrköpta erfarenheter att dra sig till minnes nu; Juholt och Corbyn. Om Juholt var en ”vänster­kandidat” kan diskuteras men han var (sosse-)vänsterns kandidat. Den efterföljande palatskuppen var den logiska följden av missförståndet att det går att ändra politisk kurs genom att bara genom att byta ut ledaren.

Läxan från engelska Labour är ännu mer svårtsmält; det kanske inte ens räcker med en stark gräsrotsrörelse för att bekämpa apparaten. Höger­sossarna, vare sig de hade ett fysiskt arbete på åttiotalet eller aldrig lyft något tyngre än en utskottspromemoria, kan mycket väl visa sig beredda att sänka sitt eget parti hellre än att byta kurs. Så symbiotisk är relationen mellan partiet och de nyliberala samhällsstrukturerna.

Socialdemokratin

Socialdemokratins öde avgörs alltså inte så mycket av vilken figur som placeras i toppen som av maktkampen bakom. Om den levande rörelse och tradition som ändå finns kvar långt inne i arbetarrörelsen kan göra sin röst hörd och få igenom den nödvändiga kursändringen så avgörs det av förmågan att organisera kring sitt eget intresse. Detta är inte en enkel fråga om vänster- eller högeråsikter, det kan till och med röra sig om samma människor som slits mellan sina insikter om de politiska behoven och sin lojalitet med de strukturer som satt sossarna i det elände vi alla får betala dyrt för.

Det som pågår är inget mindre än en kamp om socialdemokratins öde. Vinner partihögern även denna gång är det nog inte mycket kvar värt att slåss för vid nästa partiledarval.

Ursprungligen en ledare i tidningen Internationalen

Läs mer om socialdemokraterna

Liked it? Take a second to support Svensson on Patreon!
Become a patron at Patreon!