Boktips
Nations Matter
Craig Calhoun
Routledge
Nyliberalism kontra (vänster)nationalism
Liberal Kosmopolitism. Kapitalistisk Internationalism. Marknadsmässig Globalism. Högerborgerlig Universalism. Nyliberalt Världsborgarskap. Hela jorden tillhör den hemlösa rika eliten som inte känner några gränser.
Efter murens och ”den reellt existerande socialismens” fall 1989 såg sig jordens borgerliga överklasseliter som den kommande slutliga världsvida segraren i den planetära kapitalistiska klasskampen. Historiens slutmål och framtidens nyliberala marknadsideal var nationslös, global, gränslös och självisk individualism.
Men så blev det inte. Ett antal ekonomiska finansiella kriser visade på den segervissa nyliberalismens svagheter. Dramatiskt ökade socioekonomiska klyftor och fortsatt fattigdom vid sidan av snuskig rikedom väckte protester. Och viktigast: Den internationella kosmopolitiska kapitalismen bromsade den nödvändiga gröna miljö- klimatomställningen i världen.
Det gamla östblockets realsocialistiska stater utvecklade dessutom olika grader av illiberal auktoritär statskapitalism – Nordkorea, Vietnam, Kina, Ryssland, Östeuropa. USAs arroganta och långvariga politisk-ekonomisk-kulturella ”frimarknadsdominans” försvagades. Den västfientliga anti-liberala diktaturen Kina står nu på tur att stormaktsdominera världen.
Determinism och drömmar
Den liberal-marxistiska, linjära, rationella, deterministiska framstegs- och ”storskaletanken” till ödesbestämd universalism (en enad värld) motsägs av att nationalismen envist lever kvar.
Kosmopolitism är ännu för tidig och svag, alltför präglad av önsketänkande – liksom den halvofficiella mångkulturalismen. I båda fallen saknas en enande övergripande känslomässig (folk)gemenskap på nationell nivå.
De gamla luttrade socialistiska drömmarna överlevde murens fall, men vid sidan av dem förlorade sig alltför stora delar av världens folkliga klasser i ”ond”, negativ, aggressiv, reaktionär, xenofobisk, nationalistisk, eller islamistisk högerpopulism.
I denna nya värld efter tusenårskiftet är dock det globala universella kapitalistiska världssystemet ännu starkt. Men potentiellt progressiva former av nationalism kan ge den härskande nyliberalismen motstånd, skriver författaren.
Nation(alismens) fortsatta styrka är en viss kulturell likhet med (etniska) rötter i historien som övergripande förenar befolkningen (med ett drag av ”radikalkonservativt” försvar av traditioner man vill värna om). Och ett delat språk alla kan flytande.
Nations Matter
Det menar den amerikanske sociologiprofessorn Craig Calhoun vid New York University i intressanta, kunskapstäta och djupborrande debatt/faktaboken ”Nations Matter – Culture, History and the Cosmopolitan Dream”.
Det är en teoretisk-akademisk-intellektuell bok tillägnad de som redan vet det mesta om nationen. Och behöver fylla på med detaljer som att nation(alismen) har rötter ända från antikens Israel, Grekland och Rom. Liksom från den engelska 1600-tals-revolutionen och självständighetskampen i Latinamerika på 1800-talet.
Boken sammanfattar även utförligt olika nationalismteorier av kända namn som: Benedict Anderson, John Armstrong, Fredrik Barth, Michael Billig, Karl Deutsch, Ernest Gellner, Hans Kohn, Halvdan Koht, Ernest Renan, Stein Rokkan, John Schwarzmantel, Hugh Seton-Watson, Anthony Smith, Eugen Weber, Elie Kedouri och andra…
Själv förlorade jag min ungdoms idealistiska maoism när de förment socialistiska hjältenationerna Kina, Vietnam och Kambodja urartade i nationalistiska krig (och senare blev statskapitalistiska). Det var något som var omöjligt – varför skulle arbetarstater kriga mot varandra? Min marxist-leninistiska revolutionära ideologi (tro) kollapsade i den vevan.
Den nationella frågan
Se även 1914 när den starka europeiska arbetarrörelsen svek socialismen och internationalismen för nationella krig – arbetarklass mot arbetarklass i skyttegravarna. Se vidare det påstått socialistiska Jugoslaviens upplösning i krig mellan de olika balkanfolken.
Den så kallade ”nationella frågan” har inte lösts av världens vänster. Därför studerar jag nationalismen – själv och på universitetet. Detta för att försöka förstå varför det nationella fenomenet är så fortsatt stark trots att liberaler, vänsterfolk och olika moderniseringsteoretiker sedan länge dömt ut det som historiskt förlegat.
Under tre år var jag därför volontär på den bolivianska etnonationella bonde-”indian”-rörelsen CSUTCB och dess tidning ”Pututu”. De kämpade mot den vita minoritetens ”interna kolonialism” och för en verklig självständighet för ”indianlandet” Bolivia. I motsats till den ensidigt klasstänkande arbetarrörelsen strider ursprungsfolkrörelsen CSUTCB under dubbelparollen ”Klass och Nation”.
Jag vidhåller efter många års egna (amatör)studier av nationalism, nation, etnicitet och etnonationalism att den överlägset bästa (nybörjar)boken om nationalism är den norske professorn i statsvetenskap Öyvind Österuds bok ”Vad är nationalism?”.
Nation och modernitet
Och såväl Craig Calhoun som Öyvind Österud är – liksom många andra nationalismforskare – i stort överens om följande grundteman i nationalismen:
Nationer är skapade (av nationalister och stater). De finns inte bara där i dåtid, nutid och ”sentid”, som vanligt folk ofta tror – och som nationalisterna själv hävdar. ”En nations existens är en daglig folkomröstning”, menade den franske filosofen och historikern Ernest Renan.
Nationen är en slags svårdefinierad ”solidaritetsgemenskap” som finns om en grupp människor själva upplever att de är ett folk eller en nation. Nationer definieras ofta via objektiva fakta, men de är i sin essens – i sin innersta natur – en subjektiv känsla delad av en avgränsad grupp människor som upplever samhörig frändskap och en igenkännbar likhet.
Med moderniteten rycktes många fattiga bönder upp från landsbygdens byar till städer och kapitalistiska industrier. Upplevde arbetsmigration, läskunnighet, moderna media, masskommunikationer, sekularisering, Bibeln på nationalspråk (via protestantisk reformation) och politiska cafédiskussioner.
Bönderna kände av rotlöshet och anonymitet när de inte längre hade sin småskaliga by- och bygd-identitet”. Det tomrummet kunde ”nationella socialingenjörer” använda för att skapa nationer där inga förr fanns. De skapade den storskaliga moderna identitet som kallas nationer.
De kunde använda olika likheter som fanns som ”potentiella byggstenar” i den region (det land) som skulle ”väckas” till att bli nationer: Som exempelvis gemensamhet vad gäller fenomen som språk, kultur, historia, stat, territorium, religion, härkomst, traditioner, politisk samsyn (och djupa etniska rötter betonar vissa).
Så kunde storskaliga identiteter som nationer skapas av det upprotade ”bondematerialet”, Se exempelvis boken ”Peasants into Frenchmen – The Modernization of Rural France” av rumänsk-amerikanske historikern Eugene Weber.
God och ond nationalism
Det finns, för att gå vidare, såväl inåtvänd, defensiv, bra och ”god” nationalism – som utåtvänd, offensiv, dålig och ”ond” nationalism. (Nation)alismen i sig är varken i grunden höger eller vänster. Den kan framträda som såväl högernationalism som vänsternationalism.
Om en inte tar till sig den goda nationalismen får mörka krafter monopol på den. Nationen kan skydda mot maktförskjutningen till global marknad och EU:s Brysselmakt. Nationen kan ge tillit, identitet och (grupp)tillhörighet.
Vidare att nationen har en lämplig mellanstor demokratisk form mellan individen och det internationella perspektivet. Folket har makten i nationen, såväl i betydelsen den stora massan, som i betydelsen nationellt självbestämmande för ett ”folk” (en Vi-grupp). Och Demokrati betyder Folkmakt.
Samt att den moderna nationalismen och national-staten är en varierande blandning av den politiska, statliga, franska, revolutionära, upplysnings- och medborgarnationalismen samt den etniska, ”organiska”, tyska, romantiska, ”bondemytiska” kulturnationalismen – från kring år 1800. Då blev Folket Nationen – ett suveränt folk.
Demokrati och nationalism
Från början var nationalismen som överordnad politisk ideologi en integrerad del av kampen för demokrati – som två sidor av samma sak (folkets sak). Tanken var och är att varje folk ska ha sitt eget land att (demokratiskt) bestämma i.
Politik (stat) och kultur (nation) bör sammanfalla i national-staten. Vilket kan vara problematiskt ibland – speciellt med blandade befolkningar, och i Syd med dess konstlade påtvingade koloniala gränser. Krav kan resas på delar av andra länders territorium.
Det kan utlösa nationalismens onda farliga sida i form av grannkonflikter, etnisk rensning, imperialism och krig mellan nationer. Se de båda världskrigen. Nationalismen verkar inte kunna utrotas, så då måste den tämjas och bli fredlig.
Så långt är Calhoun, Österud, samt de flesta andra nationalismforskare ense. Och trots allt ont som begåtts i nationalismens namn, så kan den inte beskrivas som enbart ett ”moraliskt fel”, menar Craig Calhoun och fortsätter:
Den nationella vi-känslan är avgörande för demokratin. Vi-känslan skapar den solidaritet som behövs för ekonomisk rättvisa och social inkludering. Den nationella staten har potentialen att överbrygga etniska och andra söndrande klyftor i samhället.
Stark nationalstat
En stark nationalstat underlättar också för investeringar i den offentliga sektorn istället för privatiseringar. Och den kan vid behov skydda sig genom protektionism. Craig Calhoun skriver vidare:
”Nations are also bases for contesting neoliberal versions of globalization that threaten social institutions built through generations of struggle. Rather than wishing nationalism away it is important to transform it… pursuing a pure postnational politics is premature at best and possibly dangerous”.
”För tidigt” (premature) i betydelsen att världen ännu inte är mogen för global demokrati, solidaritet och välfärd menar författaren. Mänskligheten har inte än på länge en internationell identitet, en global kosmopolitisk vi-känsla. Även om det vore det moraliskt och politiskt mest korrekta anser Calhoun.
Än så länge är national-staten den högsta fungerande formen av demokrati. Den blandar stat och nation, politik och kultur, gruppkänsla och territorialgränser, sociala institutioner och historiska myter.
Nationalismen är ”ond” och exkluderande ibland, och vänder sig då emot minoriteter, invandrare och andra nationer. Den är ”god” och inkluderande ibland, och bjuder då in alla i landet till det ständigt pågående gemensamma nationsbygget, med den stora majoritetskulturen som grund för vidare påbyggnader.
Detta via en önskvärd ömsesidig (frivillig) integration och assimilation mellan in-födda och in-vandrade. Med bibehållet individuellt självförverkligande. Nationen förändras på så sätt ständigt via in-födda , in-vandrade och utländska impulser.
De sista raderna är min sammanfattning och inställning.
Hans Norebrink
Läs också:
Se även böckerna:
- ”Den föreställda gemenskapen – reflektioner kring nationalismens ursprung och spridning” av Benedict Anderson.
- ”Hierarchy in the Forest – The Evolution of Egalitarian Behavior” av Christopher Boehm.
- ”The Origins and Nature of Sociality” av Robert Sussman och Audrey Chapman (redaktörer).
- ”Framgångsrik fred – Hur stater skapat stabil fred i historien” av Karl Deutsch.
- ”Eliternas uppror och sveket mot demokratin” av Christopher Lasch.
- ”False Opposites in Nationalism – An Examination of the Dichotomy of Civic Nationalism and Ethnic Nationalism in Modern Europé”, ett examensarbete av Margareta Mary Nikolas.
- ”Genetic and Cultural Evolution of Cooperation” av Peter Hammerstein (red).
- ”Ett oskrivet blad och andra myter om människans natur” av Steven Pinker.
- ”Om nationernas självbestämmanderätt” av Vladimir Lenin.
- ”Marxismen och den nationella frågan” av Josef Stalin.
- ”Nations and Nationalism in a Global Era” av Anthony D. Smith
- ”Blågul framtid – en essä om nationen och det svenska” av Magnus Karaveli.
- ”Evolutionen och jag” av Johan Frostegård.
- ”Samarbete” av Patrik Lindenfors.
- ”Snällare än du tror – Människan social av naturen” av Åke Daun & Hans Norebrink.
- ”Socialismens nederlag och människans natur – 100 år av realkommunism” av Hans Norebrink.
