Om metanutsläppen ökar, oavsett var de kommer från, kommer det leda till en ökning av den globala temperaturen. Metanutsläppen från all världens idisslare har gått från 65 000 kton 1961 till 100 000 kton 2019 (FAOSTAT). Utsläppen ökar därmed betydligt långsammare än befolkningen, och utsläppen av metan från idisslare har minskat med 35 % per capita sedan 1961. Det är därför rimligare att diskutera dessa metanutsläpp som en effekt av befolkningsökningen i första hand, snarare än en effekt av folks konsumtion av mjölk och kött.
Nötköttskonsumtionen per capita har heller inte ökat under samma period, medan mjölkkonsumtionen ökat något.
Trots en kraftigt ökad befolkning har antalet kor i Sverige minskat kontinuerligt under snart hundra år. På 1930-talet hade Sverige sin ko-topp med 1,9 miljoner vuxna kor. Idag finns det en halv vuxna miljon kor. De svenska kornas metanutsläpp har inte ökat de senaste hundra åren utan har tvärtom minskat (Kander 2007).
Svenska kors metanutsläpp bidrar därför inte längre till någon uppvärmning.
Kolinlagring i betesmark och vallodling gör stor klimatnytta
Diskussionen om balansen mellan den kolinlagring i mark som sker i samband med vallodling eller bete och metanets klimatpåverkan förändras också när man tar hänsyn till metanets korta livslängd. Det är väl fastlagt att kol kan lagras in i betesmark och vid odling av vall, flerårigt foder till kor, får och hästar. Under svenska förhållanden anses vallodling leda till inlagring av cirka 2 ton koldioxid per år och betesmark ett par hundra kilo.*
I flera rapporter (till exempel Kor och Klimat och Grazed and Confused) påstås att denna inlagring av kol inte kan motverka metanutsläppen, men det bygger på två felaktiga förutsättningar. Den första är att man använder GWP-100 för att räkna om metanutsläpp till koldioxid och den andra är att kolinlagring i mark är högst temporär och klingar av efter några årtionden.
Verkligheten och betesmarkerna
Verkligheten är precis tvärtom: Om vi betraktar en bit betesmark avgörs hur många kor som kan födas på den marken av markens produktivitet. Om vi inte gödslar marken (huvuddelen av världens betesmarker gödslas inte) kommer metanutsläppen att vara konstanta från de kor marken föder och bidrar därför inte alls till den globala uppvärmningen (tvärtemot vad de flesta tror har heller inte arealerna gräsmark ökat i världen utan är mer eller mindre desamma som för 150 år sedan). Samtidigt finns det inga bevis för att kolinlagringen upphör.
De svenska betesmarker som binder kol har ju redan varit betesmarker i hundratals, ja i många fall tusentals år och fortsätter att binda kol. På global nivå anges också mycket högre värden för kolinlagring i betesmark än de svenska. Detsamma gäller odlingen av vall på de svenska åkrarna. Med tanke på att antalet kor inte ökat så bidrar deras metanutsläpp inte till någon uppvärmning alls, samtidigt som kolinlagring i vall och betesmark motsvarar minst 2 miljoner ton koldioxid per år.
Gunnar Rundgren
*) Det är ett stort gap mellan de svenska uppskattningarna av kolinlagringsförmågan hos betesmark och de internationella studier som finns. Med tanke på att förhållandena för inlagring av kol i mark är goda i vårt klimat antyder det att de svenska siffrorna är underskattade.
Ursprungligen publicerat på Trädgården Jorden.
Läs också:
- Ny metanmatematik och korna
- Falsk metanmatematik – koldioxidekvivalenter
- Samma antal kor är klimatneutralt
- Kornas planet – Kons heta andedräkt
