Boknytt
Sovjetunionens skendöd
Kristian Gerner
Historiska Media
Sovjet dog aldrig!
Sovjetunionen och dess falska ”kommunism” kollapsade efter Berlinmurens fall 1989. Och hela 90-talet kom Ryssland att sönderhärjas av privata rövarkapitalister – de så kallade oligarkerna.
De rika blev rikare, de fattiga fattigare. Pensionärerna svalt. Social misär bredde ut sig. Statliga företag i Ryssland hamnade på dunkla vägar i en ny privat överklass händer.
Hela det väststödda projektet att införa liberal demokrati och kapitalistisk marknadsekonomi i öst hamnade i vanrykte bland verklighetens vanliga lidande människor. Åter ropades det på en stark ledare. En del sovjetnostalgiska ryssar demonstrerade med Stalin-plakat.
Men det var inte så enkelt att röd ”socialism” ersattes av blå kapitalism. I många fall var det samma elit som hade den politiska och ekonomiska makten både före och efter Sovjets fall.
Sovjetisk statlig överklass
Den gamla statliga sovjetiska överklassen (”nomenklaturan”) anpassade sig till stor del till det nya läget. Genom sina gamla kontakter och kunskap om det sovjetiska näringslivet blev de en del av den nya oligarki-kapitalismen.
In kommer Putin år 2000 och rensar upp i röran. I början med starkt folkstöd från en kapitalism-trött rysk befolkning. Men kapitalismen blev kvar, men styrd från staten.
Den gamla rysksovjetiska ”djupa staten”, speciellt då säkerhetstjänsten FSB ledd av Putin, hade kvar sin makt. Och under de 20 år som följde koncentrerade han makten till staten och till sig själv. Så idag 2021 kan Ryssland åter räknas som en öppen diktatur.
Nya ”Mini-Sovjet”
Den statliga byråkratiska överklassen i det gamla Sovjet har blandats med nya privatkapitalister i det självständiga Ryssland.
Ibland via giftermål. Men staten har efter försvagningen på 90-talet återtagit sin fulla makt.
Det statsbyråkratiska Sovjetunionen har på detta sätt återuppstått i form av det statskapitalistiska Ryssland. En diktatur med statsstyrd kapitalism. Ett nygammalt Mini-Sovjet! (mitt ord).
I boken ”Oligarkerna”, som jag recenserat tidigare, beskrivs den här utvecklingen av författaren Claes Ericson (civilekonom som arbetat med affärsutveckling i Ryssland).
Han menar att Putins statstjänstemän (byråkrater) med rötter i den gamla rysksovjetiska nomenklatura-överklassen har blivit ”de nya oligarkerna”.
På liknande sätt beskrivs övergången från ”Stor-Sovjet” till ”Mini-Sovjet” (Ryssland) i Rysslandexperten Kristian Gerners nya bok ”Sovjetunionens skendöd – En historia om det moderna Ryssland”. Han förutspådde Sovjetunionens fall redan på 70-talet, men avfärdades då av vissa som borgerlig ”reaktionär antikommunist”.
Sovjetstaten överlevde
I kapitlet ”Återuppståndelsen” beskriver historieprofessor Gerner hur på 90-talet ”den materiella misären och oligarkernas makt under Jeltsin” hotade att förvandla det nya Ryssland till en ”failed state” (en stat i sammanbrott).
Då ingrep den överlevande och allt starkare sovjetiska säkerhetstjänsten FSB: ”Statsapparaten räddades och staten med den. Ryska federationen under Putin är Sovjetunionen återuppväckt under nytt namn, fastslår Kristian Gerner.
Men varför uppstod då krisen för det gamla Sovjetunionen? Jo, det fanns ett visst kvarvarande, i alla fall ryskt, folkstöd för Sovjet och det gamla löftet om en sovjetisk välfärdsstat, som den ryska revolutionen 1917 hade utlovat.
Kris i ekonomi och miljö
Men i stället krisade den sovjetiska ekonomin på 80-talet. Och när den ryske reformledaren Gorbatjov öppnade upp Sovjet för fri debatt insåg allt fler att deras (relativa) fattigdom inte var ett undantag.
Armodet delades av de flesta. Många tappade då tron på Sovjet och dess framtidslöften om ett bättre liv.
En annan kanske förvånande Sovjetkritik växte fram som ett resultat av den mycket brutala förstörande resursutvinningen och miljöförstörelsen. Aktivistgrupper växte fram i protest mot förgiftningen av deras hembygder.
”Den nationella frågan”
En tredje orsak till Sovjetunionens sönderfall, som Kristian Gerner förtjänstfullt lyfter fram, är vad vänstern kallar ”den nationella frågan”. I detta sammanhang hur förhållandet mellan de 15 delrepublikerna (alla med var sitt dominerande folk) skulle vara.
Sovjetunionen ansåg sig ha löst denna fråga genom principen om nationellt självbestämmande. Och den kombinerad med en påstått frivillig sammanslutning av femton folk, vilka syskonlikt tillsammans byggde på det som skulle bli världssocialismen.
Så fel man hade om kraften i de etniska och nationella känslorna. Först skakade hela Östeuropa av sig den i praktiken rysksovjetiska överhögheten. Sedan utropade sig samliga sovjetiska delstater till fria självständiga stater. De flesta även med nyinförd kapitalism & marknadsekonomi.
I det historiska minnet fanns hos många sovjetfolk att de en gång hade varit självständiga. Att de ofta med tvång införlivades med det revolutionära Ryssland efter revolutionen 1917. Och att de sedan dess utsatts för ”russifiering” av den helt dominerande delrepubliken Ryssland.
Kulturell förryskning
Någon kolonial exploatering hade inte ägt rum i det gamla Sovjet. De olika fattiga centralasiatiska folken fick alla utvecklingshjälp. Och de baltiska delstaterna var rikare än Ryssland.
Istället var det en slags språklig och kulturell ”storebrorrysk” (mitt ord) imperialism som småfolken vände sig emot. En ”förryskning” med det bara halvt uttalade målet att skapa ett enda sovjetfolk (sista meningen min, men taget från andra källor).
Som i så många andra sammanhang förstod man i den socialistiska idévärlden inte hur etnisk nationalism kunde överflygla de förment viktigare frågorna om klasskamp och internationalism (min personliga kommentar och som följer):
I Estland, Lettland och Litauen bildades folkfronter för självständighet. Däri ingick den Sovjetkritiska oppositionen, samt stora delar av de lokala baltiska kommunistpartierna!
Etnisk nationalism besegrade alltså internationalistisk ”socialism” (om man förstås anser att Sovjet stod för någon slags socialism, vilket inte jag gör).
Diktaturen Vitryssland
Kärnan i det gamla Sovjetunionen (och för det nya Ryssland) var de tre östslaviska mest kristet ortodoxa länderna Ryssland, Ukraina och Vitryssland. För Putin och den nya ryska statsledningen är det därför en nationalistisk katastrof att Ryssland ”förlorat” Ukraina.
Och att den rysstödda regeringen i Vitryssland enbart kan hålla sig kvar genom en hårdhänt diktatur. Vilken skildras i Kristian Gerners helt igenom faktasprängda bok i kapitlet ”Belarus – Ett annat Ryssland”.
Det rysk-sovjetiska imperiet lever dock kvar via de autonoma folkrepubliker som ingår i Ryssland. Och i stormaktsdrömmar där Ryssland åter får makt över ”det nära utlandet” (det gamla Sovjet). Speciellt över de ryssar som har hamnat som minoriteter i de post-sovjetiska utbrytarrepublikerna. Särskilt känsligt vad gäller norra Kazakstan med dess stora ryska befolkning.
Historieförsköning
Nu manipulerar man i dagens Ryssland det historiska minnet i syftet att skaffa sig en nygammal identitet efter Sovjet.
Stalinismen, ortodoxa kyrkan, tsarväldet och ännu längre bakåt i tidens bakas samman till en samlad historia om det heliga speciella Ryssland, beskriver Gerner – som vanligt kunnigt.
Landet framhålls internt och externt som en gudabenådad euroasiatisk global stormakt som räddat mänskligheten från fascismen. Och som har en historisk rysk särväg och mission till mänskligheten man framhåller i kontrast till det ytliga dekadenta väst.
Därför begränsar diktaturen åter tillgången till statsarkiven med dess avslöjande fakta om Stalinterrorn. Och man slår ner på yttrandefriheten, demokratin och de mänskliga rättigheterna.
Allt för att legitimera och hylla det nya Ryssland och dess rika mäktiga nygamla överklass. Med dess förstärkta och energiskt skönmålande storryska nationalism. Vilken med Putin i spetsen beklagar det gamla Sovjetimperiets fall.
Hans Norebrink
Fotnoter
# Jag noterar att det moderna ex-maoistiska nykapitalistiska Kina redan tio år före Ryssland genomlevde en liknande politisk process. Där kommunistpartiet skapade och fick makt över en statsstyrd privatkapitalism kombinerad med statliga företag.
Även i Kina ägnade och ägnar man sig åt historieförfalskning. Så framhålls jämlikhetsivraren Mao Zedong som ett historiskt föredöme för dagens regim, som förespråkar ojämlikhet.
Detta fastän hela Maos misslyckade kulturrevolution i varje fall officiellt handlade om att stoppa kapitalismens återkomst till Kina.
Och därmed stoppa uppkomsten av ett nytt klassamhälle. Fast även maoismen vid makten själv innebar ett klassamhälle, där en privilegierad partielit styrde ovanför arbetarnas och böndernas huvuden.
I dagens Ryssland intar Putins parti Förenade Ryssland det gamla kommunistpartiets roll. Även om det finns flera kommunistiska partier – de flesta ganska Putinvänliga.
# Från min recension av Kristian Gerners tidigare bok ”Ryssland En europeisk civilisationshistoria” citerar jag ett tema (vilket som sagt) återkommer i ”Sovjetunionens skendöd”:
”Visst fanns en auktoritär mongol-tsarist-ortodox (tatarisk – mitt tillägg) rysk särväg som urartade i totalitär stalinism. Men det fanns ju också en auktoritär tysk särväg som urartade i totalitär nazism. Ryssland är således i grunden en integrerad del av Europa”.
