Covid-kaoset har förstärkt sjukvårdspersonalens position

Covid19-epidemin har i alla fall haft något gott med sig: sjukhushierarkierna har fallit. Det påstår i alla fall Medborgarnas Coronakommissions sjukvårdsrapport som offentliggjordes i början av november.

Att de gjorde detta har förstås berott på att hierarkierna, bestående av jurister, ekonomer och professionella chefspersoner, har varit fullständigt oförmögna att hantera de frågor som krisen har fört med sig. Grundligt okunniga om sjukvårdsfrågor har de tvingats överlåta besluten till läkare, sjuksköterskor och undersköterskor. Det är bara att hoppas på att dessa nya maktförhållanden består, och befästs.

Hur har då hierarkiernas inkompetens visat sig? Rapporten pekar på brist på skyddsutrustning, tester och vacciner (och oförmåga att avhjälpa denna brist), motstridiga riktlinjer, spridande av dimridåer, obefintliga utbildningar i covidarbete, långa och långsamma beslutsvägar, och som följd av detta ökande konflikter mellan ansvarstagande sjukvårdspersonal och självförskansande ledningar.

Följden har blivit utebliven vård; rapporten citerar patientorganisationers erfarenheter av detta. Plus förstås överarbete för personalen.

Personalmakt

Frågan är då hur personalmakten ska befästas och vården förbättras. Rapporten har åtta förslag.

  • Anställ mer vårdpersonal. Sen 2010 har antalet chefer ökat med 36 procent medan antalet sjuksköterskor har minskat med 0,4 procent. Totalt har vårdpersonalen ökat med ca 2 procent – men befolkningen i landet har ökat med 7,5 procent.
  • Ge tillbaka primärvården den ställning som var tänkt. Idag är primärvården underfinansierad och pengar slussas dessutom dit de inte behövs via fria etableringsrätter. Släng ut de privata aktörer som vållar kaos och extrakostnader och omöjliggör samordning.
  • Bryt med ekonomistyrning, pinnräkning och NPM-tekniker. Onödiga och ovärdiga arbetsuppgifter i syfte att tillgodose administratörers makt måste bort, liksom ekonomiska mål, och istället bör det medicinskt betingade sättas i centrum.
  • Bryt med de just-in-time-system som har orsakat materialbristerna, och skaffa framförhållning.
  • Stärk skyddet av arbetsmiljön. Det är ofrånkomligt att personal måste arbeta övertid i en kris, men då måste både de och deras anhöriga få stöd.
  • Sluta se patienter som kunder som får klara sig själva om de inte är nöjda.
  • Se dem istället som partners med anhöriga och personal, och som vårdens huvudpersoner, som ledningar har skyldighet att hjälpa.
  • Och slutligen: bryt med marknadslogiken och låt personalen styra enligt vårdetikens normer!

Jan Wiklund

Ursprungligen publicerat på bloggen Gemensam.

Läs mer om sjukvård

Liked it? Take a second to support Jan Wiklund on Patreon!
Become a patron at Patreon!

Ett svar på “Covid-kaoset har förstärkt sjukvårdspersonalens position”

  1. Att de hierarkiska överbyggnaderna ”tvingats överlåta besluten till läkare, sjuksköterskor och undersköterskor” är, som jag ser det, knappast en korrekt bild av vad som skett. Det finns ingenting alls av något sorts medvetet ”överlåtande” i detta, inte på något sätt. Vad som hänt att de läkare, sjuksköterskor och undersköterskor, de som bär upp sjukvårdens verklighet, fullt ut och på ett fantastiskt sätt tagit sitt ansvar när de hierarkiska överbyggnaderna varit handlingsförlamade.

    Pandemin har inte inneburit att ens en endaste befattning i hierarkierna skurits bort. Hierarkierna sitter kvar precis på samma sätt som före pandemin och det är till och med ganska troligt att ytterligare befattningar skapats under den pandemiska perioden. När pandemin till slut är över finns hierarkierna kvar, helt ograverade, och kommer när normalitet åter inträder högst sannolikt att agera enligt principen ”business as usual”

    Sjukvårdens grundproblem stavas övertro på centralisering, detaljstyrning och tron på behovet av en och endast en huvudman, d.v.s. våra gigantiska regioner. Det är detta som förlamar och utarmar. Grundproblemet med centralisering och detaljstyrning består i dess konsekvens av stora hierarkiska överbyggnader. När en organisation blir allt större växer behovet av att styra och hålla den samman vilket leder till allt mer fokus på det ”introverta” (fler chefer, fler verksamhetsutvecklare, fler administratörer, etc. etc.) medan organisationens verkliga uppgift får allt mindre uppmärksamhet.

    Det finns förstås inga enkla lösningar på detta dilemma, komplexa problem har aldrig en ”rättfram” lösning då det finns ett i det närmaste oändligt antal mer eller mindre begränsande beroenden.

    Dock, någonstans måste förändringen börja för att undvika den kollaps som annars hotar. En del skulle kunna vara att ”slakta den heliga kon” om behovet av gemensam huvudman. Varför inte låta kommunerna bli huvudmän för primärvården? Och varför inte renodla regionernas verksamhet till enbart sjukhus och kanske låta staten ta ansvar för den verkligt kvalificerade specialistsjukvården?

Kommentarer är stängda.