Boknytt
Vänsterns idéer
K. Almqvist & A. Linder (red)
Vänsterkritisk antologi
Axess och Margareta Ax:son Johnsons Stiftelse för allmän-nyttiga ändamål bedriver konferens- och seminarieverksamhet i vitt skilda, ofta tidlösa ämnen. Som här med antologin ”Vänsterns idéer”.
I det borgerliga sammanhanget förvånar det förstås inte att de tolv personliga inläggen är rejält kritiska till olika aspekter av vänstern i bred mening.
Men det är bra att skapa ljus över (ofta mindre kända) misstag och feltänk i vänstern. Även om jag inte alltid delar slutsatserna. Det är också nyttigt att känna till de olika höger-motståndarnas argument.
Tanzania
Föga känd är den milt förtryckande, ekonomiskt i stort sett misslyckade (och maoistinspirerande) tvångskollektiviseringen av jordbruket i Julius Nyereres Tanzania ”ujamaa-byarnas” ”afrikanska socialism”. Se ”Arusha-deklarationen” 1967.
Tanken var god, att samla små bondbyar till större enheter som sedan tilldelades jordbruksmaskiner för effektivare produktion. Men det förekom tvång i processen, och på landsbygden saknades kompetensen att sköta, laga och underhålla maskinerna.
Nyereres regim hade mycket goda sociala ambitioner och planer. Och man bekämpade antirasistiskt tribalism (afrikansk etnisk splittring) vilket båda väckte stor sympati i bland annat svenska biståndskretsar.
På den tiden var också acceptansen för ”samlade, enande enpartisystem” ganska stor i världen. Speciellt som det enda regeringspartiet i Tanzania hade få politiska fångar.
Självtillit skulle officiellt prägla Tanzania, men svensk u-hjälp gavs ofta relativt okritiskt till landet tills systemet kollapsade. Och de tvingades genomföra hårda marknadsreformer av Världsbanken och IMF.
Som vanligt fanns det i Tanzania (Tanganyika & Zanzibar) en slags gynnad lojal ”överklass” som man sa belönades med lyxbilar. Folket kallade denna elit för Wabenzi Mercedes Benz-folket.
Ujamaa
Varför är då 70-talets ujamaa-socialism ännu intressant? För att det ingår i ett vänsterallmänt försök med kollektivjordbruk, vilket misslyckats överallt. Fria självständiga familjejordbruk är effektivare. Det är också som afrikansk socialism, tillsammans med arabisk, indisk och burmesisk socialism en del av Syd-Tredje-världens ”socialism” med inslag av parti-byråkrati-stat-militär-socialism.
I Afrika söder om Sahara (de svartas Afrika) har regimer kallat sig socialistiska i Sydafrika, Zimbabwe, Mocambique, Angola, Zambia, Namibia, Tanzania, Somalia, Etiopien, Eritrea, Kongo-Brazzaville, Benin, Burkina Faso, Ghana, Guinea-Bissau, Senegal (och kanske några till).
Socialism
I global skala har vi socialdemokratin i Väst, ”kommunismen” i Öst, och Tredje-världen-socialismen i Syd. Alla har gått under och ersatts av kapitalism. I det sammanhanget blir tanzanisk socialism intressant som ett exempel. Varför gick alla fel?
Det svenska stödet till befrielserörelserna i södra Afrika kritiseras av samma författare som ovan på ett helt sanslöst galet sätt. Om Sverige har rätt till nationell frihet försvarat med vapen i hand varför har då svarta i Afrika inte samma rätt?
Begicks det misstag av de svarta frihetsrörelserna? Ja, och så sker i alla konflikter och skall fördömas.
Men Sovjets, socialdemokraternas och vänsterns inblandning i Tredje världen är ingenting alls mot det CIA-stödda massvåld USA var skyldig till överallt i syfte att utplåna den ”alliansfria världen”.
Se boken ”Jakartametoden” (bara i Indonesien en miljon civila mördade). Indonesien var före den USA-stödda statskuppen och folkmordet där en av den alliansfria världens ledande nationer. Varför så länge så tyst om detta?
Latinamerika
Högerdebattören Mauricio Rojas tar förstås vinklat upp den dalande vänstervågen (”vårt århundrades socialism”) i Latinamerika, och kollapsen för den trettiotals-födda självtillits-strategin (importsubstitution).
Han kan förstås skadeglatt peka på halvdiktatur i Nicaragua, valförlust i El Salvador och ekonomisk kris (och korruption) i Venezuela. Men varför nämner han inte högerförtryckets knark-terrorist-stat Honduras?
Dessutom har Rojas helt fel om Bolivia som inte alls blivit en ”tyranni”. Den absurda anklagelsen visar hur han låter sitt ideologiska hat skymma hans ögon för verkligheter som inte stämmer med hans marknadsideologiska samhällssyn.
Kristna allierade med islam
Ett skrämmande inlägg (om det är sant) tar upp kristna som allierar sig med islamister, trots (blinda för?) att dessa på sikt vill bygga en global islamist-fascistisk religiös diktatur. Och vissa kristna vill tydligen själva återupprätta banden mellan stat och religion (typ statskyrkan åter).
Från tsaren till Putin
Ytterligare ett intressant debattinslag handlar om den historisk-kulturella kontinuiteten: tsaren-Stalin-Putin (samma Kina med kejsaren-Mao-Xi). Samma nationalistiska antivästliga isolationism och auktoritära diktatur, samt egen särideologi.
Och marxismens ”vetenskapligt” förutspådda kapitalist-kollaps följt av arbetarmakt hände helt enkelt inte, och staten vittrade inte sönder (snarare tvärtom).
Här har ju debattören en poäng, men det har ju påvisas många gånger förr. Det är för alla svårt att förutspå framtiden. Där är vänstern inte ensam direkt…
Min lärdom av realsocialismens historia och misslyckande är att: politisk demokrati måste föregå ekonomisk demokrati (socialism). Vänstern måste också ta hänsyn till kulturell och nationell identitet i varje land. Och all makt måste kontrolleras av folket
Postkolonialt snömos och annat
Sen finns lite postkolonialt snömos. Kritik av samarbete socialism och kristendom (svagt numera) där också utvidgad demokrati kallas ”totalitär” (?). Hur marxismen reviderades av Lenin, Trotskij, Stalin och Mao när revolutionen skedde i ett fattigt bondeland istället för som man hade trott i ett avancerat industriland.
Men även här är det inga nyheter. Den dåtida vänstern trodde på revolution i det utvecklade industrialiserade Tyskland, men den kom i ”den svaga länken” Ryssland.
Alltså återigen gammal skåpmat om felaktiga framtidsutsagor av vänstern och marxismen. Kom med nåt nytt tack!
Reformism, revolution och populism
Vidare om storskalig reformism och revolution, kontra småskalig anarkism/syndikalism. Om populism till vänster och mer till höger. Mångkulturalism, gängskjutningar, antisemitism från Mellanöstern, migration och politisk korrekt antirasism.
Om avproletariseringen och medelklassiseringen av vänstern. Om den socialdemokratiska folkhems-nationalismen, migration, integration, politisk hållbarhet och en eventuell framtida vänsternationalism.
Hans Norebrink
Att det i Ryssland på många sätt går att se en obruten tradition från tsarer via Stalin till Putin är uppenbart. Alltifrån tjekans, i alla fall delvisa, ursprung i tsarens hemliga polis till Putins vurm för dubbelörnar och tsarernas avdammade uniformer men kanske framför allt i synen på folket, som tsarens egendom, som partiets underordnade och som ryska nationens tjänare. Kejsartraditionen är i detta mycket tydlig.
Att se Mao som någon sorts representant för en kejsartradition är inte lika uppenbart. Förvisso var Mao både en förhärdad maktspelare och en tämligen misslyckad politiker med veritabla fiaskon som Stort Språng och Kulturrevolution på sin meritlista men de uppenbara likheterna med kejsartiden är svårare att identifiera. Visst var de kinesiska härskarna, likt Mao, inte sällan även de förhärdade maktspelare men det gäller väl egentligen de flesta makthavare som styr utanför demokratins ramar.
Om vi däremot vill studera den allra tydligaste relationen mellan historisk tradition till en förment kommunistisk regim utgör Nordkorea skolexempel. Här ansluter det hela i grunden till östasiatisk soldyrkan där kejsaren var solen son. Solens färg, det gula, är lika viktig för Nordkoreas nutida regim som det var för landets kungar (som under några få år före japansk ockupation upphöjde sig till kejsare).
Heliga berg är också en viktig del av traditionen. Bakom varje tron i de koreanska kungapalatsen finns en bild av heliga berg. Nuvarande härskaren rider på en vit häst på det heliga berget Paektusan.
I denna tradition har regimens skapare utsetts till ”evig president” och det mausoleum där hans förtorkade lekamen förvaras som den heligaste av allra heligaste reliker är inget annat än ett tempel för dyrkan av ”den evige”. ”Den evige” har också gjorts till grundaren av en dynasti som inte på något sätt står efter de gamla koreanska kungadynastierna med intriger och lönnmord.
Rent faktiskt tillhör Nordkorea en av vår världs allra mest absoluta monarkier.