I helgen bärgade Malmö FF i den svenska herrfotbollen sitt SM-guld nummer 22, efter en spännande slutomgång där till sist endast en bättre målskillnad gav Malmö mästerskapet före AIK.
Denna anrika klubb, som toppar Allsvenska maratontabellen, bildades 1910. Säsongen 1931/32 debuterade man i högsta serien, men efter säsongen 1933/34 drabbades klubben av en tvångsnedflyttning. Orsaken var att spelarna tilldelats mindre summor i matchgage, en företeelse som inte var helt ovanlig vid denna tid, men det som fällde Malmö var att allt framgick svart på vitt i bokföringen. Säsongen 1936/37 var dock Malmö tillbaka i den högsta divisionen och har, förutom ettårsdegraderingen 2000, därefter varit stadigt förankrat i fotbollssocieteten.
Storhetstider
Det första svenska mästerskapet roddes i hamn 1943/44, vilket kom att bli startskottet för klubbens första guldålder. Mellan 6 maj 1949 och 1 juni 1951 gick man obesegrat genom 49 matcher i följd, varav 23 vinster i rad, ett svårslaget rekord. Nyckelspelare under denna period var försvarsresen Erik Nilsson, snidaren Calle Palmér, rappe avslutaren Stellan Nilsson och nickspecialisten Börje Tapper.
En andra storhetstid för Malmö inföll under 1970-talet då fem SM-tecken hamnade i klubbens ägo. Över allt annat tronar dock den remarkabla prestationen när man 1979 avancerade hela vägen till Europacupfinal, varken förr eller senare har någon svensk klubb gått så långt.
Väl där blev det stjärnspäckade engelska laget Nottingham Forest för svårt. Malmö tilldelades emellertid sedermera Svenska Dagbladets bragdguld. Profiler att minnas från detta lag är bland annat mittfältsdynamon Bosse Larsson och centerhalven Roy Andersson.
Just nu befinner sig Malmö mitt i en tredje skördetid där helgens guld var det sjunde sedan 2010. Varför drog då Malmö under denna säsong det längsta strået?
En förklaring är den breda spelartruppen, som gjorde att man stod pall trots många skador. En annan handlar om att serben Veljko Birmancevic och kroaten Antonio Colak vid ett flertal tillfällen lyckades tona fram som matchavgörande pådrivare. Och en tredje faktor att ta med i bilden är klubbens goda ekonomi där nu också det senaste Champions League äventyret kommer att förstärka kassan med över 100 miljoner kronor. Lite frustrerade är trots allt att Malmö denna gång haft så förtvivlat svårt att hävda sig mot den europeiska fotbollsadeln. Redan före den sista omgången står det klart att man belägger sista platsen i sin grupp.
Degerfors
För egen del lyckades mitt favoritlag Degerfors i slutminuterna mot Östersund säkra nytt kontrakt, efter att den rutinerade Johan Bertilsson hittat nätmaskorna. Det är också en liten bruksort med en gedigen fotbollskultur som nu under sin 30:e säsong i den högsta serien räddade sig kvar.
Höjdpunkterna dateras till två andraplaceringar 1940-41 och 1963. Imponerande är därtill att man aldrig sedan 1930-talets början huserat lägre än tredje divisionen. Allra mest känt är Degerfors som en plantskola för unga talanger. Den mest namnkunniga egna produkten är Ralf Edström, landslagsess på 1970-talet och sedermera uppskattad sportkommentator. Här kan också nämnas den mångsidige Olle Åhlund, Guldbollvinnare 1951 och trogen klubben under hela sin karriär.
Dessutom har man under årens lopp kontrakterat många spelare från mindre klubbar, som här
utvecklats och förädlats varefter de gått vidare till ännu större uppgifter. Mest bejublad var centertanken Gunnar Nordahl från Hörnefors i Västerbotten – Sveriges vassaste kedjespelare genom tiderna (ursäkta Zlatan!) – som öste in mål för Degerfors 1940-44, varefter flyttlasset gick vidare till IFK Norrköping och sedermera Milan.
För mig som socialist blir självklart inte saken sämre av att Degerfors är Vänsterpartiets starkaste fäste i landet. I kommunvalet 2018 erövrade man nästan 36 procent av rösterna och blev överlägset största parti. Befriande är också att på hemmaarenan Stora Valla kan det inte så långt ögat når skönjas någon kostymnisse i publikhavet.
Anders Karlsson
