Enligt Niklas Altermarks och Åsa Plesners Katalysrapport Vi skär ner välfärden för att rädda välfärden har socialdemokraterna bedrivit nedskärningspolitik ända sen 1982. För att sälja in den politiken hos sina väljare har de tvingats argumentera bedrägligt. Det har inte lurat många – ungefär en tredjedel av väljarna har övergivit S, möjligen i avsmak.
Altermark och Plesner ger några exempel.
Socialdemokraternas urartning
Exempelvis köpte de redan på 80-talet tesen att staten per definition är ineffektiv och att det privata näringslivet jobbar bättre. Detta i stark kontrast mot hur socialdemokrater argumenterade på 30-40-50-60-talen: att staten behöver vara aktiv pådrivare, se även här, för att det privata näringslivet ska kunna göra sitt bästa.
Och åtminstone från 90-talet accepterade de föreställningen att staten kunde ”spara i ladorna”, trots att detta redan på 1500-talet visades vara en myt. Ett lands rikedom består i produktionsresurser, inte i mynt. Om staten drar in pengar betyder det bara att ekonomin krymper. Den enes utgifter är den andres inkomster.
Också i detaljer köpte de sina borgerliga motståndares argument. När försäkringskassan stramades åt så att sjuka hamnade utanför var det med motiveringen att pengarna där annars skulle ta slut. Detta trots att de borde ha vetat att socialförsäkringskassorna är som kommunicerande kärl: om mycket betalas från försäkringskassan betalas lite från a-kassan och vice versa. Som Björn Johnsson har visat var det 90-talets nedskärningar som tvingade folk att välja mellan arbetslöshet och sjukskrivning.
Frågan är då varför de tydligen helt frivilligt kör sin egen skuta på grund på det här sättet (helt bortsett från att de också gör det med vår gemensamma).
Felaktigt tänkande
Här blir Altermark och Plesner lite väl ideologiska. Enligt dem beror det på att de sitter fast i ett felaktigt tänkande. Deras miljö är helt enkelt korkad. Och det går förstås att tänka sig – de umgås dagligen och stundligen med folk som tänker på det här sättet av ren egennytta, och det är lätt att ta efter, i synnerhet som man själv lever på samma privilegierade vis. Altermark och Plesner är ju noga med att hävda att det här nedskärningsförsvaret främst frodas i partiets toppar och inte i dess bas.
Men det är ju i så fall ett resultat av att vi andra, vi som förlorar på politiken, inte aktivt hävdar oss, tvingar oss på dem.
Välfärdssverige
Som jag har påpekat förr var det aktiva uppbygget av Välfärdssverige från 30-talet och framåt ett resultat av 40 års folkrörelsearbete och ett 20-tal år av i-världens mest ihållande strejkvåg någonsin. Det privata näringslivet och dess privilegierade skikt tvingades acceptera eftergifter för att få arbetsro.
Det behöver det inte idag.
Regeringar är kompromissmakare. De kan bara sy ihop mer eller mindre rimliga kompromisser mellan krafter som redan finns i samhället. Oavsett vad Andersson lovar, och oavsett hur allvarligt hon gör det, så kan hon inte styra samhället mer i folkflertalets intresse än folkflertalet är berett att kämpa för. Motståndet blir för stort.
En del politiker begriper det här. John-Olle Persson kom t.ex. fram till Alternativ Stads bokbord en dag i slutet på 80-talet och bönföll oss att fortsätta motståndet mot motorvägarna så att det skulle bli lättare för honom att hävda detsamma i Stadshuset. Och Franklin Roosevelt brukade säga till folk som uppvaktade honom: Jag håller med er, fortsätt att hålla trycket uppe så jag kan genomföra det också.
Vad kan göras
Den stora bristen i rapporten blir då bristen på förslag vad man kan göra. Hur ska en folkmajoritet kunna mobiliseras för traditionell välfärdspolitik, som trots allt har en stark ställning i folkopinionen? Nå, Katalys ägs av ett antal fackförbund. Man kan börja där.
Så länge LO stöder S oavsett vad S gör, och så länge LO och dess förbund tror att det räcker att ombudsmän agerar, så kommer S-regeringar att fortsätta ge efter. De törs inte annat, i brist på hjälp.
Jan Wiklund
Tidigare publicerat på Gemensam-bloggen.
