Vad ligger bakom konflikten mellan Ryssland och Nato?

Ingen har kunnat undgå de under senare tid stegrade spänningarna mellan Ryssland och Nato. Västliga företrädare pekar på de upptrappade ryska truppkoncentrationerna på gränsen mot Ukraina som en farlig eskalering.

Onsdagen 12 januari möttes så representanter för Nato och Ryssland i Bryssel för överläggningar. Ryssland hade då bland annat med sig följande krav, vilka man vill att Nato ska gå med på som en grund till ett nytt säkerhetsavtal mellan parterna:

  • Inte genomföra Nato-insatser i Ukraina, Östeuropa, Kaukasien och Centralasien.
  • Utesluta ytterligare Natoutvidgning, inklusive att Ukraina blir medlem i militäralliansen.
  • Inte tillföra fler Natostyrkor och -vapen till länder som blivit medlemmar i Nato efter 1997 (det vill säga samtliga länder från det forna östblocket).
  • Inte öppna USA-baser i länder som tidigare ingått i Sovjetunionen och inte är med i Nato.

Dessutom föreslås bland annat att Ryssland och USA gemensamt ska enas om att inte placera kärnvapen utanför det egna territoriet, inte beteckna varandra som motståndare, inte utbilda andra länder i hantering av kärnvapen och inte placera bombplan eller fartyg i områden där de kan anfalla motparten (Reuters).

Historien

Hur ska vi då förstå dessa ryska krav? En historisk tillbakablick underlättar och ett väsentligt datum är den 1 juli 1991, tidpunkten för Warszawapaktens upplösning och därmed också det kalla krigets slutpunkt i dess forna skepnad. Med sin antagonist efter Andra världskriget borta ur leken hade det nu även varit rimligt att Nato gått samma väg. Det hade utgjort en mäktig signal för avspänning och nedrustning. Ett tecken på att Gorbatjovs vision om en kärnvapenfri värld år 2000 inte behövde stanna vid ouppnåeliga drömmar.

Men tvärtom kom istället Nato att expandera. Från att 1991 innefattat 16 länder har alliansen idag 30 medlemmar. Av Warszawapaktens gamla medlemmar kom Polen, Ungern och Tjeckien att ansluta sig 1999. Estland, Lettland och Litauen (Sovjetunionens tidigare baltiska republiker) 2004 samt även Bulgarien, Rumänien och Slovakien detta år. Dessutom har Nato ingått militära samarbeten med Rysslands grannländer Georgien och Ukraina.

Inte två jämnstarka parter

En enkel titt på kartan visar hur västvärlden med sina militära tentakler styrt närmare Rysslands gränser. Belysande är därtill att Nato – lagom till sitt 50-års jubileum 1999 – ändrade artikel 5 i sin stadga, vilket öppnade upp för militära operationer över hela vår värld. Därefter har också Nato varit en aktiv aktör i såväl Jugoslavienkriget 1999 som i den två decennium långa Afghanistanoperationen och under bombningarna av Libyen 2011.

Storleken på de militära utgifterna visar dessutom att det inte är frågan om två jämnstarka parter. Enligt SIPRI uppgick Rysslands militära utgifter år 2020 till 67 miljarder dollar, vilket kan jämföras med USA:s 766 miljarder dollar och alla Nato-länders sammantagna 1096 miljarder dollar. År 2020 utgjorde Rysslands militära utgifter 9 procent av USA:s och 6 procent i jämförelse med alla Nato-länder. Därtill var Rysslands utgifter 2020 8 miljarder dollar lägre än 2015. USA:s var 82 miljarder dollar högre. För Nato-länderna sammantaget handlade det om en ökning med 147 miljarder dollar.

Utan att på något sätt idealisera de ryska ambitionerna måste också den rådande spänningen kring Ukraina ses i ljuset av att vi efter Majdanrevolten 2014 fick en regim i Kiev som tydligt orienterade sig i riktning mot ett närmare samarbete med Nato. På det sättet upplevdes denna allians som än mer hotfull av Ryssland.

Visst representerar dagens auktoritära styre i Kreml en form av imperialism. Som inte minst genom massiva bombningar i Syrien hållit Assads diktatur under armarna och där visat sig från sin mest fasansfulla sida. Men utifrån en global måttstock är den mycket svagare än USA-imperialismen. Och på sikt är det den kinesiska imperialismen som utgör det stora hotet mot den amerikanska hegemonin.

Hur har då Nato reagerat på de ryska förslagen?

Naturligtvis kan inte Ryssland lägga in något veto mot att Ukraina blir Nato-medlem eller inte. I slutändan är det endast Ukraina och Natomedlemmarna som beslutar om medlemskap, sa Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg på presskonferensen efter parternas överläggningar (TT 12/1).

Och generellt har vi sett hur regering efter regering i väst blankt avvisat de ryska förslagen. Varav den svenska nog varit den mest hökaktigt högljudda. Men det är är faktiskt inte någon oskyldig frimärksklubb som Ukraina eventuellt kommer att bli medlem i utan världens överlägset mäktigaste militära organisation. Ukrainas vägval påverkar dessutom hela dess geografiska omgivning.

Knappast någon tror heller att USA skulle sitta med armarna i kors om Ryssland fick för sig att bygga en militär allians med USA:s grannar Kanada och Mexiko.

Oavsett vad vi tycker om den ryska regimen skulle dess säkerhetsförslag, om de blev verklighet, gynna avspänningen i både Europa och världen i stort.

Anders Karlsson

Ursprungligen publicerat i tidningen Internationalen.

Läs mer:
Liked it? Take a second to support Anders Karlsson on Patreon!
Become a patron at Patreon!