Folk i rörelse av Kjell Östberg torde vara det första breda, seriösa verket om svensk folkrörelsehistoria på åtti år.
Hur har han då lyckats? Ja, så där.
Det finns helt lysande avsnitt.
Exempelvis det som handlar om nykterhetsrörelsens karaktär av växlingscentral och samarbetskommitté för Folkrörelsesverige före första världskriget. Där satt man, med bakgrund i olika samhällsklasser men alltid med intresse för ökad demokratisering, och gjorde upp planer för bland annat hur man skulle klå högern i riksdagsval. Vilket väl blev en av orsakerna till att socialdemokrater absolut inte ville stöta sig med liberaler i riksdagen, man var ju gamla kompisar.
Och avsnittet om arbetarrörelsens interna strid på grund av detta, som Östberg förmår skildra helt utan moraliska pekpinnar och personfördömanden, som en följd av underordningen under de arbetsformer som riksdags-, kommunal- och så småningom regeringsarbetet krävde.
Och skildringen av kvinnorörelsen, denna egentliga skapare av välfärdssverige som Östberg säger, som stretade på med välfärdsfrågor, oftast till männens förtret, länge med mycket liten framgång men ändå utan att ge upp.
Till exempel.
Andra avsnitt är mer tveksamma.
Exempelvis tycker jag att hela den del som handlar om de rörelser som blev dominerande från sextitalet och framåt ofta verkar lite osmälta, som en hastig genomgång av tidningsrubriker, utan försök till förståelse av hur rörelserna växte fram och hur de förhöll sig till varandra. Delvis får vi som var med om dem skylla oss själva, vi brydde oss inte om att skapa något Arbetarrörelsens arkiv där våra gamla papper lämnades för forskning. Men de flesta av oss lever ju fortfarande och borde kunna intervjuas systematiskt som ett forskningsprojekt.
Och det Östberg säger om den sammanbindande folkrörelsekultur som skapades från 1890-talet och framåt och till stor del dominerade landet under ett par generationer är förvisso intressant så långt det går. Men en så dominerande kultur borde man kunna skriva mer om. Jo, inte heller detta kan Östberg lastas helt för, det skulle kräva nånting i stil med Jonathan Roses arbete The intellectual life of the British working classes, i sin tur frukten av ett helt forskningsprojekt. Kanske skulle det kunna bli nästa bok?
Ensidigt fokus
Men den stora bristen är det ensidiga fokuset på Industrisverige. Att mer än hälften år 1900 försörjde sig på jordbruk, och att så sent som 1930 fler arbetade inom jordbruk än inom industri, kan man aldrig ana om man läser den här boken. Och då var ändå, som norska Arbeidernes Leksikon påpekar, på 30-talet så många som ¾ småbrukare, utan anställd arbetskraft, dvs direkta producenter med intresse i demokratisering.
Själv kan jag omöjligt passa in min farfar, småbonde, fiskare, kooperatör, missionsvän och kommunalpolitiker i Östbergs bild. Inte heller min morfarsfar, småbonde, rösträttsaktivist och baptist, i en bygd som på 30-40-talen, dvs generationen efter hans, dominerades kulturellt av nykterhetsrörelse och militant antinazism och politiskt av bondeförbundet. Det är ingen slump. Östberg tycks vara förblindad av hat mot bönder, gud vet varför.
Men, i det stora hela välkomnar jag ändå att den här boken är skriven. Östberg lämnar själv en brasklapp och varnar för att den inte på något sätt är heltäckande. Må den följas av fler som täcker luckorna.
Jan Wiklund
Ursprungligen publicerat på Folkrörelsebloggen.
