Vi har alla sett dem passera förbi på TV-skärmen. Den grånade farbrorn som gått med i hemvärnet, fått ett Kalashnikov och gräver skyttegravar, kvinnorna som i en källare tillverkar molotovcocktails, ynglingen som studerat utomlands men lämnat föreläsningarna för att återvända och ansluta sig till armén.
Men det enda Internationalens ledarskribent i nr 9/22 har att säga till dessa ukrainare är tydligen något i stil med: ”Så hemskt att ni angrips, men det ska ni veta att vi protesterar! Men vapen, nja det vill vi nog inte att ni ska få. Det skulle bara förvärra krisen”.
I opinionstexten på sidan 3 i samma nummer skriver Arash Gelichkan att ”vi bör aldrig stödja att arbetare tvingas vända vapnen mot varandra”. Tvingas? Som om detta var en 2.0-version av 1914. Arash verkar ha missat de tusentals och åter tusentals frivilliga som köar framför ukrainska arméns rekryteringscenter.
I ett annat internationellt läge med andra styrkeförhållanden hade det kanske funnits andra vägar än vapnens. Men kriget mot Ukraina avgörs inom veckor, kanske månader. Och hur tragiskt det än är så finns inget annat sätt att förhindra en seger för Putin än att döda ryska soldater. Det vet miljoner ukrainare. Det vet den breda svenska folkmajoritet som stöder regeringens vapenhjälp till Ukraina. Och jag tror att Internationalens ledarskribent innerst inne vet det också.
Tidningen Internationalens felaktiga ståndpunkt
Internationalens nej till vapenstöd till Ukraina är en sorts naturlig slutpunkt på en lång tids, i mitt tycke, snedvriden bevakning. Tidigt i höstas publicerades en ledare som påstod att Joe Biden ”bär ansvaret” för den annalkande krisen. Sedan har gång efter annan EU och USA angripits för att ”hetsa” när de påtalat Rysslands planer på en fullskalig invasion. Bara en vecka innan angreppet hävdas i en ledare att de som säger att kriget kommer ”sprider panik” och följer ”husbondens röst i Washington”.
Idag har vi facit. Den underrättelseinformation som västmakterna delade har visat sig vara korrekt, liksom motivet att visa världen vad Putin höll på med för att därmed försvåra de ryska provokationer som skulle motivera ett angrepp.
Så faktum är med andra ord att Internationalen vecka efter vecka spridit just de påståenden om ett krigshetsande väst som Ryssland underblåst för att dölja de egna krigsförberedelserna.
Vi som står fast vid arbetarrörelsen historiska ståndpunkt att ett land som utsätts för militär aggression har all rätt att försvara sig gläds åt den svenska regeringens vapenstöd till Ukraina. Och välkomnar Vänsterpartiets uppslutning. Detta är inte ”vapenexport”, det är inte vapen som säljs för pengar. Det är vapen som tas ur de svenska armélagren för att skänkas bort i solidaritet med ett kämpande folk.
Men vad gör Internationalen och SP när den första förvirringen lagt sig? Barrikaderar sig i sin radikalpacifistiska bubbla för att, som en av tidningens krönikörer skrev, ”prata om fred”? Eller tänker om och stödjer de kämpande ukrainarna på deras egna villkor?
Anders Nordström
Ursprungligen publicerat i tidningen Internationalen.
Läs mer:
