I centrum för omslaget till förra veckans tidning står parollen FRED. Man beklagar att Vänsterpartiet ändrat ståndpunkt till att nu stödja vapenexport till Ukraina. Arash Gelichkan går bestämt emot allt vapenstöd till Ukraina över huvuds taget: ”Vi bör aldrig stödja att arbetare tvingas vända vapnen mot varandra till försvar av inhemska eliters och imperialistiska stormakters intressen”.
SP:s styrelse förklarar: ”Vi fördömer Putinregimens invasion av Ukraina. Men svaret kan inte vara militär upptrappning som riskerar att sprida kriget. (…) Såväl Putinregimen som NATO och USA har ansvar i det som sker, båda sidor har hetsat till krig som återigen visar på nationalismens blodiga återvändsgränd.”
Radikalpacifism?
SP har tydligen hittat en egen nisch, nu när alla riksdagspartier vill stödja Ukraina – det är numera en radikalpacifistisk inställning som gäller. För hur ska Ukraina ha en chans att försvara sin självständighet utan tillgång till vapen? Hur kan Sveriges 5000 pansarskott, som regeringen lovat att skicka för att bidra till att stoppa ryska stridsvagnar, innebära en upptrappning?
Att i allmänhet orda om vapenstillestånd, förhandlingar och fred utan att tydligt rikta kraven mot den angripande parten är indirekt att uppmana till ukrainsk kapitulation. Att tala om ”nationalismens blodiga återvändsgränd” och därmed likställa Ukrainas hjältemodiga kamp för att bevara sin självständighet med Putins imperialistiska stormaktsdrömmar, det är inget annat än ett svek mot det ukrainska folket.
Att även Ukraina styrs av en korrupt härskande klass, och att det finns starka högernationalistiska krafter i landet, är inget skäl till att avstå från att tydligt välja sida. Det är bara det ukrainska folket som själva på sikt kan göra upp räkningen med sina egna förtryckare. Ukraina har inget som helst intresse av ett krig mot Ryssland.
Vietnamkriget
Den som minns Vietnamkriget kommer kanske ihåg den diskussion som fördes i Sverige kring 1970. Från fredsrörelsen och socialdemokratin förde man fram parollen ”Fred i Vietnam”. Denna inställning kritiserades med rätta av den radikaliserade Vietnamrörelsen och vänstern för att inte göra skillnad mellan angripare och angripen, mellan den imperialistiska stormakten USA och dess offer. Man kan nog utan att överdriva säga att det var det senare perspektivet som segrade.
Det gick så långt att till och med de tre borgerliga partierna i dåtidens riksdag ställde sig bakom ett upprop mot USA:s bombningar av Vietnam. Mot slutet av kriget stod 80 procent av det svenska folket bakom parollen ”USA ut ur Indokina”.
Men 50 år senare verkar SP inte ha lärt av historien. SP:s styrelses uttalande säger visserligen ”Nej till rysk ockupation av Ukraina”, även om man alltså avvisar allt militärt stöd till den ukrainska kampen. Men två av fyra paroller i styrelsens uttalande handlar om motstånd mot NATO. Det är kanske ett sätt att poängtera vad som verkligen är viktigt för SP. Men indirekt framstår det som en relativisering av Rysslands imperialistiska krig.
SP skjuter sig självt i foten
Jag tror att SP skjuter sig självt i foten. Som man kunde vänta har Putins angreppskrig fått opinionsstödet för NATO-medlemskap att öka dramatiskt i både Sverige och Finland. Många vanliga människor fruktar nu att Putin ska vända blickarna mot nya saftiga beten om han skulle lyckas med att återkolonisera Ukraina.
Det finns goda argument till varför ett medlemskap i NATO måste bekämpas. Men att i allmänna ordalag likställa Rysslands ansvar för kriget i Ukraina med NATO:s kommer inte att övertyga någon. Snarare är det väl uppenbart att Ukraina när det kommer till kritan står ensamt mot Ryssland.
NATO
Trots västmakternas omfattande ekonomiska sanktioner vill USA och NATO till varje pris undvika en direkt militär konfrontation med Ryssland. Medan å andra sidan Putin inte backar för att trappa upp kärnvapenhotet och att militärt attackera Ukrainas kärnkraftverk, med de oöverskådliga konsekvenser det kan komma att få.
Sannolikt är det enda som kan vända den NATO-positiva trenden i opinionen ett totalt nederlag för den ryska invasionen, att i praktiken visa att den ryska björnen egentligen är en koloss på lerfötter. Indirekt kämpar därmed det ukrainska folket även för oss.
Orealistiskt? Inte alls. Vietnam lyckades besegra världens starkaste militära makt. Så småningom gjorde den amerikanska antikrigsopinionen att USA tvingades ge upp.
Det kan hända igen – med Rysslands krig mot Ukraina.
Jan Czajkowski
Ursprungligen publicerat i Internationalen.
Läs mer:
