En kortkurs i nyliberalism

Lite till mans har vi skyllt åtstramningar, marknadiseringar, NPM, privatskolor och profitdriven vård på ”nyliberalismen”. Andra av oss har varit noga med att påpeka att ismer inte kan göra något, det kan bara människor så har t.ex. David Harvey cyniskt påpekat att det vi kallar nyliberalism bara är överklassens naturliga program, och José Gabriel Palma har i synnerhet pekat ut finansbranschen och bil/oljekomplexet. Dessutom, påpekar Philip Mirowsky, finns det inte en människa idag som påstår sig vara nyliberal.

Ändå fortsätter deras program att tillämpas, som en zombie som inte kan förstå att den är död, trots att kraschen 2008 borde ha diskrediterat det för tid och evighet.

Mirowsky, som är ekonomihistoriker till yrket, har därför grävt i dokumenten och funnit att det en gång i tiden faktiskt fanns ett gäng självutnämnda nyliberaler som hävdade just det som vi idag kallar nyliberalism och lite till. Och de hade häpnadsväckande framgång – inte minst, naturligtvis, för att de artikulerade exakt det överklassen alltid har tyckt men hade svårt att själv finna ord på.

Det nyliberala gänget

Gänget, som lite självutplånande kallade sig själva Mont Pèlerin Society, bildades strax efter andra världskriget av ett antal elitistiska intellektuella. Såtillvida liknade det andra elitistiska grupperingar som t.ex. Frimurarna eller Opus Dei, men syftet var inte bara att hålla varandra under armarna och rekrytera in sig och sina vänner i nyckelpositioner, utan också att finna de ord överklassen inte kunde finna själv.

Finessen, som garanterade en viss mångfald för att kunna appellera till många, var de inte uttryckte sig alltför exakt. Ett viss svängrum måste få finnas, gärna också interna kontroverser, tvetydigheter och rena självmotsägelser. Sånt kunde vidga appellen. Huvudsaken var inriktningen.

Nyliberalernas program

Mirowsky sammanfattar det nyliberala programmet sålunda (jag har förenklat lite, den som vill veta mer får läsa sid 50-67 i boken som kan laddas ner från z-lib:

  • Marknaden är det överlägsna sättet att organisera samhället. Den vet allt, och det mänskliga förnuftet förmår ingenting mot den. Alltså bör allt organiseras som marknader, och alla försök att medvetet åstadkomma någon sorts samhällsresultat måste fördömas. Mirowski finner det dock lite egendomligt att denna marknad ingenstädes definieras, den bara finns, som en gud. Antagligen ska vi dödliga inte ens försöka förstå den. Ännu egendomligare är att medvetet åstadkomma ett samhällsresultat var precis vad sällskapet självt ville göra.
  • Marknaden finns överallt, hos gener, i naturen, hos information och språk, i själva verket organiseras allt som marknader bara det får vara i fred för mänskliga beslut. Vilket kommer nära att göra nyliberalismen till en ”idé om allting”, ungefär som kristendomen eller marxismen, och därmed tjäna till att öka de trognas militans och tvärsäkerhet. Även om inte Mirowsky säger det verkar detta helt enkelt vara gammaldags socialdarwinism som har kommit till heders, trots att evolutionister numera poängterar att samarbete för det mesta lönar sig bättre än konkurrens och därför är naturens gängse metod.
  • Ojämlikhet är bra, den tvingar folk att arbeta häcken av sig. Att insats och belöning inte på något sätt har med varandra att göra spelar ingen roll, det är en följd av marknadens gudomliga beslut som människor inte ska försöka förstå.
  • En människa är i första hand en entreprenör av sitt eget liv, och måste därför ha total valfrihet. Något ”samhälle” som kan begränsa valet finns inte och bör inte finnas, och inte heller vänskap, kärlek eller förpliktelser, annat än av ren beräkning eller som konsumtion. Alla kan välja vad som helst – kön, social tillhörighet, förmodligen också föräldrar – bara inte ifrågasätta det nyliberala programmet. Mirowsky pekar här på nyliberalismens främsta appell hos i första hand ungdomar som åtminstone på Internet kan bli vem som helst, var som helst, hur som helst, utan några tyngande samhällssolidariteter, och finner detta häftigt.
  • I andra hand är människor kunder. Inte medborgare eller medmänniskor eftersom detta skulle förutsätta ett samhälle vilket ju inte finns eller får finnas enligt det nyliberala programmet.
  • Dock måste det finnas en stat. Det nyliberala samhället kommer aldrig att växa fram spontant eftersom det står i strid med människors spontana livsyttringar och sociala responsivitet, det måste tvingas fram. Om nödvändigt med våld, men helst med den sorts interna manipulationer som överklasser brukar vara så bra på. På alla sätt måste staten skyddas mot demokrati, eller ”populism” som nyliberaler numera föredrar att säga.
  • Den viktigaste av statens uppgifter är att skapa marknader där de inte finns, för marknader är ju svaret på alla problem. På sätt och vis är detta lite självmotsägande eftersom ju då dessa marknaders konstruktion blir beroende av ofullkomliga mänskliga beslut – men strunt i det, genom att de är just marknader blir de gudomliga och alla fel och brister försvinner per definition av sig själva, oavsett det faktiska resultatet.
  • Företag kan aldrig göra fel, i alla fall inte om de har framgång. De följer bara marknadens bud, vilket bevisas av framgången. Om några kringstående går åt så shit happens. Brottsbalken är till för underklassen.
Intellektuellt och moraliskt förfall

Med tiden råkade Mont Pèlerin Society ut för det tredje-generationen-fenomen som alltid lurar i rigitt kontrollerande organisationer och changerade intellektuellt och moraliskt. Men det spelade ingen roll – då hade de redan fixat in sig själva och sina vänner i diverse inflytelserika institutioner, och programmet fanns redo att användas. Miljardärernas entusiastiska stöd hade de ju; dessa hade lidit svårt av den keynesianska epokens misstänksamhet mot dem, och de hjälpte till med pengar och påtryckningar. Så det bör inte förvåna att programmet hävdas med kraft överallt där miljardärer finns.

Interna stridigheter finns som sagt. Den neoklassiska nationalekonomin, som har gjort så mycket för att sprida det nyliberala evangeliet, avviker en del genom att det erkänner såkallade marknadsmisslyckanden. Sådana kan per definition inte finnas enligt hardcore, eftersom marknaden är gud – men det kan accepteras som en mjukvariant eftersom det vidgar appellen.

Självmotsägelser

Och självmotsägelserna flödar. Staten är ond, men staten måste ha större makt. Marknaden är garanterat god och leder till störst lycka, men samtidigt är detta ovetbart för det ofullkomliga mänskliga förnuftet. Friheten ska öka, men inte genom att folk själva organiserar sig utan genom en leninistiskt organiserad elit som sätter upp staket. Inte heller sådant behöver bekymra eftersom det går att plocka det som passar en. Inte minst bidrar det till den förvirring som nyliberala thinktanks gärna sår hos de oinvigda för att öka sin egen makt – Mirowsky kallar det ”doublethink” och misstänker att det är cyniskt medvetet; cynism tilltalar egot hos överklasspersoner.

Frågan är vad man då kan göra åt detta. Det nyliberala programmet har hävdats så hårt att det har gått in i vardagsförnuftet – ”marknaden vet bäst”, ”varför får inte jag göra som jag vill?” – och är alltså svårt att får grepp om. Och som vi vet är den härskande klassens idéer samhällets idéer. Detta trots finanskrascher och trots det nordatlantiska områdets sjunkande status gentemot ett ingrott konfucianskt Kina där nyliberalismen hittills inte har haft mycket svängrum.

Vad bör göras?

Märkligt nog har Mirowsky inte mycket svar. I första hand hävdar han att vi aldrig ska tro att nyliberalerna imploderar av sig själva. De ”bekänner sig till marknaden” på ett religiöst vis, vilket – som framgår av det ovanstående – inte rubbas av att den ställer till förödelse. Teorin är sin egen verklighet, som Milton Friedman påstås ha sagt, och den trumfar all empiri. Förödelsen är alltid bara skenbar, i evighetens perspektiv försvinner den.

Så om man ska komma nån vart får man bygga upp något eget. Som absolut inte ska handla om att återvända till 1970; 1970 byggde på en skör kompromiss och finns inte längre.

Personligen skulle jag vilja föreslå sådant våra förfäder gjorde för att slå mot den tidens överklass, som ju även den motiverade sin ställning med ungefär det nyliberala programmet. Dvs organisera, och skapa såväl fokuserat kaos i maktutövningsmekanismerna som en folklig kultur som binder ihop det hela. Inte minst för att skapa ett ständigt växande vi istället för bara ett massa sammanhangslösa jag.

Om vi hade fortsatt med detta efter andra världskriget istället för att slå oss till ro som konsumenter hade nyliberalismen aldrig haft en chans.

Och om vi börjar igen kommer behovet av rimliga kompromisser att bli lika övermäktigt som det blev 1945.

På sikt är naturligtvis det nyliberala evangeliet dömt, eftersom det gynnar alldeles för få. Men det vore ju smakligt om den tiden kunde kortas, det skulle minska lidandet i världen.

Jan Wiklund

Ursprungligen publicerat på bloggen Gemensam.

Läs mer om nyliberalism.

Liked it? Take a second to support Jan Wiklund on Patreon!
Become a patron at Patreon!