Kriget i Ukraina har lett till dramatiska prishöjningar på fossila bränslen och i Sverige råder en närmast total uppslutning kring behovet av statliga subventioner av drivmedel. Liksom när det gäller den militära upprustningen bryts enigheten bara när någon politiker vill ta opinionspoäng genom att bjuda över de andra.
Bara från miljöorganisationerna hörs röster som påpekar att statliga subventioner av fossila bränslen går helt på tvärs mot behoven av att minska förbrukningen av fossil energi. Klimatkrisen finns inte bara kvar, den accelererar bortom all kontroll som IPCC:s senaste rapport så grundligt gnuggade in. (Se Internationalen 9/2022)
Omställning motarbetas
De höjda oljepriserna är heller inget som kommer att skynda på omställningen bort från fossilsamhället. Höga råvarupriser gynnar framför allt dem som sitter på dessa tillgångar och som kan spekulera i dem, alltså oljestater, oljebolag och det vanliga finansiella kasinot. För om regeringar och förbrukare upplever en kris har oljebolagen andra problem:
”Det är möjligt att vi får mer kontanter än vad vi kan göra av med”, beklagade sig oljebolaget BP:s finansdirektör Murray Auchincloss på en offentlig telefonpresentation av företagets vinstläge redan i början av februari.
Stigande vinster och aktiekurser är nämligen inget som driver på en omställning från olja och gas, tvärtom, de höga priserna ör ett starkt skäl för fossilindustrin att hålla fast vid sin kurs. Detta är också precis vad som hänt nu. Företag som Exxon Mobil och Chevron drar ner på de omtalade investeringarna i ”grön” energi och premierar istället aktieägarna med många miljarder dollar. Oljebolagens aktier har stigit med 20 procent i är och de har använt de ökade intäkterna till att betala skulder, öka sina utdelningar och köpa tillbaka aktier.
Under pandemin, liksom under finanskrisen 2008, visade de rika ländernas regeringar att de kunde agera gemensamt och snabbt – när det gäller att rädda banker och storföretag. Lika dant är det idag, de höjda militärutgifter som en enig riksdag beslutat saknar motstycke. Men dessa skyndsamma och närmast obegränsade satsningarna står i stark kontrast till saktfärdigheten och oviljan när det gäller klimatet.
Minska fossilanvändningen
Subventionerade bränslepriser och direkt bidrag till bilägande innebär ett stöd åt fortsatt och förstärkt bilberoende i en tid när det tvärtom måste minska drastiskt. Det är dessutom en ojämlik politik, det är inte bara de som kör bil som får se kostnaderna stiga utan alla som drabbas av prishöjningar på mat och annat. Det är helt rimligt att kompensera för detta men då genom en generell jämställdhetspolitik, inte ytterligare subventioner för ett transportsystem som snabbast möjligt bör fasas ut.
Dagens priskris skulle kunna användas för att förankra en helt annan politik. Istället för att skattesubventionera ”business as usual” borde samhällets svar vara en massiv satsning på att dra ner fossilförbrukningen, något som de allra flesta säkert skulle tycka vara rimligt. En bukett av åtgärder skulle snabbt kunna sättas in. Alltifrån gratis kollektivtrafik, som snabbt kan utvidgas genom rekvisition av bussar, till organiserad samåkning och kraftfulla uppmaningar om att återgå till distansarbete för dem som kan, inklusive skyldighet för företag att redovisa vilka åtgärder de vidtagit för att genomföra detta.
Även en viss ransonering är tänkbar, som skedde i Sverige under oljekrisen 1974 eller – som gjorts i andra länder och situationer – att bara bilar med vissa registreringsnummer får lov att köras vissa dagar. Liknande åtgärder har faktiskt föreslagits av IEA, OECD-ländernas energiorgan. Under pandemin lånade en del företag ut sina anställda till olika uppgifter inom sjukvården. Det kan göras nu i betydligt större och mer organiserad form i samhällets regi.
Omställning
Energislösande produktion som samhället kan undvara får lov att stå tillbaka för det som är samhällsviktigt, allt ifrån att hitta och snabbutbilda bussförare till kollektivtrafiken till trafik och transportplanering för att minska onödiga transporter. Många sådana åtgärder skulle gynna dem som tjänar minst och därigenom vara hand fasta exempel på hur en rättvis omställning kan se ut.
Industriländerna är idag djupt nerkörda i massbilismens fåror och Sverige är inget undantag. Årtionden av trafikplanering, skattesystem och samhällsbygge har fått människor att anpassa liv och boende till bilinnehav och det är ett stort arbete att ställa om till hållbara transporter, vilket först och främst betyder minskade transporter. Extrema situationer kan kräva extrema åtgärder men de behöver i så fall vara av ett slag som pekar åt rätt håll och inte föra oss längre in i en återvändsgränd där det blir allt svårare att vända.
Att idag göra tvärtom – driva krav på minskad fossilanvändning som svar på bränslekrisen – visar inte bara på ett annat sätt att lösa det akuta läget. Det innebär också ett sätt att se på produktion, transporter, klimat och naturtillgångar, inte som medel för företagens vinster utan som våra gemensamma angelägenheter. Ett sätt att driva politik som borde vara självklart för en vänster värd namnet.
Lars Henriksson
Ursprungligen publicerat i tidningen Internationalen.
