Boknytt
Depphjärnan
Anders Hansen
Bonnier fakta
Vi människor kommer från en lång rad av sociala däggdjur, och samarbetande mänskliga jägare-samlare. Det livet är vi genetiskt anpassade till. 10 000 år av bondeliv, industrikneg och tjänstemannajobb har inte hunnit ändra på det.
Hjärnan, kroppen, hormoner, känslor, minnen, ”fight or flight-reaktion” i samspel belönar de beteenden som gör att vi överlever och reproducerar oss som flockvarelser – skaffar oss barn, vars barn i sin tur överlever och sprider ”våra” gener in i nya framtida generationer (livet yttersta syfte).
Därför mår vi bra av att röra på oss – motion och kondition – för det är ju så vi skaffade oss brödfödan i urhemmet Afrika. Samtidigt mår vi bra av att lata oss i tevesoffan – när dagens arbete är slut. Det är dumt att slösa energi i onödan om man lever nära svältgränsen (som vi gjorde förr).
Så vi vilar oss när magen fått sitt. Och som jägare-samlare kopplade vi inte av med teve, utan med historier vid lägerelden. Vilket samtidigt var ett sätt att stärka vi-känslan och gruppgemenskapen. Ensamhet var farligt på savannen och därför mår vi dålig av isolering från andra.
Beröring hos oss och de andra aporna, samt även skratt och språk hos oss, var andra sätt att stärka gemenskapen – andra sätt att beröra varandra. Allt för att bygga vidare på vår sociala gemenskap. Vilket i sin tur stärkte det viktiga samarbete som lade grunden till den mänskliga civilisationen.
Det menar populäre läkaren, psykiatrikern (och i praktiken psykologen) Anders Hansen, som även skrivit ”Hjärnstark”, ”Skärmhjärnan” och nu ”Depphjärnan – Varför mår vi så dåligt när vi har det så bra?”. En trevlig, kunnig och populärvetenskaplig kioskvältare. Som ger svar.
Karriär, konkurrens, konsumtion
Som varför välfärd, standard, prylar, konkurrens, konsumtion, karriär, makt i den sociala hierarkin sällan ger den långvariga tillfredsställelse många hoppas på (fast makt är kopplat till måbra-serotonin). Det är främst de nära banden med släkt, vänner och samhälle som ger oss den lycka vi eftersträvar.
Men vi kan ju bara få lycka när vi gjort något bra för oss och gruppen. Vore vi lyckliga jämt skulle vi bli tråkigt passiva. Det är därför, och helt enkelt, inte meningen att vi ska vara lyckliga jämt – som många tror och förgäves eftersträvar och hoppas på i det moderna samhället (inte förr), förklarar författaren.
Eftersom missförståndet att vi bör vara ständigt lyckliga har slagit igenom i vår tid bäddar vi för ständiga besvikelser om vi jagar lyckan, och sedan tror oss kunna behålla den konstant.
Så sluta jaga lyckan, uppmanar Anders Hansen. Och avslutar boken med en så bra lång lyckofilosofi att den förtjänar att återges i sin helhet:
Sluta jaga lyckan
”Den mest konstruktiva definitionen av lycka som jag har hört är att det är en kombination av positiva upplevelser och en djupare insikt om sig själv. En insikt om vad man är bra på och hur de egenskaperna kan användas för att hjälpa både sig själv och andra, och därigenom bli en del av något som sträcker sig utanför en själv.
För de allra flesta trillar polletten slutgiltigt ner när de befinner sig i steget – inte vid målet – mot något som sträcker sig utanför dem själva. Där hittar de det som i brist på bättre ord kan kallas lycka.
Lycka ska alltså inte ses som ett självständigt mål, utan i ett sammanhang. Lycka uppstår när vi förstår vad som är viktigt i livet och handlar därefter. När vi blir en del av något som vi upplever som meningsfullt för både oss själva och andra.
Det är inte särskilt överraskande att de flesta av oss fungerar så. Vår överlevnad har hängt på att vi har kunnat samarbeta. De som överlevde naturens prövningar – och som en följd därav blev våra förfäder – gjorde det tillsammans.
Bäst på att samarbeta
Vi blev inte det dominerande djuret på jorden för att vi var starkast. snabbast eller smartast, utan för att vi var bäst på att samarbeta. Det är därför vi lider så av ensamhet.
När den österrikiske psykiatern och neurologen Viktor Frankl fick frågan om hur han lyckades mobilisera själslig kraft att överleva fyra koncentrationsläger, däribland Auschwitz, citerade han filosofen Nietzsche: ´Den som har ett varför att leva för uthärdar nästan varje hur”.
Vad som är tillräckligt meningsfullt för att skapa en sådant varför finns det förmodligen lika många svar på som det finns människor, men en sak är säker och det är att ständiga lustupplevelser är inte en av dem.
Så jaga inte lycka. Lycka är en biprodukt som händer för att du glömmer att tänka på den och istället fokuserar på något som känns meningsfullt”.
Ångest från savannen
Men motsatsen till lycka då – depression och ångest. Är man sjuk, skadad, misslyckad och onaturlig om man drabbas av det? Som jag själv har – regelbundna depressioner sedan tonåren, två ångestattacker häromåret. Båda knutna till meningen med livet – min mening, uppgift, syfte, mål, orsak till att jag lever (inga svar ännu…).
Nej, de är också naturliga reaktioner, men ojämnt spritt i befolkningen. Vissa har inga depressioner, ångestanfall, går inte in i väggen, lider inte av posttraumatisk stress, och så vidare. Andra har gener för beteende-tendensen till depression (måste inte ske alltså).
Depression kan vara ett sätt att dra sig undan världen om smittsam sjukdom eller annat hotar (det finns en koppling till immunförsvaret). Ångest uppstår när kroppen tillfälligtvis mobiliserar för fara. Eller felaktigt tror att fara hotar.
Problemet med det senare är att vi naturligen skulle få ångest när vi misstänkte att ett lejon prasslade i buskarna. Alltså en stressmobilisering för att undfly ett tillfälligt hot. Idag får vi istället ångest för saker vi inte enkelt kan ändra på eller slippa undan. Som vårt dagliga arbete.
Som stress, mobbning, ensamhet, problem med chefer och annat på arbetet. Problem som varar länge och hindrar återhämtning, Ja, hela det moderna livet stressar oss i sin onaturlighet, sitt tempo, sin (för många) brist på vänner och gemenskap.
Tänkvärda är de decennielånga studier av de kvarvarande jägare-samlare-kulturer som ännu existerar. De har sjukdomar, sorg, lever på marginalen – enkla liv. Men de får inte våra välfärdssjukdomar. Och de verkar vara lyckligare än vi! Tänkvärt att på allvar begrunda!
Dyr konsumtionslycka
Det tål att tänkas på av två skäl, menar jag. Vi borde kanske bygga samhället på (lokal) social gemenskap snarare än (växande) omöjlig konsumtion? Jag citerar från det statliga forskningsrådet Formas pocketbok ”Konsumera mera – dyrköpt lycka”:
”Det är en fysisk omöjlighet att alla (på jorden) utvecklar lika resurskrävande konsumtionsmönster som vi i de rikare länderna…
Konsumtionen har ökat kraftigt de senaste hundra åren. Men lyckligare har vi inte blivit.
Varför fortsätter vi ändå att konsumera allt mera? Hur ska vi tillräckligt snabbt lära oss att leva med den enda planet vi har?”
Se där en möjlig mening i gemenskap – att tillsammans med andra engagera sig i klimatkampen! Där har vi vi-känsla, mening, och inte minst motion i demonstrationsleden…
Å andra sidan har, som Anders Hansen påpekar, människan ända fram tills nyligen levt i samhällen som var samma när de föddes och när de dog. Vi är alltså anpassade till ”att anta att omvärlden inte förändrades”. Vilket kände professor Hans Rosling kallade ”ödesinstinkten”.
Fantasilösa ödesinstinkten
Alltså att ”världen är vad den är”, vilket ”lurar oss också att tro att vi själva inte kan förändras” (som individer och samhällen). Den erfarenheten har jag upplevt som vänsteraktivist.
Folk i allmänhet har inte sällan brist på fantasi nog för att föreställa sig att samhället och livet kunde vara annorlunda – att det skulle kunna byggas alternativa sätt att leva som individ och kollektiv. Anders Hansen igen:
”Jag tror att ödesinstinkten riskerar att lösa ut om vi ser vårt känsloliv utifrån biologiska termer som för lite serotonin, en överaktiv amygdala eller dåliga gener”, säger han och fortsätter
Vi är inga oföränderliga robotar, styrda av våra gener, vi kan förändras bort från depression och ångest, betonar han. Och båda är naturliga tillstånd som fyllt ett syfte i människans utveckling.
Dags studera evolutionspsykologi
Nu köper väl de flesta denna bok för att bekämpa sin depression och ångest. Så tänkte jag. Och man lär sig mycket matnyttigt och användbart om det.
Men sen kom jag in på hur bra och lättläst boken är på att förklara att vi är sociala däggdjur, biologiska känslovarelser, formade av evolutionens krav på överlevnad och reproduktion, skapade för att leva i små lokala sociala samarbetande grupper. Att därför vårt nuvarande individualistiska liv krockar med jägaren-samlaren inom oss. En snabbskiss av elementär evolutionspsykologi.
Så läs inte mig, ni som vill förstå era problem med depression och ångest. Läs kunnige engagerande poppsykologen Anders Hansens hoppfulla bok ”Depphjärnan”. Eller se hans allmänbildande teveprogram och föredrag (även populär sommarpratare).
Hans Norebrink
Fotnoter
# En intressant iakttagelse av Anders Hansen är alla perfekta människor på sociala medier. De ger intryck av att alla är mer framgångsrika än en själv på olika sätt. Då känner man sig felaktigt nerpressad i den sociala hierarkin, serotoninnivån minskar, och man mår sämre (serotonin är kopplat till lyckopiller – som jag tar sedan många år).
Samma hos babianhannar, där finns också en koppling mellan hög serotoninnivå och hög maktposition. Se Robert Sapolskys bok ”En människoapa bland babianer”.
# Kommentarer. Anders Hansen nämner 10 000 steg om dagen som lagom, en ny amerikansk forskningsrapport menar att det räcker med 7 000 steg om dan (som jag går). Han tar upp att skratt förenar oss, men glömmer det självklara att också språk gör det.
Vidare nämner han ”Dubars tal” 150, det maximala antal människor vi kan lära känna – men ny forskning tyder på några hundra till. Han tar upp kamp för hierarki och makt, men nämner samtidigt att jägarna-samlarna var jämlika.
Han kunde ha tagit med kopplingen (Se ”Hierarchy in the Forest” av Christopher Boehm). Vi har ett djurarv av ojämlik hierarki och ett jägararv av egalitär jämlikhet i oss. Vi kan som sociala varelser växla mellan båda. Bygga samhället på endera.
