Teser om solidariteten med Ukraina

För nationell befrielse! Ukrainarna har rätt att leva i fred!

Vi har alla sett de banderoller som har burits av landsflyktiga ukrainare i fredsdemonstrationer. ”Om ryssarna slutar strida kommer det inte att vara något krig; om ukrainarna slutar strida kommer det inte att finnas något Ukraina.” Ju starkare det ukrainska motståndet är, och ju mer progressiva ukrainare kan delta i och forma kampen, desto bättre fred och ett desto bättre samhälle kommer Ukraina att vara efteråt.

Utomstående ska inte kräva fred till varje pris, så länge ukrainarna massivt stöder ett fortsatt militärt motstånd. I detta sammanhang innebär fred till varje pris att maximera de ryska erövringarna på ukrainarnas bekostnad.

Troligen kommer Ukraina att erbjuda konstitutionella utfästelser om neutralitet och upprepa sitt befintliga avvisande av permanenta utländska baser (den enda främmande makt som har trupper permanent placerade i Ukraina är Ryssland som sedan flera år har haft styrkor stationerade i Donetsbäckenet och Ukraina).

Ryssland har krävt att Ukraina permanent ska förnekas vissa sorters tunga eller offensiva vapen. Frågan är då vilka säkerhetsgarantier Ukraina kommer att få under den nya freden? Ryssland och väst lovade respektera Ukrainas gränser när Ukraina avstod från alla sina kärnvapen (det enda land som någonsin har gjort det). Det står nu sorgligt klart för alla vad dessa löften var värda.

Förmodligen kommer Ukraina att försöka få någon sorts FN- eller OSSE-mandat [Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa]. Det största hindret för en sådan överenskom­melse kommer Rysslands motstånd att vara, och ett fortsatt hot om rysk intervention, speciellt om Ryssland behåller sina faktiska kolonier i Donetsbäckenet.

Vi fördömer de krigsbrott som den ryska armén har begått i Ukraina.

Utöver den oförsvarliga invasionen har Ryssland angripit civila och civil infrastruktur, såsom sjukhus. Ryssland har hindrat civila att lämna belägrade städer, samtidigt som de också hotat civila med militära domstolar om de inte lämnar. Det faktum att västledare fördömer ryska krigsbrott betyder inte att vi ska hålla tyst! Istället fördömer vi alla krigsbrott och brott mot mänskligheten, oavsett vem som är ansvarig. Vi fördömer västmakternas hyckleri när de fördömer Moskva genom att åberopa internationell rätt och stora humanitära principer som de själva har brutit mot upprepade gånger.

Segrarna i detta krig kommer troligen att inrätta någon sorts tribunal. Vi föredrar oberoende domstolar i ett demokratiskt Ukraina, med perspektivet på upprättelse och försoning mellan ukrainarna, och mellan medborgarna i Ukraina och Ryssland.

Minoritetsrättigheter

Minoriteternas rättigheter i Ukraina måste erkännas. Men att förespråka denna rätt får inte ge bränsle åt Putins uttalanden som påstår att de ingriper för att försvara rysktalande ukrainare som hotas av folkmord.

Frågan om att återställa språkens juridiska jämlikhet, och använda landets olika språk i utbildningen, administrationen och media, inklusive i Donets­bäckenet och Krim, går inte att lösa under en rysk ockupation. Ett verkligt intresse för minorite­terna i Ukraina måste också innehålla åtgärder för att skydda de ukrainska och tatarminoriteterna i Krim, mer än en fjärdedel av befolkningen, som har förlorat praktisk taget alla språkliga och kulturella rättigheter sedan den ryska invasionen och det ensidiga införlivandet av detta territorium i den ryska federationen.

Ryssland har med framgång spridit propaganda om situationen för de rysktalande i Donetsbäckenet, vilket har lett till förvirring bland många vänsteranhängare i väst, och i en del fall till att de har stött de ryska kraven. Vi ska vara klara över att de självutnämnda republikerna i Donetsbäckenet är rysk­stödda enheter som styrs av en allians mellan ryska sändebud, en lokal maffia och äventyrare från yttersta högern. Det finns ett massivt socialt, politiskt och kulturellt förtryck, värre än någonstans på den europeiska kontinenten och värre än i den asiatiska delen av Ryssland.

Ryssland har erkänt dessa ”stater” utan att definiera deras gränser. Förmodligen kommer ryska trupper att genomföra låtsasfolkomröstningar i angränsande regioner och gradvis införliva dessa i det koloniala projektet ”Nya Ryssland”. Att i denna situation kräva ett omedelbart självbestämmande för de rysktalande i dessa regioner är i själva verket att stöda den ryska koloniseringen av Ukraina och ett befästande av ytterst reaktionära koloniala administrationer.

Ukrainas vänster och minoritetsrättigheter

Den ukrainska vänstern innehåller många aktivister från Donetsbäckenet, och den kräver ett stärkande av de rysktalande ukrainarnas rättigheter som en del av en ny demokratisk ordning efter att de invaderande styrkorna har kastats ut.

Som våra vänner från Ukrainska sociala rörelsen poängterar, ansluter Putins diskussion på ett för­vanskat sätt till diskussionen bland de ukrainsktalande ultranationalisterna, som alltid har ansett att de rysktalande ukrainarna är tveksamt lojala.

Avvisa allt giftigt tal om en ”sammandrabbning mellan civilisationer”!

Den överväldigande majoriteten av de rysktalande ukrainarna strider mot inkräktarna. Till och med i de städer som nyligen har ockuperats av den ryska armén, visar obeväpnade civila sitt avvisande av ockupationen i stora och fredliga demonstrationer. Rysktalande ukrainare fortsätter att bli offer för Rysslands krig, offer för bombardemang eller tvingas till landsflykt.

Den ukrainska regeringen har insett att de rysktalande till överväldigande delen är lojala, och öppnade nyligen ryska sociala media och uppmuntrade medborgare att ta kontakt med sina familjer och vänner i Ryssland. En delvis eller fullständig seger för Ukraina kan utgöra grunden för ett återinförande av det ryska språket inom offentlig administration, utbildning och allmänna media. Omvänt kan en förödmjukelse av ukrainarna uppmuntra yttersta högern att återigen rikta sig mot rysktalande ukrainare som illojala och otillförlitliga element.

Rysk imperialism och vänstern

I Ryssland, och bland Rysslandsförespråkare i andra länder, marknadsförs också den ryska imperia­lismen som ett kulturellt och politiskt korståg för att återställa Rysslands etniska/språkliga/kulturella makt i de regioner som tidigare var en del av de ryska och sovjetiska imperierna.

En del av detta är förnekandet av den ukrainska identiteten (Ukraina har ingen meningsfull historia åtskilt från Ryssland, det ukrainska språket är en dialekt av ryska, den ukrainska kulturen är en folklig variant av den ryska kulturen, etc.).

Delar av vänstern i väst har varit sårbar för denna storryska propa­ganda, kanske på grund av att deras regionala kunskaper är begränsade till studier av den ryska delen av revolutionen i det ryska tsardömet och den ryska delen av det antistalinistiska motståndet i Sovjetunionen. Kanske också på grund av den ukrainska kulturens låga status i väst, vilket åter­speglar dess marginalisering som det fattigaste landet på kontinenten, och att ukrainska flyktingar har hamnat i den västeuropeiska ekonomins mest osäkra och sämst betalda sektorer.

Oavsett förkla­ring är det faktum att större delen av vänstern i väst har underlåtit att ta kontakt med ukrainska tänkare och aktivister en ständig källa till förvåning och bestörtning för oss.

Det har också återuppstått påståenden i väst om ”civilisationsmässig” överlägsenhet som ställs mot rysk ”orientalism” och barbari. Detta resonemang i väst har djupa reaktionära rötter, och likställer ”Europa” med civilisation och framsteg, och personer från öster eller söder släpps bara in i civilisation och framsteg i den mån de uppvisar lojalitet mot ”västliga” värderingar.

Vi stöder politisk, ekonomisk och materiell solidaritet med vänsterns styrkor och den oberoende sociala rörelsen i Ukraina.

Genom att vänstern solidariserar sig med det ukrainska folkets motstånd, hjälper vi efter bästa förmåga den ukrainska vänstern att stärka sig själv, istället för att lämna fältet öppet för nylibera­lerna och den yttersta högern. Vi förespråkar praktisk och konkret solidaritet folk-till-folk. Vi kan inte nöja oss med bara en politisk ståndpunkt eller att förkunna principer, eller att kritisera vår egen regering.

Solidaritet behövs på båda sidor av frontlinjen. Vi påtvingar ingen solidaritet, vi erbjuder den. Vi låter oss vägledas av det ukrainska motståndet och antikrigsrörelserna i angriparlandet. Det betyder för det första att lyssna, för det andra att tänka och först sedan handla.

Vi ska inte ansluta oss till de många uppmaningarna från vänstern i väst till fred på ukrainarnas bekostnad. En del av dessa initiativ är välmenande. Men de är ändå arroganta förslag som har utarbetats och förespråkas av västerlänningar om ukrainare, men utan ukrainare.

Vänstern i Ukraina och Ryssland

Vänsterkrafterna i Ukraina är fullständigt indragna i befrielsekampens alla aspekter. En del gruppers anhängare har anslutit sig till samma militära eller civila försvarsstyrkor, men omfattningen på dessa initiativ är fortfarande liten. Vänstern har utvecklat flera humanitära initiativ som förtjänar vårt stöd.

Ukrainska progressiva fortsätter att organisera, tala för och publicera civila och politiska krav, och gå mot alla försök att genomdriva reaktionära reformer med kriget som förevändning. Det finns också vänsteraktivister bland de ukrainska landsflyktiga, som spelar en viktig roll i freds­rörelsen och initiativen till flyktinghjälp.

De ryska vänster-, feminist- och fredsrörelserna står inför ett ökat förtryck, men fortsätter sina ansträngningar. De stöds av en allt större mobilisering av ryska progressiva landsflyktingar. Under tidigare krig har de döda soldaternas familjer spelat en viktig roll för att öka allmänhetens medve­tenhet och protestera mot militarismen tillsammans med studenter och andra aktivistgrupper.

Vänstern i Belarus är numeriskt svag men fortsätter sina ansträngningar för demokratisering och social rättvisa. Det finns underjordiska nätverk som uppmuntrar och underlättar desertering och utvandring åt unga män som har inkallats till militärtjänstgöring, liksom icke bekräftade rapporter om sabotage av logistiska operationer.

Vänsterpartier i Centraleuropa (Sovjetunionens tidigare satellitstater, nu medlemmar i EU) agerar alltmer i solidaritet med Sociala rörelsen i Ukraina, förmedlar dess uttalanden och drar sig till och med ur vänsterforum som Progressiva internationalen som har undvikit att ta ställning om befrielsen av Ukraina.

Flera progressiva grupper i Ukraina har inlett insamlingar. Progressiva föreningar i Nederländerna, Tyskland och på andra ställen organiserar insamlingar till progressiva och humanitära initiativ i Ukraina.

Vad gäller materiellt stöd förbereder t ex fackföreningar i Frankrike sig för att skicka en arbetar­konvoj för att visa solidaritet och leverera hjälp.

Avvisa imperialismens planer

Vi avvisar de ryska och västimperialistiska planerna för Ukraina. De ryska trupperna måste ut! Ukrainska varor, tjänster och arbetare måste få tillgång till marknaderna i väst, utan några förpliktelser för Ukraina att öppna sina egna marknader. Ukrainas skuld måste avskrivas. Medel från västs sanktioner måste överföras till de ukrainska myndigheterna.

Moskvas försök att integrera det tidigare Sovjetunionen i den kapitalistiska ekonomin under ryskt välde har på senare år gått i stå. Som svar på tidigare sanktioner från väst har Putin genomdrivit en förändring av Rysslands långsiktiga strategi, lösgjort sig från ekonomiska kretsar i väst och väst­dominerade institutioner, byggt ut den inhemska jordbruks- och industriella kapaciteten genom importersättning och intensiva investeringar i strategiska sektorer.

Putin vill upphäva Ukrainas ekonomiska integrering i EU som en perifer region, och den planerade privatiseringen av ukrainsk mark till företag i väst. Istället har han beslutat att en tvångsintegrering av Ukraina, en gång den näst största ekonomin i det tidigare Sovjetunionen men nu det fattigaste landet i Europa, under ännu en generation kommer att befästa Rysslands imperialistiska makt över sitt ”närbelägna utland”.

Annektering av östra och södra Ukraina

Hans ambition är att införliva de bördiga slätterna och industricentra i östra Ukraina i Rysslands ekonomiska område och stärka Moskvas dominerande roll i produktionen av ett brett utbud av jordbruks- och gruvprodukter, liksom sin industriella kapacitet och konkurrenskraft. Efter annek­teringen av Krim har denna invasion till syfte att utvidga Rysslands tillträde till Svarta havet, den enda åretruntöppna sjövägen i det europeiska Ryssland.

För detta projekt behöver Putins Ryssland ”bara” östra och södra Ukraina. Utan den bördiga svarta jorden och industrin i öster och utan sin kust kommer varje ukrainsk rumpstat att vara utarmad, berövad resurser och i händerna på sina grannar. Konservativa strateger i Moskva har redan kastat fram tanken att erbjuda Polen, Ungern och Rumänien territorier i västra Ukraina, och åter öppna en Pandoras ask av spänningar mellan Europas olika länder och nationer.

Ukraina kommer efter denna konflikt troligen att vara bankrutt och ekonomin ödelagd och förfallen, i synnerhet om Ryssland behåller kontrollen över landets östra och södra territorier.

Västimperialismen kommer att försöka få kontroll över alla de ukrainska territorier som Ryssland inte ockuperar, på basis av EU:s existerande nyliberala och ojämlika partnerskapsavtal med grannländer.

Mark Johnson och Pierre Rousset

Tredje delen av ett längre inlägg i International Viewpoint, 25 mars 2022. Översättning från engelska, Göran Källqvist. Publicerat här i samarbete med Marxistarkivet. Uppdelat i tre artiklar av praktiska skäl.

Läs:

1. Att återuppbygga upp antikrigsrörelsen
2. Teser om fredsrörelsen

3. Teser om solidariteten med Ukraina