Kirill Buketou, 52 år, var tidigare fabriksarbetare och blev sedan historielärare. Han är nu i Genève som fackföreningsaktivist. Efter Sovjetunionens fall deltog han i skapandet av oberoende fackföreningar i Ryssland. Då fanns en atmosfär av förnyelse och hopp. Men idag säger han: ”Alla vår civilisations landvinningar går om intet.” Han intervjuas av Jonas Komposch.
Du tillhör de ryssar som aktivt gick emot kriget. Hur känns det när Ukrainas ambassadör i Tyskland säger, ”Alla ryssar är nu våra fiender”?
– Det gör ont. Idag känner alla ryssar att vår kultur och alla vår civilisations landvinningar går om intet. Allting faller sönder. På grund av Putins aggression! Det är svårt att tvingas bevittna det. Men jag förstår till fullo ukrainarnas ilska. Och ändå kan vi stoppa detta krig tillsammans.
Du var ursprungligen historielärare. Hur förklarar du kriget?
– Det är en typisk reaktion från ett kolonialimperium som håller på att rasa ihop. Alla imperier svarar med våld när dess kolonier försöker befria sig. Ta Frankrikes krig i Algeriet. Eller Storbritanniens krig mot den indiska självständighetsrörelsen – två våldsamma svar på strävanden efter självbestämmande. Och tyvärr har imperialistiska krig alltid börjat med ett betydande stöd inom kolonialimperiernas befolkning.
Så du förväntade dig krig?
– Nej, det scenariot verkade vara alldeles för fruktansvärt för mig. Nästan ingen såg det komma. Men en förutspådde det så tidigt som 2014: Boris Nemtsov, oppositionsledaren som ledde fredsprotesterna 2014. Vid den tiden protesterade miljontals ryssar mot annekteringen av Krim och den kamouflerade interventionen i Donetsbäckenet. Gatorna var fulla av ukrainska flaggor. Sedan lät de mörda Nemtsov på gatan. Och därefter förgiftades motståndare, icke-statliga organisationer åtalades som ”utländska agenter”, oberoende media förföljdes, kritiker av systemet tvingades i landsflykt, politiska fångar torterades. Nyligen förbjöd staten till och med den världsberömda människorättsorganisationen Memorial. Två veckor senare kom invasionen av Ukraina.
En sak förstår vi inte: varför stöder den stora ryska fackföreningsfederationen FNPR angreppet på Ukraina?
– På grund av att den är en väsentlig del av Putins imperialistiska projekt! Alla massdemonstrationer som Kreml behöver för sin propaganda organiseras av FNPR. Ibland får de hjälp av partiet Enade Ryssland, som alla FNPR:s ledare nu är medlemmar i. 2012 tackade Putin federationen för dess tjänster genom att gå med i fackföreningsdemonstrationen i Moskva den 1 maj.
Men fackföreningarna har inget att vinna på kriget …
– Givetvis inte, den ryska arbetande befolkningen lider redan av de ekonomiska konsekvenserna. Och det kommer att bli ännu värre.
Så FNPR är korrumperat?
– Ja, och det har den varit sedan 2008. Då gick arbetarna på Fords fabrik nära St Petersburg ut i strejk. Det var den första större strejkrörelsen för löneökningar sedan Sovjetunionens upplösning 1991. Och den blev en framgång! Det var därför det inleddes en period av förtryck. Staten ville återta kontrollen över fackföreningarna. Strejkledare angreps, säkerhetstjänsten attackerade fackföreningarna så mycket att FNPR:s ledare, Michail Schmakov, slöt ett avtal: fackföreningarnas ledare måste arbeta för att förhindra strejker. I gengäld fick de troligen lättare tillgång till arbetsplatser för att rekrytera medlemmar. Men det är inte bara så att FNPR har sålt sig. Schmakov och andra är personligen övertygade om att kriget mot Ukraina är rättfärdigt.
Varför är du så säker på det?
– Schmakovs uttalande blir alltmer fanatiska. Jag talade nyligen med en vän från tyska fackföreningsrörelsen DGB. Han var alldeles chockad. Han hade nämligen just ringt upp Schmakov. Han ville övertyga honom om att fackföreningar inte kan stöda krig. Och att FNPR åtminstone skulle stå för eldupphör. ”Aldrig i livet!” skrek tydligen Schmakov i luren.
Och arbetade du inte en gång för samme Schmakov?
– I början av 1990-talet inleddes en förnyelseprocess inom de ryska fackföreningarna. Många ville ersätta sovjetperiodens förstockade byråkratier med demokratiska strukturer. Ledaren för denna reformrörelse var Michail Schmakov. Han hade verkligen stor övertalningsförmåga och betraktades även i väst som det stora hoppet. 1993 blev han ordförande för FNPR. Samtidigt hade jag redan deltagit i skapandet av det oberoende fackliga informationsnätverket KAS-KOR. Vi lyckades på så sätt motverka den statliga desinformationen om de stora gruvstrejkerna. Schmakov gillade det och tog med mig till Solidarnostfederationens tidning 1994.
Idag gör denna tidning krigspropaganda…
– På den tiden var den fortfarande en progressiv tidning! Och vad gäller yttrandefrihet var det den bästa tiden vi har upplevt. Med vår linje ökade jag upplagan från 1 000 till 30 000 exemplar på tre år.
Så du tvingades börja nästan från noll?
– Det fanns ingen facklig tradition alls! Stalinismen hade utrotat fackföreningsrörelsen – fysiskt. När jag som ung murare deltog i den nya arbetarrörelsen under perestrojkan hittade vi inga tidigare fackföreningsaktivister som kunde dela med sig av sina erfarenheter till oss. Detta var inte fallet i de andra östländerna. Där hade en viss tradition överlevt.
Redan på den tiden var många anställda tydligt misstänksamma mot FNPR. Varför?
– FNPR var arvtagare till de sovjetiska organisationer som hade övervakat arbetarna. De var varken representativa eller demokratiska organisationer, så de var inga verkliga fackföreningar. De var snarare apparater som var inriktade på att fördela samhällstjänster och ekonomisk hjälp, för att förhindra att deras medlemmar svalt ihjäl. Samtidigt hade dessa organisationer ideologiska kontrollfunktioner. De skulle hindra oberoende initiativ från arbetarna. FNPR tog itu med att reformera dessa strukturer, men stötte på många ställen på motstånd från de privilegierade som drog fördel av dem. Därför trodde vissa arbetare, i synnerhet bland sjömän, gruvarbetare och transportarbetare, inte på detta reformarbete. De önskade förvisso Schmakov lycka till, men föredrog att bilda sina egna fackföreningar.
Du menar Ryska arbetarkonfederationen (KTR), den organisation som nu modigt gör motstånd mot kriget?
– Exakt. Men under lång tid var de här fackföreningarna splittrade. Å ena sidan fanns Ryska arbetarkonfederationen och å den andra Allryska arbetarkonfederationen. Det var ytterst förvirrande. Det var först på grund av det ökande förtrycket som federationerna gick samman 2009. Idag är många av KTR:s medlemmar hårt pressade. Nyligen sa till exempel 5 000 lärare offentligt att de inte ville göra krigspropaganda i sina skolor. De förtrycks nu våldsamt.
Och FNPR är nöjda med att överse med detta?
– Tvärtom. De oberoende fackföreningarna har sedan länge varit en nagel i ögat för FNPR. Det var därför Schmakov gav sina män i uppgift att ta på sig ledande poster i internationella fackliga federationer. På så sätt kan de blockera alla medlemsansökningar från oberoende förbund. Det faktum att verkliga fackföreningar nu har problem är därför helt i hans intresse.
Jonas Komposch
Ur International Viewpoint, 26 april 2022. Originalet publicerades den 14 april på tyska i den schweiziska fackföreningsfederationen UNIA:s tyskspråkiga tidning Arbeit.
Översättning från engelska: Göran Källqvist.
