Boknytt/Debatt
Jorden
Rockström & Gaffney
Natur & Kultur
Det är ingen dans på rosor att överleva på en orolig planet utslängd i kosmos. Klimat/miljö-ändrade istider, vulkanutbrott och asteroidnedslag är bara tre av de många naturliga megakatastrofer som drabbat vår jord.
Men vi människor har haft turen att leva i holocen, en lugn period med stabilt klimat de senaste 12 000 åren. Det gynnsamma klimatet skapade oss moderna människor med civilisationer, jordbruk och industri.
Och där gick det snett – under den industriella epokens drygt 200 år bränner vi människor upp så mycket fossilenergi att koldioxidhalten ökar farligt i atmosfären, och temperaturen med den.
Så mycket ändrar vi klimatet i instabil riktning att vi skapat en egen orolig tidsepok – antropocen – människans tidsålder. Med allt mer av megabränder, jättestormar, supervärme, havshöjning, bautatorka, förlust av natur och biologisk mångfald. Orsakade av oss och våra utsläpp från ekonomin.
Från holocen till antropocen
Författarna till ”Jorden – Vår planets historia och framtid” är Johan Rockström och Owen Gaffney vid världens ledande centrum för klimat- och hållbarhetsforskning. De börjar uttömmande boken med jordens, livets, djurens och människans uppkomst.
De går från urhistorien till det planetära nuet, med tre hundra faktaspäckade sidor som just visar att den nuvarande ”utvecklingen” och ”tillväxten” är förödande för oss människor (resten av naturen överlever i någon form även om vi försvinner).
Boken är fantastiskt uttömmande encyklopedisk (fungerar som uppslagsbok), spännande, skrämmande och övertygande. Men faktiskt lite rörig i den ambitiösa ”fakta-organiseringen”. Bäst passar denna klimat-miljö-bok i händerna på de redan frälsta, som i sin tur kan föra budskapet vidare.
Med en sådan enorm kunskapsmassa samlad mellan pärmarna får jag nöja mig med några nerslag. Till exempel från Greta Thunbergs övergripande förord – än mer skrämmande.
Som att så höga koldioxidhalter i atmosfären har världen inre upplevt på åtminstone 3 miljoner år. Och hälften av människans totala koldioxidutsläpp har ägt rum efter 1990.
Ändå blir klyftan mellan vad som önskvärt bör göras och vad som i verkligheten görs bredare för varje minut skriver Greta och fortsätter: ”Chanserna att miljö- och klimatkrisen ska gå att bemästra verkar inte särskilt goda”.
Varken ändrade individbeteenden eller grönare marknadsbeteenden kommer att räcka till. Det behövs en radikal systemförändring, menar Greta Thunberg. Och tar upp radikalt ökande jämlikhet som en nyckelfaktor i miljö-klimatkampen.
Klimaträttvisa
”Här finns problemets kärna: klimatorättvisan… De rikaste 10 procenten av världsbefolkningen släpper ut mer koldioxid än de övriga 90 procenten tillsammans.”
Därför måste ledarna och politikerna gå före och visa världen vägen. Det måste gå eftersom vi människor är sociala flockdjur som följer våra ledare. Som kan argumentera med exempelvis de vetenskapliga fakta som redovisas i denna bok.
Nu blev det mycket Greta, men de två författarna har i stort sett samma åsikter – men något mer optimistiska obegripligt nog…
De ser också djupgående system-förändringar och radikal jämlikhet som viktiga, samt rättvis, moralisk politik i miljö-klimatkampen. För ”Om alla på jorden förbrukade resurser som genomsnittsamerikanen skulle vi behöva ytterligare tre eller fyra planeter…”
Kapitel 12 har rubriken ”Ojämlikhet gör jorden instabil”, och inleds med ett citat av ekonomi-Nobel-pristagaren Joseph Stiglitz: ”Samhället kan inte fungera utan gemensamt välstånd.”
Vidare betonar författarna kanske överraskande ”att en minskning av ojämlikheten kan vara den enskilt viktigaste ekonomiska och politiska insatsen för ett planetärt förvaltarskap.”
Då gäller det såväl jämlikhet mellan fattiga Syd och rika Nord, som jämlikhet inom länderna. Ökad jämlikhet skapar ökad solidaritet, som i sin tur gör det lättare för samhället att enas kring klimatkampen.
Högervriden politik
Men denna slags vänsterpolitik är idag tyvärr i motvind på grund av att ”en iögonfallande ojämlikhet har vridit politiken långt åt höger i många länder.” Ett annat problem är att media felaktigt ”har behandlat ekonomisk ojämlikhet och miljöproblem som två skilda frågor.”
När minskande inkomstskillnader istället kan hjälpa till i klimatkampen. Ojämlikhet är till exempel en negativ drivkraft för konsumtion, materialism, tillväxt och samhällsstatus. Författarna hänvisar här till Pickett & Wilkinsons ”Jämlikhetsanden – därför är mer jämlika samhällen nästan alltid bättre samhällen”.
Vilka andra politiska systemförändringar vill Rockström & Gaffney då ha? Förutom det självklara; Globalt hållbart samarbete kring en ändlig global ekonomi på en ändlig planet:
Jo, ”de ekonomiska grundvalarna för dagens värld behöver förändras fullständigt…”.
Det krävs en radda systemomställningar, ekonomin och energin måste förstås avfossiliseras, en måste tona ner teknikoptimismens roll som lösning, en global beskattning av de rika, ett omtänkande av nyliberaler (som redan pågår), statlig kontroll av näringslivet, en ny ekonomisk vision, lämna tillväxttänkandet för en grön social ekonomi (mer prylar gör oss inte lyckligare), ”dags att avvisa den nyliberala ekonomiska modellen” som under fyra årtionden fått ojämlikheten och klassklyftorna att explodera, en ny ekonomisk modell för ”mänsklig välmåga inom planetära gränser.”. ”omvandla marknaderna och återgå till långsiktig ekonomisk planering” vilket är ”en bris hos kapitalismen”, skapa en gemensam mänsklig planet är identitet bortom nationalstatsgränserna.
Krigsekonomi?
Något luddigt finner jag ovanstående, men man hänvisar till vår egen nordiska välfärd(s)modell (som den en gång var antar jag…).
Själv tycker jag de många förslagen sammanstrålar i någon slags krigsekonomi, som under trettiotalet utbrett användes för att stärka krigsinsatserna, och bekämpa den djupa ekonomiska depressionen (min farfar i USA förlorade jobbet och fick inget nytt).
Staten tog kontroll och planering av det privata näringslivet, som tvingades ställa om från typ bilar till tanks. De rika hårdbeskattades. Inslag av protektionism, ransonering och statlig planekonomi ingick.
Effekten på jämlikheten blev stor och hängde kvar ända till och med 70-talet. Sedan kom 80-talets nyliberalism och återställde ojämlikheten till nivån före första världskriget. Ojämlikheten bromsades i hundra år av depression, krig och en stark stat (mina kommentarer).
Och även på högersidan lär en medge att när det verkligen bränner till så är det staten som gäller: vid risk för krig, pandemier och finanskriser etcetera.
Klimat-miljö-förstörelsen är ett större långsiktigt hot mot mänskligheten än krig och depressioner. Ett hot mot den mänskliga civilisationen. Är då en ekologisk krigsekonomi för att tvångsrädda miljön och klimatet en väg framåt?
Boken nämner det inte, och på nätet finns bara spridda pläderingar för statlig kontroll av ekonomin i klimat-miljö-räddande syfte. Framtiden får utvisa om förslaget återkommer på allvar.
Frågan är dock i mina tankar om inte på sikt hela kapitalismen med dess simpla tillväxt, materialism, överkonsumism, orättvisa ojämlikhet, statustänkande, själviskhet – borde ersättas av någon framprövad form av grön, social, mer lokal och småskalig, ekonomisk demokrati?
Hans Norebrink, demokratisk (v)änstersocialist, vänsternationalist och grön folkhemsnostalgiker
