Boknytt/Debatt
Jakarta-metoden
Vincent Bevins
Karneval förlag
Allt fokus nu är på Ryssland, Ukrainakriget och den storryska nationalismen grundad på tsarist-stalinist-putinistisk imperialism. Nu har nytsaren och Stalinkopian Putin erkänt krigets yttersta syfte: ”Att ta tillbaka det som är vårt” alltså Sovjet-tsar-imperiet.
Det är ett farligt folkmordshot mot Rysslands grannars rätt till nationellt självbestämmande.
Ryssland är för oss svenskar ganska kulturellt främmande. USA står oss mycket närmare. Ändå är det just USA som är, var och förblir historiens absolut största och starkaste imperialistiska supermakt.
Som i vår tid spridit krig och död i sex världsdelar. Rent objektivt och faktamässigt en mycket värre supermakt än Ryssland. En fara för flest nationers frihet. Vilket nog många har svårt att ta till sig.
Min far är född i USA. Som tonåring bodde jag ett år i USA. Senare liftade och arbetade jag i USA ytterligare nåt år.
Det är ett stort, kontinentalt, naturvackert, mångfaldigt, dynamiskt och spännande land. Med många trevliga och gästvänliga vanliga amerikaner. Ett land med två ansikten.
USA:s två ansikten
Den USA-amerikanska regeringens maktorgan som Pentagon, krigsmakten och CIA visar på supermaktens onda sida (den djupa delen av maktstaten): Stöd till alla korrupta terror-regimer som gynnar den inhemska överklassen i Syd, och USA:s storföretag.
I land efter land har Washington krossat sociala nationalistiska rörelser och regeringar. Och därmed är de delvis ansvariga för att hunger och fattigdom lever kvar. USA-imperiet dödar med svält och napalmbomber!
Tyvärr har minnet av USA:s blodiga utrikespolitik under kalla kriget fallit lite i glömska efter misslyckandena i Vietnam, Irak och Afghanistan. Och efter Rysslands uppstigande som nytt (berättigat) hatobjekt i väst.
So no more.
Denna fantastiska, jättebra, alla-bör-läsa-undersökande journalist-reportage-bok, slash historiepolitiskt samhällsgrävande samtidsdokument, visar utomordentligt lättläst och extremt väldokumenterat på USA-imperiets blodiga spår i de ”uppstudsiga” vänsternationalistiska fattigländerna i Syd.
Syds vänsternationalism
Vilka hade (och ibland ännu har) den mopsiga tanken att utveckla sig själva ur fattigdom, snarare än att fjäska för råa globalistiska nordamerikanska storföretag och deras giriga behov av billiga råvaror och simpel profit.
Bokens kritik av USA:s själviska utrikespolitik är verkligen befogad när det gäller denna historia om USA:s stöd till militärdiktatur, statlig terror och massmord i det som då kallades Tredje världen.
USA ledde västliga första världen, Sovjet den östliga andra världen, och så försökte vänsternationalisten Sukarno ena den tredje världen i nationellt oberoende, och rätt till en egen alternativ utvecklingsmodell.
Det började med Bandung-konferensen 1955 i Indonesiens huvudstad Jakarta. Spred sig senare till hela Asien, Afrika, Latinamerika – en trekontinental ofta vänsternationell rörelse av fattiga utvecklingsländer som ville stå fria från Sovjets och främst USA:s diktat.
Det kunde inte USA acceptera på grund av sin svart-vita antikommunism – läs all fattigmansorganisering för rättvisa och bröd. Plus nationaliseringshoten mot USA-företag i Syd. Och dessa hade sina betalda politiker i kongressen som skyddade dem.
Vietnam, Bandung, Jakarta
Många av oss som var unga under det brutala Vietnamkriget jublade när den sociala och nationalistiska befrielserörelsen FNL:s tanks körde igenom grindarna till presidentpalatset i Saigon sista april 1975. USA förlorade verkligen kriget!
Men då hade USA redan börjat bygga upp en bättre metod för kontroll av och makt över Syd (Tredje världen). Man satsade pengar och utbildning till militären i Asien, Afrika och Latinamerika.
Bjöd in dem till kurser i anti-kommunism och frikostiga stipendier för militär utbildning i USA.
Sedan puffade Washington militären att ta makten i våldsamma USA-vänliga, högerextrema, prokapitalistiska statskupper.
Detta skildras extremt väldokumenterat och fakta-överväldigande i den nordamerikanske journalisten och författaren Vincent Bevins brett hyllade bokverk: ”Jakartametoden – Det antikommunistiska korståget som formade vår värld”.
Namnet Jakarta, Indonesiens huvudstad, var först en symbol för Sukarnos och Tredje världens kamp för verkligt nationellt oberoende, och rätt till alternativa samhällsmodeller.
”Jakarta” – hoppet dör
Nu blev Jakarta också namnet på en metod för att med statsterror krossa radikala folkliga rörelser. Och för att likrikta och underordna Syd till att bli en maktlös och lydig del av en kapitalistisk USA-dominerad värld.
Indonesien var det värsta exemplet. Militären, extrema muslimer och rasister i samverkan mördade 1965–1966 mellan en halv och en miljon människor. I ett blodbad en ännu inte kan tala öppet om i dagens Indonesien. Minoriteten kineser drabbades också –de var Sydostasiens judar i denna förintelsekampanj.
Civila människor – vänsterfolk, fattiga bönder, fackliga aktivister i arbetarklassen, ungdomsledare, kvinnliga organisatörer – fick händerna bundna och kastades i snart stinkande floder. Eller lades ut öppet på gator och torg för att skrämma folk.
De höggs i skymundan ner med machete, fick elchocker, ströps, dränktes, våldtogs, torterades, fick huvudena uppsatta på spikar, brändes levande inne, gömdes i massgravar så muslimska och hinduiska anhöriga inte kunde ge dem en värdig religiös begravning. Eller bara ”försvann” – ofta efter att ha blivit kallade till myndighetsförhör.
Statlig terror
Och då var kommunistpartiet under ledaren Aidit ändå ett fredligt massparti av mer socialdemokratisk modell, som praktiskt kämpade för den fattiga majoriteten, via mängder av bredare massorganisationer. Och partiet vägrade lyda de som oroade ville att de skulle beväpna folket i självförsvar.
Den här reformistiska fredliga laglydiga massmodellen hade också det socialistiska partiet i Chile, ett land med lika lång demokratisk tradition som Sverige. Och de vägrade också att beväpna folket för självförsvar. Men inget av detta hjälpte när vänstern under Allende vann ett val.
Hotfulla varningar spreds på väggar och i brev till vänsteraktivister: ”Jakarta kommer”. Den lokala chilenska överklassen och USA-imperiet hade inga planer på att acceptera det demokratiska vänsterval folket hade gjort. Så högern hotade med massmord som i Jakarta.
Hotet: ”Jakarta kommer”
Att försvara elitens makt och ägande från folkets krav på krav på rättvisa, jämlikhet, fattigdomsbekämpning, och respekt för de demokratiska och mänskliga rättigheterna, var viktigast.
Lika lite som i Indonesien kunde den globala eliten ledda av USA acceptera att ett radikalt samhällsexperiment blev ett hoppfullt exempel på folkmakt andra fattiga länder kunde ta efter.
President Nixons nationella säkerhetsrådgivare Henry Kissinger satsade med CIA stora summor dollar för att med skrämsel försöka stoppa, och sedan underminera och krossa vänsterregeringen i Chile. Bland annat med en lastbilsföretagarstrejk som slog hårt i det långsmala Chile. Jag förstår inte varför vi måste stå och se på när ett land blir kommunistiskt på grund av det egna folkets oansvarighet”, sa Kissinger.
Och den amerikanske ambassadören i Chile, Edward Korry, menade att om vänsterledaren Allende verkligen kom till makten, så skulle USA se till att med olika sabotagemetoder mot ekonomin ”döma Chile till största möjliga fattigdom ”.
”Döm till fattigdom”
När (nytt exempel) USA störtade vänsterregimen i Guatemala i början av 50-talet (deras tal om jordreform retade USA-bolaget United Fruit) så tog arméchefen Diaz över makten. Men han dög inte för USA.
CIA-stationens lokala chefer i Guatemala förklarade för Diaz att USA hade bestämt sig för en annan president i landet (Castillo Armas). Till den chockade Diaz (snart avpolletterad som president) sa de:
Överste, ni passar helt enkelt inte de krav som USA:s utrikespolitik ställer.
Sedan visade de honom en lång lista över guatemalaner som skulle behöva skjutas omedelbart – för de var kommunister.
Mot demokrati och nation
Så liten var respekten för demokrati och nationellt självbestämmande i Washington. Istället spred de Jakartametoden med militärkupper och massmord över hela världen – för att krossa Syds vänsternationalism.
Dessutom använde förstås USA även icke-våldsmedel (eller simpla personmord) för att störta eller stödja regimer. Kuba, Pol Pots Kambodja, Ghana, Kongo, Iran före präststyret nämns i boken.
Boken bygger förutom på dokument av olika slag på resor med intervjuer jorden runt. Ofta med personer med koppling till flera regioner. Som Obama och hans föräldrar med band till Indonesien, Chile och USA.
Dessa följs genom åren, så denna faktabok blir lite av en roman också, som kreativt kombinerar det politiska med det personliga. I början fann jag det störande, senare lysande!
Så får vi veta att Allende var ”en marxistisk intellektuell som tyckte om att smutta på rödvin iklädd kavaj av sidenweed”. Och att vissa CIA-agenter boken följer gillar att supa sig fulla och prata politik på söndagskvällarna.
Jag var ju själv med hela perioden boken tar upp; som FNL-are (för Vietnam), maoist, Centralamerikaaktivist, volontär i Bolivias ”indian”-rörelse. Men jag chockas ändå över den ihållande och konsekventa ”ondskan” i USA:s utrikespolitik.
Konsekvent ”ondska”
Klart värre än Sovjet i Östeuropa och i Syd. Och vad gäller Sukarnos och Tredje världens vänsternationalistiska försök att själva bestämma sin framtid så fick de ju ofta stöd från Sovjetunionen.
En slutfråga som boken (och jag) ställer är: Om den stora ofta vänsternationalistiska Syd-
rörelsen hade lämnats i fred av USA och deras demokratifientliga överklassvänner i Afrika, Asien och Latinamerika, vilka lösningar på kampen mot fattigdom och diktatur hade de kunnat komma upp med?
Kanske dellösningar av hur skapa klimatvänliga samhällen (undrar jag)? En potentiell mångfald av politiska visioner gick i graven när USA formade om världen som de själva ville ha den – läs USA-vänlig, västorienterad globalkapitalism.
Ett skakande appendix i slutet av boken visar ”Antikommunistiska utrotningsprogram 1945–2000”. ”Kartan visar avsiktliga massmord som genomförts för att eliminera vänsteranhängare eller påstådda sådana”.
Hans Norebrink
Massmord i 23 länder (lista från boken)
- Den antikommunistiska alliansen i Sydamerika, ”Operation Kondor” med Chile, Argentina, Uruguay, Paraguay,
Brasilien, Bolivia 1970–1980-talen: 60–80 000 mördade. - Colombia 1985–1995: 3 000–5 000 mördade.
- Venezuela 1959–1970: 500–1500 mördade.
- Nicaragua 1979–1989: 50 000 mördade.
- Honduras 1980–1993: 200 mördade.
- El Salvador 1979–1992: 75 000 mördade.
- Guatemala 1954–1996: 200 000 mördade. I mayalandet Guatemala handlade det om massmord och folkmord av ”indian”-folk.
- Mexiko 1965–1992: 1 300 mördade.
- Sudan 1971: Över 100 döda.
- Irak 1963 och 1978: 5 000 mördade.
- Sri Lanka 1987–1990: 40 000–60 000 mördade.
- Thailand 1973: 3 000 mördade
- Vietnam, operation Phoenix 1968 och 1972: 50 000 mördade.
- Sydkorea 1948–1950: 100 000–200 000 mördade.
- Taiwan 1947: 10 000 mördade.
- Filippinerna 1972 och 1986: 3 250 mördade
- Östtimor 1975–1999: 300 000 mördade.
- Indonesien 1965–1966: 1 000 000 mördade.
- Iran 1988: 5 000 mördade. ”Observera att i detta enda fall utfördes våldet av en geopolitisk rival till USA”.
Dödsoffer i regelrätta krig, oavsiktliga bieffekter av militära strider eller oavsiktliga dödsfall (svält, sjukdom) orsakade av anti-kommunistiska regeringar är ej inkluderade. Siffrorna är beräknat antal döda”, förtydligar författaren.
Läs också:
