Det är svårt att veta exakt hur många som dödades eller dukade under som en följd av röda khmerernas totalitära styre från maktövertagande 17 april 1975 tills att regimen störtades i samband med Vietnams invasion i januari 1979. Den vanligaste beräkningen stannar vid 1,7 miljoner offer, av ett invånarantal på runt 8 miljoner.
Aldrig har någon regim på så kort tid bringat så stor andel av den egna befolkningen om livet, i något som ibland benämns som ett folksjälvmord. Varför – hur kan denna mänskliga katastrof förklaras? Det är den frågeställning som Peter Fröberg Idling brottas med i sin skildring av terrorväldet i Kambodja (eller Kampuchea som de röda khmererna döpte om landet till) under Pol Pot.
Författaren har en förmåga att skriva medryckande och det är svårt att släppa boken när man väl börjat att ta del av denna hemska historia. Det märks att han är väl förtrogen med det kambodjanska samhället, och
att boken bottnar i en gedigen research. Vad är det då för förklaringar till terrorväldets enorma magnitud som Fröberg Idling främst har att ge oss?
USA:s bombningar
De amerikanska bombningarna 1970–1973: Nordvietnameserna använde den så kallade Ho Chi Minh-leden, vilken i långa stycken gick genom Kambodja, som sin logistiska hörnsten under kriget mot USA. För att kalka igen denna pulsåder understödde amerikanerna 1970 en militärkupp mot prins Sihanouks regim i Phnom Penh. Det blev startskottet till de mest massiva och fasansfulla bombningar som historien någonsin skådat.
De främsta arkitekterna bakom denna exempellösa förödelse var USA:s president Richard Nixon och hans utrikesminister Henry Kissinger. Stora delar av landsbygdsbefolkningen slets upp med rötterna och drevs in till städerna, samtidigt som Pol Pots fullständigt kompromisslösa motståndsrörelse inom loppet av endast två år fyrdubblade antalet rekryter. Sammantaget beräknas att Lon Nols militärdiktatur och de amerikanska bombningarna tog livet av en halv miljon kambodjaner.
Sihanoukstyret
Repressionen under prins Sihanouks styre: Stormaktsförhandlingarna i Geneve 1954 kom att bli slutpunkten för Frankrikes koloniala välde i Indokina och Kambodja fick sin självständighet. I västerländsk media kom därefter landets härskare, prins Sihanouk, ofta beskrivas som en mild och godmodig regent, men den faktiska verkligheten i Kambodja var en annan.
Sihanouk styrde över sitt land som sitt egna personliga pastorat; val riggades och meningsmotståndare förföljdes på ett hänsynslöst sätt. Pol Pots föregångare som de röda khmerernas ledare, Tou Samouth, förrådes och greps, efter att ha tigit sig genom tortyren sköts han och begravdes på en soptipp. Lägg där till repressionen under nästan 100 år av franskt kolonialt styre. Befolkningen härdades i en smältdegel av ständigt grasserande våld utan tillstymmelse till någon demokrati.
Röda khmererna
De röda khmerernas fanatiska nationalism: Den historiska förebilden var Angkorriket, vars styre härskade från 700-talet till 1300-talet efter Kristus. Under 600 år bredde detta rike ut sig över vad som idag är Kambodja, Thailand, Vietnam och Laos, varefter Kambodja sjönk tillbaka till beroende och underordning. Det var till denna tid som Pol Pot och de andra ledarna drömde sig tillbaka. Inhemska minoriteter fråntogs alla möjligheter att utöva sin kultur och Vietnam målades upp som den stora arvfienden.
Khmerernas totalitära variant av socialismen: Enligt författaren läste gruppen kring Pol Pot som unga knappast Marx eller Lenin. Det var ett ”marxistiskt finlir” som näppeligen låg för dem. Nej, det var i viss mån i Stalin och Maos anda som de kom att utforma sin ”socialistiska” ideologi. Det var utifrån dessa riktkarlar som kritik kom att likställas med förräderi. Röda khmererna hade svårighet att rekrytera bland de kambodjanska fabriksarbetarnas fåtaliga numerär, varför dessa arbetare förbjöds att överhuvudtaget bli medlemmar i organisationen – utifrån att de som kollektiv uppfattades som ”förrädare”.
Terrorvälde
De röda khmerernas terrorvälde trotsade på många sätt all beskrivning, men följande passage i boken tycker jag ger en talande sammanfattning: ”I maj 1975 drog Pol Pot och partiledningen upp riktlinjerna för det nya samhälle som skulle byggas, Nu skulle inte bara grundläggande begrepp som religion och pengar förbjudas.
I princip skulle även den individuella friheten avskaffas. Alla medborgare stod nu till statens förfogande. De var tvungna att oavlönade arbeta med vad de blev beordrade, under så lång tid som Angkar ansågs nödvändigt. De fick kläder tilldelade och måltider serverades i gemensamma kantiner. På många håll var det inte ens möjligt att själv välja vem man skulle gifta sig med. Det var bara att hålla tillgodo med den man fick sig anvisad”.
Det jag saknar i boken är ett kapitel som i någon mån beskriver Kambodja av idag, vad det utvecklades till för typ av samhälle efter den vietnamesiska invasionen i januari 1979 och fram till nuet. Men annars har Peter Fröberg Idling gett oss ett värdefullt titthål in i ett fasansfullt förflutet.
Anders Karlsson
Tidigare publicerat i Internationalen. Underrubrikerna är tillagda av bloggens redaktör.
Läs mer:
