Tysta(de) arbetare – arbetarklassens osynliggörande

Jag har jobbat två tredjedelar av mitt yrkesliv som arbetarklass – mest som treskifts patienttransportör stationerad på akuten vid Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. En tredjedel av mitt arbetsliv var jag medelklass – journalist i olika industristäder Sverige runt – och skrev mycket om vanliga jobbare.

Jag har därför fått en dubbel erfarenhet av dels medelklassens intellektuella – den pratande klassen (som jag själv delvis tillhör). Dels av den (som jag upplevt det) allt tystare, ohörda, osynliga, gömda och glömda arbetarklassen.

Där alltför många numera vill inbillnings-byta klass – genom att se sig som ”finare” medelklass. Göra sig av med identiteten som vanlig, simpel arbetarklass.

På 70-talet var det annorlunda, med alla vilda arbetarstrejker, och krav på löntagar-inflytande i företagen. Arbetarklassen då såg till att bli hörd. De fanns en kvardröjande proletär stolthet. Journalisterna flockades för att göra arbetslivs-reportage på fabriker, i gruvor, inom vården etcetera.

Vändning 1980

Så kom 80-talet med nyliberalism, privatiseringar, och snabbt växande klassklyftor. Från att vara berömd för vår svenska jämlikhet, blev vi en av de mest ojämlika länderna i Västeuropa.

Än mer satsade vissa arbetare på att deras barn skulle utbilda sig och bli medelklass. Gamla hederliga praktiska arbetarjobb (utan status) blev bristyrken.

Ett undantag är min systerson som i dagarna tog studenten som rörmokare. Han kommer inte ha problem att få jobb.

Att byta klass är en individuell lösning av klassfrågan istället för att kollektivt, jämlikt, fackligt, och organiserat lyfta hela arbetarklassen.

Istället ”medel-klassificerades” vissa arbetare mentalt.  Och stärkte sin falska medelklass-identitet med status-konsumtion. En omedveten process som jag förstår det.

Idag ser jag arbetarklassen som i stora drag tyst och tystad. Arbetar-identiteten verkar svag. Ordet arbetarklass allt sällsyntare. Så är mina intryck från sjukhuset, men i kvinnlig vård är förstås arbetaridentitet mycket svagare än i manlig industri.

Under pandemin diskuterades problemen i arbetslivet i termer av kontoret, skrivbordet, datorn, arbete hemifrån. De var som om hela den pratande medelklassen, där förstås journalisterna ingår, var blinda inför existensen av en stor kvarlevande arbetarklass.

Vanliga jobbare (löntagare, lägre tjänstemän), kunde ju inte ta hem jobbet. Inte ta hem patienter, sopor, löpande bandet, städvagnen, gruvborren, butiksvarorna, maskinerna, fraktfartyget, skogs-maskinerna, långtradarna, svarven, de sterilade operationssalarna, kaffekopparna, sängbäddandet, renflocken, spisen, spårvagnskontrollen, bensin-pumpen, cykel-reparationerna, hårklippningen, etcetera.

Finns arbetarklassen?

Och så har vi borgarna som en gång kallade sig arbetarparti för att senare säga att ”vi är väl alla arbetare”. Eller påstå att arbetarklassen fått det så bra att de blivit medelklass. Underförstått: det finns inga arbetare längre.

Men i ett klassamhälle är det positionen i samhället som avgör klassen. Och även välbetalda arbetare är arbetarklass, för pengarna och makten finns hos en allt rikare och mäktigare överklass.

Som vanligt i valrörelser pratar nu plötsligt socialdemokratin vänsterspråk. Statsminister Magdalena Andersson fördömer dagens stora klassklyftor, med en välbetald procent som har rusat iväg i rikedom. Att socialdemokratin haft den politiska makten under större delen av tiden då detta skett, glömmer hon.

Hon vänder sig till de 99 procenten av ”vanligt folk” – ”ovanligt folk” är då den rika 1 procenten. Alltså den populistiska uppdelningen mellan ”folk” och ”elit”. Glömd är arbetarklassen som halva befolkningen.

Elit och folk(s)

Och i tramsutbudet på svensk teve valsar bara kändisar från medelklassen runt i programmen. Än värre i vår stora kulturimport från USA. Där syns arbetarklassen bara som fjantige skoförsäljaren Bundy. Och fabriker är ruiner i aktionfilmer.

Det är prövande tider för arbetar-vänster-politik. Och jag har trots mitt ”dubbla klasseende” inga genialiska lösningar för en ny arbetarkamp ledande till framtida arbetar-lägre tjänstemanna-makt – till ekonomisk demokrati.

Det blev med åren allt tystare med politik på mitt jobb. Och även om ingen sade de öppet röstade vissa på sverige-demokraterna. Om brottslighet, invandring och feminism fanns det vissa åsikts-tendenser åt det hållet.

”Vi då?”

Kan det helt enkelt vara så att vanliga knegare omedvetet känner sig bortglömda idag? Därför retar de sig på att invandrare, kvinnor och transpersoner får så stor uppmärksamhet?

Ta exempelvis det värdiga och praktiska ordet ”hen”. Varför väcker det en sådan ilska bland en del arbetare och andra?

Kanske för att det i folkdjupen kan upplevas som intellektuellt trams?  Medan många i gruppen ”vanligt folk” känner det som om ingen bryr sig om vanliga skötsamma arbetares vardag och problem?

Det är mina funderingar. Bland mina jobbar-kompisar på sjukhuset tänker man inte uttalat så. Det är mer en känsla av irritation över alla nya medelklasspåfund ovanför deras (ignorerade) huvuden (min analys – inte deras medvetna självförståelse).

Hans Norebrink

Läs mer om arbetarklass:
Liked it? Take a second to support Hans Norebrink on Patreon!
Become a patron at Patreon!