David Ericsson varvar sitt skrivande med körningar ner genom Europa som långtradarchaufför. Han har fram till idag gett ut fem romaner och två novellsamlingar. Romanen Den fredlösa är en fristående fortsättning på Döden är inte nog (2018).
Olyckliga omständigheter kan orsaka att en människa hamnar i en synnerligen brydsam livssituation. För Annie – en av de två huvudpersonerna i Den fredlösa – handlade det om att hon inpressad i ett hörn dräpte en annan människa. Personen i fråga var en fadersfigur i det småländska kollektiv där Annie vuxit upp. Ända sedan hon var 12 år hade han vid upprepade tillfällen våldtagit henne. Klimax blir när han ytterligare en gång hotfullt närmar sig henne. Annie, beväpnad med ett järnrör, slår i självförsvar ner och – utifrån år av förnedring och ackumulerad ilska – också ihjäl honom.
Huvudstråket i Den fredlösa är sedan när vi får följa Annie och hennes pojkvän på flykt undan rättvisan, genom Europa. Vid ett längre nedslag i Köpenhamn blir Sven kyrkogårdsarbetare, samtidigt som Annie inte hittar någon annan väg till försörjning än att sälja knark. Längre ner i Europa är det med arbete på fruktodlingar som Annie och Sven finner en inkomst.
Långtradarchaffis
Instucket i texten finns sekvenser när Sven försörjer sig som långtradarchaufför i Sverige. Det är passager som konkret skildrar arbetets innehåll och det märks att författaren vet vad han skriver om. Så här beskrivs stålverkskvinnornas kompetens vid en lastning i Dalarna:
”De som körde de mindre traverserna såg ut som korvgummor med gula lådor på magen som de manövrerade lyftoken med. Men det var inga korvgummor. Med centimeterprecision släppte de ner stålbuntar på flera ton på exakt rätt ställe på flaket. Allt för att få rätt vikt på varje varv de lade upp. Lika skickliga kunde tjejerna vara som körde truck. De svängde in pallarna med bandstål snabbt och säkert från sidan utan att jag behövde försöka ta bort de ofta fastrostade kapellstolparna”.
Innerligt vackert
Författaren skriver på en prosa med ett lättfattligt driv där han lotsar läsaren framåt utan några speciella språkliga krumbukter. Dessutom har han en förmåga att innerligt vackert skildra Annie och Svens erotiska förhållande, som exempelvis detta finstämda avsnitt:
”Med hennes mjuka ansikte alldeles nära mig kunde jag inte låta bli att röra vid henne. För att upptäcka att hon verkligen ville igen. Jag rörde mig nedåt och drack av henne där hon låg på rygg som av saven ur ett träd eller som av vattnet i en klar källa. När vi sedan älskade och jag såg in i hennes ögon, kände jag hennes litenhet och fick en sällsam känsla av värme. En som jag aldrig tidigare känt för någon”.
Det är inte lätt att kombinera ett påfrestande arbete med skrivande. Författare som Moa Martinsson, Ivar LoJohansson, Jan Fridegård och Eyvind Johnson kom från arbetarhem och arbetaryrken, men gick över till att skriva på heltid. Mindre vanligt är att bli kvar som proletär även när ens skrivande når ut i vidare kretsar. David Ericsson är på det viset, liksom Lina Arvidsson som förra året kom ut med den uppmärksammade poetiska skildringen Vänligen bygg inga berg – Betraktelser från kassan.
Anders Karlsson
Tidigare publicerat i tidningen Internationalen
