Liberaler hänvisar till Rysslands eviga ondska, på närmast religiöst maner. S.k. anti-imperialister hänvisar till USAs lika eviga ondska. Själv har jag hänvisat till de gamla i-ländernas chockartade upptäckt att de inte hade någon kontroll över de globala varukedjorna och beredde sig att upprätthålla dem med våld, samt övriga staters (t.ex. Rysslands) rädsla för hur lätt de kunde drabbas av detta våld om de inte passade sig.
Världsbankens förre statistikchef Branko Milanovi? ansluter sig närmast till min förklaring men pekar särskilt på hur ingrott detta beteende har blivit.
Ända sen 80-talet har de gamla i-landsstaterna runt Nordatlanten arbetat för att inga andra kriterier än marknadskrafterna ska få styra mänskligt beteende, s.k. nyliberalism. Delvis för att de antog att detta var deras starkaste kort – frihandel är de starkas protektionism – delvis för att de själva var gisslan hos banker och exportindustrier med egenintresse av detta.
När Sovjetimperiet föll bestämde sig dess övergångsregeringar för att haka på, vilket i deras fall ledde till industriell kollaps, och efter uppvaknandet till en närmast xenofobisk nationalism. Naturligtvis göddes denna av insikten av att det faktiskt var deras eget fel att de gick på de västerländska bondfångarnas prat.
Globalhandeln är något dessa stater nu vill ha så lite som möjligt att göra med.
Samtidigt har de nordatlantiska staterna – åtminstone fram till nu – arbetat för att denna formellt marknadsstyrda globalhandel ska nå minsta avkrok av världen, med krig om så behövs, säger Milanovi?. Man kan hänvisa till Irak, Afghanistan, Libyen eller Venezuela.
Det är begripligt att parterna kolliderar. I synnerhet som båda parter är upptrissat övertygade om att de själva har rätt, ja, faktiskt står för rättfärdigheten i världen. Det är begripligt att det politiska klimatet i världen därför nu är det sämsta sen andra världskrigets slut, som Milanovi? påpekar.
Motstånd
Än värre blir det då samma nyliberala framstöt har minskat utrymmet för politiskt förnuft och politiska mobiliseringar som skulle kunna räta upp situationen. Det politiska förnuftet har låsts in i juridiska regler och institutioner som automatiskt utlöser bestraffningar av dem som bryter mot de nyliberala principerna, både globalt och nationellt, hur destruktiva dessa än är. De politiska mobiliseringarna har omöjliggjorts av att det ”folk” som skulle bemanna dem har onödiggjorts.
Rentiär-ekonomin, som gynnas av den politiska vanmakten, har inget behov av arbetare, den tjänar pengar på att äga och ta upp tull. Därmed har folkmajoriteten inget att hota med, inget stöd att dra tillbaka från makten om denna inte sköter sig.
Åtminstone är det föreställningen om detta som får folkmajoriteten att avstå från sin politiska röst, eller nöjer sig med att försöka pracka bördorna på andra på xenofobiskt vis.
Men samtidigt är föreställningen överdriven. Överhetens makt överdrivs alltid. Dess panik över det kaos pandemin orsakade visar att det räddaste den är för är kapade varukedjor. Och varukedjorna hanteras av arbetare, i vid mening. Vilket låter ana att makten är lika öppen för hot från folkmobiliseringar som någonsin under industrisamhällets historia. Det är bara det att hot numera helst bör organiseras i transnationellt samarbete för att nå önskad effekt.
Fast inte ens det är strikt nödvändigt.
Jan Wiklund
Andra delen av två om att global handel är konfliktskapande. Ursprungligen publicerat på bloggen Gemensam.
Läs mer:
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.