EUropa – nej till diktaturen Turkiet!

Turkiet (skapat 1923) är under dess auktoritäre ledare Erdogan snabbt på väg mot en total islamistiskt färgad diktatur. Det sekulära arvet från nationalstatsgrundaren Kemal Atatürk vägleder inte längre regeringspolitiken. Däremot bäddade det nationalistiska ”kemalistiska” arvet för en stark stat, och senare för militärdiktatur.

Turkiet under Erdogan fortsätter att förneka det armeniska folkmordet 1915 – 1917, då uppemot en miljon människor från den urbana, kristna, ekonomiskt framgångsrika armeniska minoriteten mördades. Jämför med judarna i östra Europa under Förintelsen – landsbygdsbor på båda ställena var orättfärdigt förbittrade på de ofta rikare främlingarna i städerna.

Även kaldéer, syrianer/assyrier samt pontiska greker mördades av ”ungturkiska” nationalister – vilka förnekade alla andra befolkningsgrupper demokratiska och nationella rättigheter.

En liknande ”turkhomogeniserande” politik har Turkiet och Erdogan fört mot den kurdiska minoriteten i sydöst – diskriminering, förtryck och krig. Kurderna finns även i grannländerna Armenien, Iran, Irak och Syrien – i de två senare med territoriellt självstyre. Där har Turkiet ofta överskridit sina gränser för att militärt bekämpa den samlade kurdiska nationen (som alltså är olyckligt uppsplittrad på flera stater).

Rädda för Rojava

Speciellt fruktar diktaturens högernationalistiska Turkiet den syriska autonoma kurdregionen Rojava – en ljusglimt i det krigsmörka Mellanöstern, där den folkliga ”arabiska våren” slogs i spillror.

Rojava står för nydanande tankar om demokrati, frihetlig socialism, federalism, feminism, pluralism, ekologisk ekonomi, minoritetsrättigheter, lokalt självstyre, deltagande (direkt)demokrati, ”underifrånstyrd-demokratisk ekonomi”, anti-centralism. Tydligt inspirerade av syndikalism och Murray Bookchin (Se boken ”Det nya paradigmet”).

Turkiet idag har stora brister i yttrandefrihet, religiös frihet, kvinnor och barns rättigheter (”traditionella familjevärderingar” gäller före ingrepp mot kvinnomisshandel), oppositionen förföljs och fängslas, kurder diskrimineras, man har drillat illegalt efter olja till havs, regeringskritiska sparkas från sina jobb, fackföreningarna motarbetas, hbtq-personer förföljs, man kan åtalas för att ha ”förolämpat presidenten och staten”, korruptionen växer, tidningar stängs, journalister fängslas, otaliga brott mot rättssäkerhet och mänskliga rättigheter sker – ofta under falska anklagelser om ”terrorism”.

Amnesty har uppgett att gripna tidvis kan torteras, rättsväsendet har blivit ett redskap för det styrande AKP-partiet, vissa internetsajter blockeras, 200 sånger har förbjudits, kurdiskspråkiga publikationer motarbetas, statskontrollerade medier och självcensur präglar det offentliga samtalet.

Nu hotar Turkiet med att ockupera en tre mil bred ”gränsföljande” buffertzon inne i Syrien – vilket i stort sett innebär en attack mot ”den röda” kurdregionen Rojava. Dessutom verkar världen ha glömt bort att Turkiet sedan 1974 ockuperar norra delen av EU-landet Cypern. Hur kan EU acceptera detta?

Hur kan man ens överväga att framledes släppa in en sådan krigisk och diktatorisk stat som Turkiet i EU – som förutom att vara ett ekonomiskt projekt, även ska vara ett demokratiskt och fredsprojekt?

EU = Europa

Även Israel med sin ockupation av större delen av Palestina, och kungadiktaturen Marocko med sin ockupation av större delen av Västsahara (och stöld av dess fosfat och fiske) har visat intresse för EU-medlemskap. De passar inte heller in i freds-demokrati-unionen EU (redan EU-medlemskapet för de reaktionära demokrati-undergrävande staterna Polen och Ungern har ifrågasatts).

Det finns de som av ekonomiska skäl vill utvidga EU västerut, söderut och österut. Vilket ju är rimligt vad gäller europeiska länder som Island, Norge, Schweiz, Liechtenstein, Moldavien, Ukraina, Belarus, Ryssland, Balkanländerna – och möjligen Armenien & Azerbajdzjan & Georgien (oklart om de är Europa eller Asien, troligen det senare).

Då ser dessa krafter EU som en artificiell världsregion växande utan gränser åt alla håll och väderstreck. In i Afrika, Asien och Amerika om drar ut konsekvenserna av ett EU utan bestämd avgränsning mot omvärlden.

Jag föreslår däremot EU som ett europeiskt projekt, som bygger på Europa som en till stor del avgränsad historisk-kulturell-geografisk enhet, med viss solidarisk vi-gemenskap och delad identitet. Det är värderingar som gynnar bygget av ett socialt Europa (och på lång sikt EU som en jämlik horisontell allians av socialistiska syskonnationer).

Skulle Turkiet tas med i EU skulle vi bli inblandade i de enorma politiska problemen i Mellanöstern/arabvärlden, som de måste lösa på egen hand, till egen nytta. Turkiet i EU skulle dessutom dela den kurdiska nationen i två delar – fastän den stora etniska gruppen kurder självklart borde ha ett eget fritt land: Kurdistan.

Ett EU inklusive Turkiet skulle dessutom få mycket besvärliga svårövervakade gränser, vilket skulle underlätta för terrorister att ta sig till Europa. Östra Turkiet gränsar till Georgien, Armenien, Iran, Irak och Syrien…

Förutom att Turkiet är en krigisk diktatur hör det inte heller samman med EUropa av följande skäl:

Argument mot Turkiet

Geografiskt sett är Turkiet till 97 procent asiatiskt, och endast till ringa 3 procent europeiskt. Landet tillhör inte den europeiska halvön av Eurasien.

Befolkningsmässigt är Turkiet ett asiatiskt land (var folk bor). Men den största staden, Istanbul, ligger till större delen i Europa). Svarta havet – Bosporen – Marmarasjön – Dardanellerna – Medelhavet bildar gräns mellan Europa och Asien.

Historiskt var Turkiet och Istanbul (Konstantinopel) centrum för det 600-åriga muslimska ottomanska riket, vilket som mest omfattade Nordafrika och Mellanöstern.

Kulturellt var det osmanska riket främst arabiskt. Det var ett afrikansk-asiatiskt rike med tidvisa besittningar på Balkan – däribland kristna folk som gjorde uppror. Turkiet är helt enkelt inte Europa – lika lite som typ Marocko, Egypten och Israel är det.

Panturkismen

Språkligt sett liknar turkiskan inte något europeiskt språk. Det är med språket snarare förbundet med de ex-sovjetiska länderna i Centralasien. I dessa ”turkiska” länder finns en tendens till regional samhörighet via panturkismen, en supernationell politisk rörelse.

Religiöst sett är Europa i stort kristet, omvärlden muslimsk. Det har lämnat ett ofta kulturellt kristet arv i Europa, som omfattar alla – typ att alla firar jul. Sedan är förstås religionernas teologiska ”tro-kärna” en individualistisk privatsak, och inget som ska färga nationer och stater (de ska vara sekulära). Dessutom är ju judendomen, kristendomen och islam alla invandrade från Mellanöstern.

Politiskt har president Erdogan och hans parti AKP i hög grad omvandlat det sekulära (”kemalistiska”) Turkiet till en konservativ rättsosäker islamistisk proto-diktatur, som närmar sig regelrätt totalitär diktatur (se parallellen med Ryssland). Vilken som sagt förtrycker den kurdiska minoriteten och som kräver att bland annat kurdiska flyktingar ska utlämnas från Sverige till Turkiet.

Det är ett auktoritärt Turkiet, som har goda politiska, ekonomiska och kommunikationsmässiga förbindelser med det Ryssland som också närmar sig total diktatur. Ingen turkisk bojkott av Putin och hans Ukrainakrig här inte.

Geopolitiskt är Turkiet som nämnts inblandat i de svåra konflikterna i Västasien – även militärt. De ingriper i det långvariga svårlösta Syrienkriget och mot kurderna överallt i regionen.

Turkiet är med i NATO och vill in i EU. Då skulle halva Kurdistan hamna i EU-NATO, halva i Iran och arabvärlden. Tala oroliga ostliga gränser för NATO-EU.

Till råga på allt kontrollerar Turkiet alltså militärt Nordcypern. Ändå är formellt hela Cypern ett EU-land. Hur kan som sagt EUropa acceptera detta?

Allt detta talar för att utesluta Turkiet från EUropa (och NATO). Där passar inte en krigisk islamistisk diktatur och ockupationsmakt belägen i asiatiska Mellanöstern.

Hans Norebrink, socialistisk svensk, europé och världsmedborgare

Läs mer om Turkiet

Liked it? Take a second to support Hans Norebrink on Patreon!
Become a patron at Patreon!