I Finland försöker politiska motståndare skapa moralpanik efter att det framkommit att landets kvinnliga statsminister dansat och druckit alkohol på en privat tillställning. Man tar sig för pannan.
Råsupandet bland manliga politiker däremot, inte minst finska, är ett väl känt fenomen. Men det har inte precis hindrat dem i deras karriär. President Uhro Kekkonen uppträdde upprepade gånger på kanelen också på officiella uppdrag. Hans tilltänkta efterträdare Ahti Karjalainen, som ändå hann bli både statsminister och utrikesminister, sluddrade sig igenom otaliga offentliga tal och tillställningar och fick nöja sig med att bli riksbankschef i stället – fram till att han åkte fast för grov rattfylla. Ändå har deras nutida partikamrater mage att kritisera Sanna Marin.
Den som sett den intressanta dramadokumentären om Jens Otto Krag och Helle Virkner vet att han under den senare delen av sin ämbetsperiod allt oftare gick in i dimman. Men han fick sitta kvar till dess han själv bestämde sig för att avgå.
Svenska politiker är inget undantag. Landet hade under lång tid en justitieminister som sällan var tillräckligt nykter för att sköta sitt jobb efter lunch. Han fick sluta sina dagar som ambassadör i Lissabon där han i lugn och ro kunde försjunka i portvinsrusen.
Själv hade jag en gudfader vars alkoholvanor bidrog till att han varken blev partiledare eller utrikesminister som han hoppats. Men landshövding kunde han ju alltid bli. Många är de länsresidens där skrivbordslådorna fyllts med kluckande innehåll.
Kanske super politiker mindre idag. Men det gubbiga föraktet för kvinnliga politiker består.
Kjell Östberg
Ursprungligen publicerat i tidningen Internationalen.
Läs mer:
