Viktigaste valet sen 1976

Jag hade fyllt 14 år när jag 1976 för första gången förhöll mig aktivt i en valrörelse. Med mina rötter i ett troget socialdemokratiskt hem blev det naturligt att med liv och lust engagera sig för S och Olof Palme.

Mina erfarenheter från idrottsvärlden gjorde också att det handlade om att ”hålla på ett lag ”, och försvara allt vad regeringspartiet stod för till 100 procent. Jag minns att vi arrangerade debatter på skolgården – två sossar mot två moderater med inlägg på fem minuter – där jag lidelsefullt ställde mig bakom kärnkraftsutbyggnaden och underströk att löntagarfondsförslaget inte utgjorde något hot mot ”blandekonomin”. Men efter 44 år med ett nästan obrutet regeringsinnehav förlorade S valet och min resa längre vänsterut tog sin början.

I backspegeln

När jag nu i backspegeln reflekterar över valet 1976 känns det som att Sverige då stod vid ett vägskäl, och att det därmed var ett av de viktigaste val som överhuvudtaget ägt rum i vårt land. Efter att Olof Palme 1969 blev statsminister hade den sociala reformtakten intensifierats och frågan var nu om Sverige skulle börja att ta de första verkliga stegen mot en radikal samhällsomvandling,

Det var i en tid när socialismen – med utgångspunkten i makt och ägande – åtminstone i socialdemokratins sidoorganisationer och inom fackföreningsrörelsen återigen dammades av: LO kom med sitt löntagarfondsförslag, SSU levererade ett utkast om hur en kommande socialistisk ekonomi skulle kunna se ut, Kvinnoförbundet ville styra bort från privat ägande av hyresrätter och Broderskaparna talade om ekosocialism.

Därtill kom böcker från flera S-märkta debattörer – Villy Bergströms Kapitalbildning och industriell demokrati (1973), Sten Johanssons När är tiden mogen (1974) och Bo Söderstens Den svenska sköldpaddan (1975) – vilka utifrån olika aspekter diskuterade övergången till ett arbetarstyre. Men Torbjörn Fälldins och de borgerligas valseger kom att i realiteten sätta punkt för denna epok och rörelseriktning.

Viktigaste valet sen 1976

Och nu på söndag går vi till ett val som jag skulle vilja benämna som det viktigaste sen 1976 där en högerseger innebär att vi översköljs av häxbrygden nyliberalism i kombination med en främlingsfientlig och klimatkatastrofal högerpopulism.

I ett hårdnande samhällsklimat kommer vi att få se försämringar – och i värsta fall rena klappjakten – riktade mot människor längst ner på samhällsstegen. Ta sjukförsäkringen där högerkoalitionen – förutom SD – aviserat att en återgång till att den som är inskriven efter en viss tid utförsäkras, den så kallade ”stupstocken”, är att vänta, samtidigt som man med en mun betonar att ”en mer restriktiv prövning” står för dörren.

Eller ta a-kassan där alla utom SD vill rulla tillbaka de höjda ersättningsnivåer och det mer generösa inskrivningsreglementet som trädde i kraft under pandemin. M vill dessutom gå längre än så och sänka ersättningsnivåerna ytterligare samt även inom a-kassan inrätta en stupstock, vilket skulle innebära att många arbetslösa istället skulle tvingas att ansöka om försörjningsstöd.

Rasism och flyktingfientlighet

Visst är inte SD helt med på noterna inom dessa områden men i en förhandling är det sannolikt att man faller till föga, mot att man i gengäld vinner gehör för en del av sina förslag när det gäller migrations- och integrationspolitiken.

I förra veckan kom så SD med sitt program i 30 punkter för en mer restriktiv asylpolitik, med målsättningen att Sverige ska bli det land med ”lägsta invandringen i Europa”. Som väntat är det en provkarta över hur man på alla sätt vill strama åt och försvåra situationen för den asylsökande: i frågan om rätten till familjeåterförening, möjligheterna som alternativt skyddsbehövande, ekonomiska ersättningar, rätten till juridiskt ombud, med mera.

Belysande är också att Jimmie Åkesson hävdar att detta är förslag som det råder samsyn kring i högerkoalitionen. Som den durkdrivne taktiker Åkesson är ges också dokumentet åtminstone ett uns av human anständighet genom att man i resonemanget utgår ifrån vad man menar Sverige kan genomföra utan att överskrida de ramar som EU:s så kallade miniminivå stipulerar – allt för att anrättningen mer aptitlig för sina koalitionspartners.

Katastrofal klimatpolitik

Över allt detta svävar också den katastrofala – eller i vissa sekvenser rent av obefintliga – klimatpolitik som ett regeringsskifte med största sannolikt kommer att innebära. Här slås det frekvent på trumman för en utbyggd kärnkraft. Dessutom betonas potentialen för en framtida lagring av koldioxid. Överhuvudtaget Är det tekniska lösningar och marknadskrafterna som ska ”fixa” det hela, utan några omfattande strukturella omställningar och med andemeningen att vi som individuella medborgare kan fortsätta att leva på ungefär som vanligt – inget om att bilkörandet, flygandet och köttätandet måste reduceras avsevärt.

Nu på söndag går vi till valurnan för att rösta mot högern och för att Vänsterpartiet ska stärka sin väljarandel!

Anders Karlsson

Ursprungligen publicerat i Internationalen

Läs också:

Liked it? Take a second to support Anders Karlsson on Patreon!
Become a patron at Patreon!