Boknytt
Björn Hettne – Freds- och utvecklingsforskare i takt med tiden
Hans Abrahamsson
Bokförlaget Korpen
Hur ersätta krig med fred, och fattigdom med utveckling? Det är en central frågeställning och forskningsuppgift för det växande tvärvetenskapliga ämnet internationella relationer (IR) – bland annat vid Institutionen för Globala studier vid Göteborgs universitet.
En sådan institution finns även i Uppsala, men jag lyfter fram Göteborg för där läste jag själv det omfattande och spännande läroämnet internationella relationer. Och av mina motsvarande sju år av universitetspoäng var IR det absolut roligaste, mest lärorika och ögonöppnande ämnet.
Den här lilla skriften är en hyllning till den som under akademiskt motstånd och pengabrist byggde upp ämnet och institutionen: ”Björn Hettne – Freds- och utvecklingsforskare i takt med tiden”. Men de drygt hundra sidorna fungerar också bredare som en genomgång av ämnets historia och nutida frågeställningar. Rekommenderas förstås speciellt för IR-studenter. Men matnyttig även för allmänbildade.
En del tankar i ämnet känns överspelade, men kommer igen. Som vikten av självtillit i en osäker värld där nyliberal världsmarknads-specialisering öppnar för exempelvis Putins gaskrig mot EUropa. För att inte ta upp riskerna med kinesföretags spioneri, och Kinas problematiska dominans vad gäller tekniskt viktiga sällsynta jordartsmetaller.
I boken samtalar fredsforskarna Björn Hettne och Peter Wallensteen med författaren Hans Abrahamsson (också fredsforskare med förmåga att trollbinda oss studenter). De tar upp ”vår tids samhällsutmaningar och om hur de i en värld i snabb förändring ser på ämnets framtida roll” (baksidestexten).
Decentralism
Viktiga är begreppen positiv fred (utan kvarvarande strukturellt regimvåld), och alternativ utveckling (ökad tillväxt är inte reell utveckling då det ger miljö- och klimatproblem). I boken föreslås globalt ansvarstagande via ”en kosmopolitisk blick”, samt högre självförsörjningsgrad, lägre energikonsumtion och ett mer decentraliserat samhälle. Att världen befinner sig i en allvarlig kris som kräver nya andra lösningar än nuvarande världsordning står klart för allt fler.
I detta sammanhang tar IR och professor Björn Hettne ofta upp Karl Polanyi och hans ”samhällsutvecklingens dubbla rörelse”. Först underminerar den växande marknaden lokal, social och moralisk ekonomi, vilket senare leder till motstånd, och krav på reglering av marknaden. Med syftet att åter ”bädda in” ekonomin i samhället.
Efter den stora depressionen följde många såväl reaktionära som progressiva ”inbäddningar” av världsekonomin. Och i nuvarande marknadskris vad gäller att hantera exploderande ojämlikhet, finanskriser och klimatkatastrof krävs ekonomisk, social och ekologiskt hållbar utveckling. Kan en ny ”social inbäddning” av ekonomin vara på gång (undrar jag, artikelskrivaren) för att rädda klimatet, naturen och kommande generationer?
IR forskar både i vad som objektivt är och vad som kanske bör vara. Det väcker borgerlig misstänksamhet i bland annat nationalekonomin som ser den självreglerande marknaden som ”objektiv”, och menar att politiken helst bör hålla sig undan. Men Hettne framhåller maktspelet i ekonomin, speciellt vad gäller de ofta orättvisa marknadsrelationerna mellan olika starka partners. Som mellan Nord och Syd. Då gället det att se hela världssystemet som en global ordning.
Folklig mobilisering
Å andra sidan är han kritisk mot (politisk) social ingenjörskonst, med sitt elitära uppifrånperspektiv. Själv har han ett gräsrotsfokuserat nerifrånperspektiv av folklig mobilisering kring de frågor som berör vanligt folk. Fast vissa frågor måste förstås lyftas vertikalt från lokalt till regional, till europeisk, till global nivå. Eller via horisontell lokal samverkan.
Den sedan 40 år världsdominerade nyliberalismen lyfter fram minskningen av fattigdom i världen. Men Hettne påpekar att det skett till priset av enorma socioekonomiska klyftor, och att dessa är starkt konfliktskapande. De på samhällsbottnen känner sig svikna. Även i Sverige med bittra förorts- och landsbygdsbor som ser samhällsservicen försvinna.
Här insåg Hettne långt innan det hände att de sociala orättvisorna skulle ge farliga motreaktioner. Som dagens främlingsfientlighet, migrationsmotstånd, islamofobi, högerpopulism, rasism, fascism. Inte minst i Polen, Ungern, Italien och Sverige (sd). Så går det ofta när människor känner sig akterseglade av den så kallade utvecklingen (med en genomsnittlig levnadsnivå som dessutom inte är globalt hållbar).
Inkluderande utveckling
”Frågan om ett alternativt och mer inkluderande utvecklingstänkande tar således en allt större plats på den politiska dagordningen också i vår egen del av världen för att möta de krav som en socialt hållbar utveckling kräver”, noterar bokens debattörer. Därför måste freds- och utvecklingsforskningen ta upp de negativa effekterna av dagens växande ”samhälleliga exkludering”.
Som alternativ till den moderna utvecklingen framhåller Hettne mer av lokal, småskalig, ekologisk, könsjämställd, territoriell, jämlik resursmobilisering av vanliga människor, hellre än av staten. Utveckling måste vara av människor inte för människor. Inte minst viktigt för att etniska grupper (etnier) ska kunna bevara sin kulturella och ekologiska särart. Samtidigt behövs en global medvetenhet och ett kosmopolitiskt ansvarstagande.
Småskalig ”Ekolokalism”
Jag kan bara applådera och hålla med de tre fredsforskarna, men vägen till ett mer direktdemokratisk överblickbart och småskaligare samhälle känns lång – och de krafter och rörelse som skulle kunna ta täten är svaga och splittrade. Inte minst den breda arbetarklassen (halva befolkningen) som jag inte ser nämnas i boken?
Gandhi och Mao skymtar förbi i IR:s barndom, men Gandhis metoder fungerar bara om överheten har vissa ideal. I dagens Ryssland skulle han ruttna i något gammalt Gulag-läger. Och Maos ”lokalvurm” var ren bluff. Maoismen var totalitärt storskalig och dess politiska kampanjer orsakade massdöd i bondbyarna. Många av oss på vänsterkanten lät oss luras av den falska Mao-romantiken.
Inte heller tror jag att nationen-nationalismen-nationalstaten är under upplösning och kan ersättas av regionalism. Nationen sitter på gott och ont djupt i oss. Och nu mobiliseras de nationella känslorna inför de upplevda hoten från EU, globalisering, migration, nyliberalism, mångkultur, klimatkris, ekonomisk nedgång, social osäkerhet, landsbygdsdöd, osäker framtid och en överklass utan nationellt ansvar.
Mänskliga naturen då?
Slutligen min kritik mot all samhällsvetenskap – och vänstern. De har inte på allvar tagit till sig den moderna evolutions-vetenskapen. Det är inte bara miljö, kultur och politik som formar oss människor. Utan även en av evolutionen skapad mänsklig natur, med flexibla men dock biologiska beteende-tendenser.
Hit hör vår medfödda socialitet, vår gruppkänsla, vår samhällssolidaritet, vårt vi-dom-tänkande, vår i grunden på gott och ont sociala natur, vår ”föreställda gemenskap” (bok), vårt existentiella behov av andra människor – identitet, nationalkänsla, språk, lokal tillhörighet, vår etniska gemenskap. Och som islänningarna säger. ”Man är mans gamman”.
Dessa starka sociala och nationella krafter och känslor utnyttjar högerpopulismen till max. Medan många samhällsvetare och vänstermänniskor sitter fast i den simpla analysen att nationalism bara är en otrevlig idé. Som man kan prata bort, eller tysta ner.
Dags för samhällsforskare och socialister att komma med en djupare analys av den reaktionära, exkluderande, rasistiska högernationalismen. Inse att den bygger på en samhällsfarlig form av socialitet, att den har en förvriden evolutionär grund, och att den alltså delvis springer ur ett missbruk av vårt sociala sinne.
Kanske bemöta den med en färgblind, inkluderande, antirasistisk, islampositiv, sekulär, pluralistisk, demokratisk, kulturellt enande vänsternationalism. Lite som de goda sidorna av det gamla välfärdssamhället och folkhemmet, före ”tidsvändningen”. högerut kring 1980 (”Zeitwende”).
Med jämlika fredliga syskonnationer i gemensamt globalt samarbete och ansvarstagande. Varför fortsätta ge extremhögern monopol på kraften i nationen?
Hans Norebrink, fil mag i internationella relationer, journalist, volontär i patriotiska vänsternationalistiska länder som El Salvador, Nicaragua och Bolivia (med sin etniska ”indiannationalism”). Vårdarbetare i 30 år. Vänster i 50 år.
