Turkiets de facto diktator Erdogan beskyller det för honom väl lägliga terrordådet i Istanbul på terrorstämplade PKK, och på kurderna i den autonoma självstyrande kurdzonen Rojava under SDF/YPG i nordöstra Syrien (som han angripit förr).
Svaret är en brutal terrorbombning av de fria kurderna i Rojava, som nu också hotas av markinvasion för att upprätta en turkisk säkerhetszon på den syriska sidan av gränsen. Även kurdiska områden i Irak bombas.
Målet på sikt är att krossa det kurdiska folket, och Mellanösterns enda verkligt hoppfulla politiska utveckling; Rojava (2 miljoner invånare). Än mer kuva den kurdiska minoriteten i sydöstra Turkiet (15-20 procent av befolkningen) som ses som ett hot mot landets enhet, storhet, och den turkiska nationalismen (turkism).
De syriska kurderna har, i samarbete med USA och NATO, bidragit med stora offer i kampen mot IS-kalifatets islamistiska terrorvälde. Men nu stoppar syrienkurderna insatserna mot IS på grund av de turkiska attackerna i norra Syrien.
Rojavas demokratiska feministiska politik idag, med bland annat kvinnliga soldater, gjorde att Sverige har väldigt nära och starka band till Rojava enligt dåvarande utrikesminister Ann Linde (s).
Del av Turkiets växande stormaktsambitioner
Men med NATO-ansöknings-fjäsket gentemot aggressivt kurdfientliga Turkiet, har Sverige fegt brutit med Rojava. Sverige vägrar också att ta ansvar för de svenska IS-terrorister som Rojava dyrbart tvingas hålla fångna, i lång väntan på att Sverige tar sitt ansvar och tar hem dem.
Erdogans Turkiet är ett odemokratiskt NATO-land (det enda) som ockuperar en tredjedel av EU-landet Cypern – den norra delen varifrån grekcyprioter fördrevs, och turkcyprioter tog över marken tillsammans med inflyttning av fastlandsturkar.
Turkiet kränker också NATO-landet Greklands territorialvatten, och Erdogan hotar öppet att militärt ”återta” grekiska öar som ligger nära den turkiska kusten: Vi kan komma plötsligt en natt. Att ni ockuperar öarna skrämmer oss inte. När den rätta tiden är inne kommer vi att göra det som måste göras.
Vi kommer en natt
Det ottomanska imperiet, som var en av förlorarmakterna i första världskriget, följdes av nationalstaten Turkiet. Landet fick efter kriget behålla det turkiska fastlandet, men förlorade närliggande öar till Grekland. Nu kräver Erdogan öarna i Egeiska havet åter i linje med Turkiets växande geopolitiska stormaktsambitioner (kritiserade av den kringskurna turkiska demokratiska oppositionen).
Delar av norra Syrien är sedan några år tillbaka kontrollerade av Turkiet. En gränstvist råder mellan länderna. Erdogan hotar att ockupera en några mil bred gränszon i hela norra Syrien.
Turkiet har också goda relationer med Ryssland (som i sin tur militärt stödjer den blodiga syriska diktaturen i det syriska inbördeskriget).
I den våldsamma turkiska närhistorien ingår också de förnekade folkmorden på kristna armenier och andra minoritetsfolk, det grekiskt-turkiska kriget, och det hårdhänta folkutbytet/etniska rensningen mellan Turkiet och Grekland. I de nutida stormaktssträvandena ingår enhetsnationalistisk panturkism, med ökade band med de ex-sovjetiska turkiska folken i Centralasien (även den oroliga kinesprovinsen Sinkiang är turkisk – kallas också Östturkistan). Från svenska Wiki om panturkism:
Ideologi kopplad till terrorism, väpnade konflikter och geopolitik. Den panturkiska ideologin används av flera ultranationalistiska grupper som Grå vargarna, som är en terrorklassad organisation som deltagit i väpnade konflikter och anklagas för flera mord. Även Turkiets Recep Tayyip Erdogan och hans Rättvise- och utvecklingsparti har bedrivit en geopolitik som är en blandning av moderat islamism, neo-osmansk politik och panturkism. Även Turkiets delaktighet i krig i Syrien, Nagorno-Karabach och ockupationen av Cypern har kopplingar till områden där det bor turkiska folk och är en del av turkismen.
Islam & Nationalism
Det kristna ”ryssberoende” Armenien har krigat senast i år med turkmuslimska Azerbaijan om territoriet Nagorno-Karabach.
Uppenbarligen är det kurdiska folket, och speciellt dess demokratiska strävanden i Rojava, ett hot mot Erdogans islamistiska, nyosmanska, turknationalistiska drömmar om ett slags regionalt mäktigt Stor-Turkiet.
Mindre orienterat mot väst, mer mot öst – som turkiska syskonländer i Asien, samt den afroasiatiska Mellanösternregionen. En fråga man i sammanhanget kan ställa sig är hur panturkisten Erdogan kan ha så goda förbindelser med Ryssland – ett land som under Putin vill återupprätta det ryska imperiet, vilket hotar den nationella självständigheten för fem ex-sovjetiska turkiska länder.
En påföljande fråga är då om Erdogans drömmar om Turkiet som en allt starkare regional aktör kommer att inrikta sig på Panturkism & Centralasien eller Nyosmanism & Mellanöstern – eller båda. Och vad gör egentligen denna aggressiva asiatiska diktatur i östra Medelhavet i nordatlantiska NATO?
Mellanöstern (Västasien och Nordafrika) behärskades förr av det muslimska osmanska riket med huvudstaden i Istanbul. Det är Turkiets största stad, som fram till den turk-osmansk-muslimska erövringen 1453, var huvudstad i de (senare ortodoxt) kristna östromerska och bysantinska rikena under namnet Konstantinopel. Med det muslimska maktövertagandet förvandlades den imponerande Hagia-Sofia-katedralen i staden från kyrka till moské.
Turkarnas fader
Men det moderna Turkiets västorienterade skapare Kemal Ataturk (turkarnas fader) ville bygga en modern sekulär nationalstat, via snabb ”europeisk” tvångsmodernisering, och slöjförbud. I linje med det omvandlade Hagia Sofia från moské till museum.
Men historien gör med Erdogan en reaktionär islamistisk u-sväng. För två år sedan lät Erdogan åter göra om Hagia Sofia till islamsk helgedom.
En symbol för landets pågående politisk-kulturella omorientering från liberala väst till konservativa öst. Från nationsbygge till stormaktsdrömmar.
Bakgrund Rojava:
Vi har tidigare skrivit om de syriska kurdernas ovanligt progressiva demokratiska samhällsbygge mitt i det annars så auktoritära, diktatoriska och islamistiska Mellanöstern. Se Rojava – ljusglimt i Mellanöstern. Den artikeln utgör en recension av boken Det nya paradigmet – Den kurdiska frihetsrörelsens politiska ramverk utgiven av Rojava-kommittéerna & Allt åt alla.
Hans Norebrink
Läs mer:
- Rojava – ljusglimt i Mellanöstern
- Ett fritt Rojava kräver ett demokratiskt Syrien!
- Kurdistan som icke blir
