Den planerade kiosken i Brunnsparken måste vara något av det mest anskrämliga som producerats i byggnadsväg i Göteborg under senare tid. Och då pratar vi ändå om en tid i vilken det produceras fula hus på löpande band. Just nu ska det vara helt av glas. För några år sen av rostig plåt. Fult ska det vara i alla lägen och alla situationer. Det tycks vara en den enda gemensamma egenskapen hos moderna hus.
När det gäller kiosken i Brunnsparken har många förslag varit fula. I vissa fall till och med skitfula. Det vinnande förslaget Rödmönja från Högberg Gillner Arkitektur AB hör till de senare. En skitful byggnad som ska se ut som taken i Göteborg (varför?). Den är i huvudsak helt sluten och vänder baksidan mot hållplatsen där de flesta människor som passerar platsen finns och uppehåller sig.
Floskler
Som vanligt åtföljs valet av en ful byggbad också av de vanliga högtravande flosklerna:
Rödmönja är en djärvt formad byggnad som genom sitt formspråk skapar en stark förankring i platsens kontext. Byggnaden täcks av järnpigmenterad falsad plåt vilket ger associationer till järnvågen och Göteborgs historiska taklandskap.”
”Genom sin iögonfallande och lekfulla form, enhetliga fasadmaterial samt omsorgsfulla detaljering bedöms Rödmönja stärka parken som mötesplats och bli ett vackert landmärke i den lilla skalan.”
Bild: Högberg Gillner Arkitektur AB
Som vanligt är flosklerna totalt innehållslösa. Hur byggnaden skapar en förankring till Brunnsparken är fullständigt obegriplig, var den lekfulla formen finns är oförståeligt och eftersom den totalt saknar detaljer så undrar jag hur detaljeringen som inte finns kan bidra till nånting.
Hur byggnaden skulle kunna bidra till Brunnsparken som mötesplats är också obegripligt. Detta eftersom Brunnsparken inte är en mötesplats utan en korsväg där massor med folk och kollektivtrafikfordon strömmar förbi utan att mötas. Hur en bit tak förflyttad till marken skulle kunna förändra eller bidra till Brunnsparken som kollektivtrafiknav eller korsväg är fullständigt omöjligt att förstå.
