Fast i saltöknen på högplatån

Publicerad denFörfattareHans Norebrink

Världens största saltöken heter Salar de Uyuni och är stor som Skåne, eller som två miljoner fotbollsplaner! Att den ligger i just Bolivia beror på att Anderna här delar sig i två bergskedjor med en instängd högfjällsplatå däremellan (altiplanon). Från Titicacasjön i norr på 3 800 meters höjd rinner vattnet söderut tills det stannar i Uyuni på 3 700 meters höjd – utan utlopp.

Altiplano. Bild: Sayri. Public domain

Därför avdunstar vattnet, och bildar sedan 40 000 år en långsamt växande saltöken. Eller snarare en saltsjö, med en fast saltskorpa ovanpå. Under den finns slaskig ”saltsörja” eller saltlake. Som mest 30 meter djupt.

I salaren utvinns salt, och skapas nya turisminkomster. Bland annat finns ett hotell gjort av salt; Luna Salada Hotel de Sal – Bolivia Salt Resort (jämför med ishotellet i Jukkasjärvi). Och man spelar in filmer som Star Wars – The Last Jedi.

Men nu handlar allt om litium. I salaren finns den största reserven av litium i världen, ungefär hälften av jordens tillgångar. Och litium är en av dessa eftertraktade, sällsynta, ojämnt förekommande, högteknologiska, metaller som behövs för bland annat elbilsbatterier och mobiltelefoner.

Silvergruvan

Vi befinner oss i Potosí vid den berömda gruvan Cerro Rico, jag och min fru Lena, samt en grupp svenska fågelskådande ornitologer vi guidar genom Bolivia.

I de heta, trånga, mörka, farliga, gruvgångarna passerar vi då och då djävulsfiguren El Tio, som gruvarbetarna offrar sprit och kokablad till för att bli beskyddade – för att istället få dö ”normalt” av stendammslunga vid 40.

Så mycket silver utvanns, via dödligt slavarbete i Cerro Rico, att det bidrog till Europas industriella revolution, medan Bolivia lämnades fattig. Samma med gruvornas tenn och guld.

Så den indianske socialistpresidenten Evo Morales och vänstern (CSUTCB MAS) beslöt för ett antal år sedan att nu ska den nya mångnationella staten Bolivia självt förädla litiumet, tillverka batterier, och kanske till och med elbilar. Landets rikedomar ska äntligen tillfalla de många syskonfolken i landet.

Men den socialistiska och nationalistiska drömmen om att bli litiumets Saudiarabien har inte haft önskad framgång än, och idag 2023 förhandlar vänsterregeringen med utländska bolag.

Förutom faran med utländskt beroende är litiumet problematiskt vad gäller aspekterna explosionsrisk, hälsa, miljö, rent vatten, lokala indianbyar och regionala nationalparker.

Inga jeepar

Men vår huvudvärk idag är att vi inte hittar lediga fyrhjulsdrivna jeepar att ta oss över den stora saltöknen/saltsjön Uyuni.

Men Potosíguiden Marco lovar dock på heder och samvete att han har varit flera gånger med sin buss på saltstäppen. Och som en vilsam buss lät lockande, och vi ville tro honom, så gjorde vi det. Tyvärr.

Framme i samhället Uyuni passerar vi tågstationen där vi planer att avsluta saltöknens strapatser med en avkopplande tågresa tillbaka till karnevalsstaden Oruro och civilisationen.

Lite anar vi att den resan blir av via ett svinkallt långsamt nattåg utan värme. Så sävligt går det att vi kan gå av, promenera bredvid, och tillsammans med de lokala medpassagerarna tända värmande eldar av hopsamlade ”stäpplöpare”.

Alltså de kringflygande bollar av buskrester som kallas ”tumble weeds” i Clint Eastwoods gamla västernfilmer.

Liknar Lhasa

Men nu inhandlar vi den sista provianten i den lilla platta småstaden Uyuni. Den dammblåsta soldränkta paradgatan med svarta kinesiska cyklar påminner oss om tibetanska Lhasa – på den andra riktigt stora och kända högfjällsplatån i världen.

En bolivian, som uppenbart nostalgiskt minns flyktingåren i Sverige, har döpt sin lilla krog, som vi kort besöker för en färdknäpp, till ”Åhléns”.

Strax färdas vi på en vit intighet som når från horisont till horisont. Tänker oroligt ”Håller isen?”

Salar de Uyuni. Bild: Anouchka Unel  Licens: FAL

Uppstickande bergsknalleöar fulla med jättelika kaktusar liksom svävar över den solbländande saltplattan. Lockar till besök och lunchpaus. Så småningom anas i diset de avlägsna gränsbergen till grannlandet Chile.

Lönlöst grävande

Chauffören har verkat lite osäker på de osynliga ”vägar” som går över det bländvita ”ishavet”. Och så händer det som bara inte får hända. Bussen börjar slira och går igenom skorpan ner till den lösa saltmodden under. Tungt sätter den sig i sörjan.

Ut och gräva fåfängt runt busshjulen och puffa på. Hjärtat dunkar vilt i den syretunna luften, nästan fyra kilometer ovanför havsytan. Några optimister dansar obekymrat hambo medan vi väntar.

Jag skäller energiskt ut den stackars grävande bussägaren som uppenbarligen ljugit om både bussens och den egna kompetensen. Tur att inte fågelskådarna kan spanska…

Bussen har ohjälpligt åkt fast. Det skymmer med tilltagande kyliga vindar. Vi inser att vi måste tillbringa (åtminstone…) en isande fryskall natt, övergivna ute på de ändlösa isvidderna.

Tuggmotstånd

Innan kvällsmörkret och kylan blir total måste vi snabbt få fram varm mat till alla. Vi skyndar alla på, men Inga, en noggrann dagisfröken i fågelskådargruppen tar bestämt kommandot i vår svåra belägenhet och fokuserar oss på det viktigaste:

–Dra ner på takten och slarva inte med matlagningen. Det är viktigt för en nyttig måltid att maten har ett ordentligt tuggmotstånd!

Natten går inkrupna i sovsäckarna, förgäves letande efter en bekväm sovställning. Sover eller frågesportar. Ensamma i en svartnande vitdunkel oändlighet. Endast vi och stjärnorna. En prick i tystnaden.

Som vore vi insnöade på en okänd iskall plats i Skåne, utan telefon, och med punktering… fast värre.

På sennatten har vi den sagolika turen att uppmärksammas av en lastbil. Som i andra öknar hjälper folk varandra av ömsesidigt överlevnadskäl. Vi erbjuds lift till land.

Skånsk bankdirektör

Jag tar med mig Lennart, en försiktig skånsk bankdirektör, och vi släpps av i en kolmörk indianby på fastlandet – på andra sidan Uyuni.

Vi knackar på en tyst dörr och plötsligt flödar det av ljus, värme och matos. Vi får vila tills soluppgången då vår lilla tvåmanna räddningsexpedition ska försöka låna en telefon för att beställa draghjälp.

Det visar sig dock att det inte finns en endaste telefon i byn, men däremot tre kommunikationsradio-apparater, upplyser man oss. Jag och direktör Lennart går på jakt efter dem.

Militärens radio är trasig. Kommunhusets är inlåst, och nyckelinnehavaren bortrest, berättar grannen. Sjukstugans radio saknar batteri…

Lite svettigt. Men byborna ger råd: Det står en buss på torget, fråga chauffören om ni inte kan låna hans batteri. Han sitter säkert på bykrogen i närheten.

Låna bussbatteriet

Jajamän, full och glad: Visst får ni låna mitt bussbatteri, men ni får fixa det själva. Använd skiftnyckel nummer 16. Den ligger i plåtlådan under första sätet till höger.

Otekniska är både Lennart och jag, men vi får loss batteriet och släpar det till sjukstugan. Men då sover radiooperatören på en annan ölstuga. Vi letar rätt på honom, och med lite dricks hjälper han oss att äntligen få kontakt med civilisationen! (läs; hjälp från orten Uyuni).

Vi hyr motorcykelskjuts tillbaka till ”olycksplatsen”. Bankdirektör Lennart är lyrisk över detta äventyr! Han har enbart åkt organiserad charter förr, och hamnade bara av en slump i denna händelserika ornitologgrupp.

Räddningstraktorn dyker upp. Drar med viss möda upp bussen. Vi lämnar den vitgnistrande ödemarken. Far vidare till Bolivias exotiska sydvästra vildmarkshörna, vilken avslutas med gränstriangelpunkten Bolivia-Argentina-Chile.

Räddningstraktorn

Saltöknen efterträds av ”bergsöken”. Kall, glesbefolkad, ogästvänlig obygd. Vi sover över i en indianby omgiven av lamadjur. Bönderna odlar direkt i ökensanden det proteinrika sädesslaget quinoa (finns numera i Sverige).

Allt högre åker vi, når syrefattiga 4 300 meter. Bebyggelse och växtlighet försvinner. Det känns som om man kan röra vid de omgivande vulkanernas toppar. Som färdas man på världens tak. Underliga svarta stenformationer á la Salvador Dali ser människogjorda ut.

I denna gudsförgätna plats är de få spåren av mänsklig aktivitet övergivna svavelgruvor, utvinning av ”renhållningsmineralen” borax ur vita sjöar, och projekt för att utvinna jordvärme i områden med gejsrar och bubblande lerpölar (som vi försiktigt besökte, allvarliga olyckor har hänt).

Färgsjöar

Mitt i kargheten dyker en rödbrun sjö med öar av borax upp i en sänka. Laguna Colorada (”färgade”), centrum för termisk energi. Där blir ett kallt cementgolv i ett primitivt litet rum gemensamt sovutrymme. Liksom bolivianerna tuggar vi kokablad mot höjden och kylan.

Laguna Verde, den gröna sjön, nära ”treriksröset”, är enligt min mening, den vackraste av alla dessa olikfärgade salt- och mineralrika sjöar. Fyllda av enorma flockar av vadande skära flamingos.

”Like a flamingo”

Resans höjdpunkt för ornitologerna förstås. De berättar att fåglarna livnär sig på plankton och små kräftdjur som frodas i de vulkaniska vattnen. Men hur har dessa varelser hittat dit? Och hur överlever de temperaturer på långt under noll grader?

På tillbakaresan måste vi åter korsa Uyuni-saltöknen. Men den här gången ska vi säkert undvika sankmarkerna, försäkrar oss busschauffören, som fått tips av lokalbor.

Och en sån infernalisk otur att vi fastnar en gång till med bussen kan vi väl ändå inte ha, säger vi, och skrattar ansträngt åt de första jazzningarna.

Sen kör bussen ohjälpligt fast igen…

Hans Norebrink

Läs mer:
Liked it? Take a second to support Hans Norebrink on Patreon!
Become a patron at Patreon!