Torgny Karnstedts roman Slamfarmen gavs ut 1977. Den handlar om en ung man på glid som flyttar från Västerås till Helsingborg där han får jobb på en kemisk industri. Men berättelsen om denne unge man är också en berättelse om 1970-talets svenska klassamhälle.
Romanen fick ett mycket positivt bemötande av tidens litteraturkritik när den kom ut, och har länge betraktats som en arbetarlitterär klassiker. 2017 gavs den ut på nytt på författarens förlag.
Jag läste Slamfarmen för första gången för cirka 15 år sedan och jag minns att jag tyckte att den var bra. När jag nu läst om den blev jag dock litet förvånad över hur mycket jag tyckte om den. Bland annat hade jag glömt bort att den är humoristisk, att den på ett mycket fint sätt gestaltar talspråk och att den innehåller en mängd riktigt häftiga formuleringar.
Dessutom är jag överraskad över romanens aktualitet. Mot slutet av berättelsen säger huvudpersonen såhär till sin flickvän: ”Vad vi finner oss i idag kanske dom kommer att stå och skratta åt om trettio år. Titta, ska dom stå och säga och peka på bilder från vårt arbete, från våra fabriker, sådana idioter dom var på sjuttiotalet. Stod och arbetade i sådana fabriker”.
Tyvärr finns det fortfarande, fyrtio år senare, gott om farliga arbetsplatser där arbetare saknar inflytande över sina jobb. Däremot saknas ofta den diskussion om vad man kan göra åt saken som fördes på 1970-talet och som skildras i Karnstedts roman. Så kanske är det vi som framstår som idioter…
I ett nyskrivet och mycket läsvärt efterord berättar Karnstedt om romanens tillkomst. Dessutom resonerar han – framför allt i dialog med Ivar Lo-Johansson – om arbetarlitteraturens mening.
Magnus Nilsson
Ursprungligen publicerat på Litteratur och klass 2017. Publicerat här i enlighet med licensen CC-BY-NC 4.0.
