Nationalismen som modern ideologi och definition kom först från franska revolutionen 1789. Det finns olika folk, vilka bör ha rätt till nationellt självbestämmande och demokrati. Idealet: Nationen/kulturen bör sammanfalla med staten/politiken – bli en riktig nationalstat. Nationalismen i sin mogna form uppfanns politiskt som en ”påhittad” social konstruktion.
I dagens Europa sammanfaller i hög rad folket med nationen/staten (efter det mångnationella Jugoslaviens splittring). Även i Norden efter Norges befrielse från Sverige 1905. En vanlig marxistisk analys är att nationen är ett verktyg och en myt för att kontrollera arbetarklassen och folket i den moderna tiden. Detta genom att horisontell klassolidaritet ersätts med vertikal nationell solidaritet.
En intressant bok i sammanhanget är Peasants into Frenchmen: The Modernization of Rural France 1870 – 1914 av Eugen Weber, rumänsk-född US-amerikansk historiker. Nationalismen och nationsskapandet tog tid efter franska revolutionen. Vidare bakåt i historien:
Protonationalism
Den spirande protonationalismen på 1500 – 1600-talen börjar – via bland annat boktryckarkonst, läskunnighet, protestantism, bättre kommunikationer, urbanisering och territoriella stater – bygga det som ska bli en utbredd folklig nationalkänsla. Detta via en mestadels oplanerad process. Den oss närliggande hårdhänta officiella anti-danska tvångsförsvenskningen och etniska rensningen av Skåne var dock en i hög grad medveten politik. Djupare ner i historien:
Ovanstående process går ännu längre ner i historien, till etniska, kulturella, historiska, geografiska, statliga, ekonomiska, och (oftast viktigast) språkliga byggstenar eller rötter till det som av lokala bybönder ska skapa folk och nationer. Med hjälp av våra förmågor intelligens, fantasi och symboliskt tänkande. Ännu tidigare rötter bakom nationalismen:
Den allra yttersta roten till nationalism är ganska självklart vår medfödda, genetiska, biologiska, evolutionära socialitet. Våra förfäder, föregående människoarter, människoliknande apor, och tidigare sociala däggdjur var alla sociala. När vi föddes som mänsklig djurart var vi redan sociala sedan miljoner år. Vi är en gruppbildande varelse, vars avancerade samarbete är grunden för vår framgång som djurart, och vår gruppkonkurrens roten till många konflikter och krig. Att analysera, förbättra och hantera det ambivalenta ”god-onda” grupparvet nationalism är därför en viktig politisk uppgift. Idag gäller det att skapa goda relationer mellan etnier, minoriteter och nationer.
Miljoner år
Så med insikten att den politisk-kulturella-territoriella nationalkänslan och den utvecklade nationalismen har rötter i miljoner år av biologisk ”gruppism”, gruppbildningsdrift, grupplevande, vi-känsla, revirkänsla, samt kollektivism bakom sig – så måste vi räkna med fortsatt mänskligt grupptänkande i olika former – i nuet och i den långsiktiga framtiden.
Grupplivet kommer i flera olika former av altruism (osjälviskhet). Släktskapsaltruism (vi hjälper släktingar), ömsesidig altruism (jag kliar din rygg så kliar du min) etcetera.
Den kan också socialt pressas fram av gruppen genom kritik, skvaller, skämt, straff, förvisning, och ibland avrättning av en asocial individ (som lever kvar i vissa av dagens fortlevande jägare-samlare).
Människogruppen som fenomen på gott och ont kan inte besegras. Vi måste lära oss att leva med den, och omforma vårt naturliga grupptänkande i olika progressiva samarbetande samhälleliga sociala gemenskaper.
Besegra fascismen
Och inte minst beröva den återigen växande livsfarliga rasismen, fascismen och högerpopulismen dess nära nog monopol på den starka nationella kraften. Vänstern bör därför återerövra den progressiva moderna nationalismen den var först med på 1800-talet.
Och framförallt omforma den i enande, inkluderande, färgblind, kulturblandad riktning. Skapa Vi-känsla, gemenskap, jämlikhet och återigen ”välfärds-folkhems-solidaritet” i klassen och i folket (de 70 – 99 procenten av befolkningen enligt olika bedömningar). Med vänsterreformer på kort sikt och folklig socialism på lång sikt.
Det realistiska inter-nationalistiska planetära samhällsmålet är en värld av likvärdiga, jämlika, samarbetande, varandra respekterade nationer i horisontell samverkan (och viss vertikal samverkan, som FN, EU och Nordiska rådet).
Vi måste tyvärr inse att den svaga globala vi-känsla vi principiellt bör omfatta och bygga vidare på aldrig kan bli lika stark som den utvidgade familje-släkt-känsla som nationen kan ge oss (om inte utomjordingar anfaller jorden).
Vilket borgar för nationell demokrati, nationell solidaritet, nationell gemenskap, nationell välfärd, nationellt ansvarstagande, nationell patriotism, nationellt folkhem – och nationell folklig socialism.
Byggas nationellt
Alltså att helt enkelt bygga vidare på de nationer vi redan har, och hjälpa varandra. Ibland skapa nya nationer (som kanske Skottland och ett enat Irland). Och detta är ju i verkligheten den insikt som vänstern och socialismen redan har; att socialismen helst bör byggas nationellt. Därför vänsterns uppslutning kring nationell frihet, statligt oberoende och nationellt självbestämmande. Som i stödet till Ukraina.
Socialismen och den enade vänstern bör bygga vidare på detta. Erbjuda en progressiv, inkluderande, färgblind, kulturblandad, hela-folket-solidarisk vänsternationalism – bättre och humanare än den inte sällan rasistiska, vita, exkluderande, våldsbenägna, aggressiv högernationalismen. Vi i vänstern bör ta kamp för att ta över nationalismen – i vår positiva version.
Universalism via en enda grupp – hela människosläktet – är som sagt inget alternativ. Det finns inte tillräckligt många likheter att bygga ett världsfolk, en världsnation på. Det fattas ”byggstenar” som gemensam delad historia, geografi, ekonomi, språk, religion-sekularism, kultur, klimat, vegetation, djurliv, växtlighet, temperatur, utvecklingsgrad, filosofi (som alla människors lika värde eller inte), mänskliga rättigheter, könsroller, dagliga och årliga traditioner, gemensam offentlighet via media, framtids- och utvecklingstro, hudfärg, utsmyckning, ögonfärg, tatueringar, kläder, matvanor, dialekter, sporter, kroppsstorlek, längd.
Likhet enar
Och det är likheter som skapar och håller ihop alla grupper, bildar en gräns som innesluter och utesluter. Det gör gruppaltruism möjlig, den hjälp du får och ger till andra gruppmedlemmar bidrar till att hjälpa hela gruppen, vilket gör den starkare och bättre på samarbete. Vilket alla individer i gruppen tjänar på. Men då måste man känna igen sina gruppmedlemmar så den ömsesidiga hjälpen stannar i och gynnar den egna gruppen.
Hela mänskligheten är inte tillräckligt lik för att skapa en altruistisk grupp av planetens hela befolkning. Möjligen om en klimat-miljö-krig-sjukdom-katastrof kunde föra oss samman i lika faror. Men vi bor också så skilt åt att bara det hindrar en global vi-känsla.
För att inte tala om den enormt stora faran för maktmissbruk som en världsstat skulle innebära. Elitdriften till överklassdiktatur är grundad i den medfödda tendensen till djurisk hierarki. Det skulle kunna leda till en global diktatur. De globala eliterna har blivit så lika att de kan fungera som en grupp som samarbetar till ömsesidig nytta.
Den folkliga jämlikheten, som även den är en medfödd beteende-tendens – kopplad till jägar-samlarsamhällets jämlikhet, kan däremot inte bidra till att bilda en samlad grupp av individer och folk. De bor åtskilda, talar olika språk, är kulturellt olika, har svårt att kommunicera och organisera sig som jordens stora majoritet.
Klasskamp i nationen
Klasskampen är ingen motsättning till den nationella solidariteten. Vänstern, arbetarrörelsen och socialismen kämpar ju för mer likarätt, mer jämlikhet, mer folklig bestämmanderätt, mer av ett land och en nation för alla. Där den ekonomiska och arbetsplatsdemokratin avskaffar samhällets och nationens klassöndring. Socialism skapar en mer enad och bättre nation och nationalism.
Den arbetande klassen kämpar för sina klassintressen. Men det är samtidigt en kamp för en rättvisare nation. Liksom kvinnorna kämpar för sina könsintressen, vilket samtidigt också är en kamp för en rättvisare nation.
I det klasslösa framtidssamhället finns inte arbetarklassen, men nationen är kvar. En nation och ett folk vi bör börja bygga redan nu, med bas i arbetarklassen. Som den bolivianska indian/bonderörelsen sammanfattar det: Klass och Nation.
Acceptera gruppmänniskan
För tyvärr är våra gruppkänslor miljoner år gamla, medan folkliga samarbetande klasser (eller liknande) endast började som tendenser i jägar-samlar-samhället, och blommade ut med det tidiga jordbruket för 12 000 år sedan.
Så sett blir de förståeligt att den europeiska arbetarklass som lovat att inte skjuta sina klassbröder 1914, ändock underordnade sig sina respektive nationella borgarklasser och istället mördade andra arbetare. Nationen övertrumfade klassen. En stor skam att återigen minnas och dra lärdom av.
Hans Norebrink
Läs också:
- Blandkulturellt Sverige – del 1
- Blandkulturellt Sverige – del 2
- Om blandkulturellt Sverige – del 4
- Blandkulturellt Sverige – del 5
