Det är exceptionella tider. Det kräver exceptionella åtgärder. Så motiverade LO sitt Krisvinterprogram i höstas. Och under 2023 väntar sannerligen exceptionellt bistra tider. Inflationstakten har ökat månad för månad och ligger nu på 12 procent.
Framför allt slår prishöjningar på mat och energi hårt och eftersom fastighetsägarna inte frivilligt tänker sänka vinstkraven riskerar hyrorna att följa med upp. Samtidigt saktar ekonomin av och arbetslösheten kommer att öka. Förutom de som direkt drabbas innebär det också akuta hot mot välfärden när skatteintäkterna minskar.
Svångremsbudget
Med Tidöregeringens svångremsbudget kommer vi åter att matas med budskapet från politiker i kommuner och regioner att det inte finns några pengar och att de därför måste ”spara”, alltså skära ner i den redan hårt ansträngda välfärden. I synnerhet som den massiva militära upprustning i NATO-anslutningens anda ska betalas.
Så visst skulle ett krisprogram från landets största fack vara på sin plats för att bryta missmodet och visa på en väg framåt. Så blev det inte. Problemet var inte förslagen om avskaffat karensavdrag i sjukförsäkringen, höjd a-kassa eller sänkta elpriser, även om de är knappast särskilt ”exceptionella”. Men programmet innehåller inte ens en antydan till hur denna önskelista skulle kunna bli verklighet, bara ett tomt vädjande med mössan i hand från ordförande Gideonsson:
– Vi tar vårt ansvar. Nu måste regeringen visa hur den ska ta sitt ansvar för att inte arbetarna ska fara illa under vintern.
Och dessutom, inte ett ord i krisprogrammet om det fackföreningarna kan göra själva, ja som de är skapade för att göra: försvara de arbetandes löner och arbetsvillkor. Där har LO och dess medlemsförbund (förutom, hedervärt nog Transport) redan ”tagit sitt ansvar” genom att inte ens ställa rejäla avtalskrav. Inte konstigt då att Krisvinterprogrammet inte fick något genomslag – på landets arbetsplatser har få ens hört talas om det.
Klimatet
Om ekonomin vänder neråt gäller inte detsamma växthusgaserna. Även om en lågkonjunktur kan skapa ett tillfälligt hack i utsläppskurvan kommer resultatet på sikt att bli det motsatta. Så har det varit vid tidigare kriser när allt handlat om att ”få hjulen att snurra igen”, alltså få upp vinsterna genom att öka produktionen till varje pris. Och när pengarna inte räcker till hyran eller jobben hotas, nu med försvagat anställningsskydd som extra osäkerhetsskapare, kommer människor som pressas hårt av vardagens bekymmer knappast att engagera sig mer i den överväldigande klimatfrågan.
Det finns inget självklart samband mellan de problem vi ställs inför och vår förmåga att agera. Lika lite som att inflation och arbetslöshet av sig själva leder till facklig nytändning och kamp på arbetsplatserna stärker krig och klimatkatastrofer automatiskt freds- eller klimatrörelser.
”Vår framtid är vårt eget ansvar, vi kan inte nöja oss med att vädja till politiker eller företag i hopp om att de ska ”ta ansvar”. Det gör de redan – för sig själva och de intressen de företräder. Det vi behöver göra är att ta ansvar för varandra, tillsammans och organiserat.”
Bryta förlamningen
Ska vi bryta förlamningen behöver arbetarrörelsen, andra folkrörelser och den breda vänstern både organisera motståndet i vardagen och kunna argumentera för trovärdiga alternativ på längre sikt. Förslag som löser problemen är bra men kan vi inte peka på hur förändringarna ska ske blir det, precis som LO:s Krisvinterprogram, bara vädjanden och fromma förhoppningar som mynnar ut i att folk ska rösta rätt i nästa val.
Många motståndsargument är redan välkända, om än omsorgsfullt bortkopplade från politiska slutsatser: de tio nya miljardärer Sverige får varje månad, bankernas och energibolagens astronomiska vinster, skatteomläggningarnas förödande effekter på välfärden och den ojämlikhet som exploderat medan socialdemokrater och borgare har turats om vid regeringsrodret. Allt sådant behöver spridas och bli närvarande i motståndsrörelserna för att avfärda propagandan om att det inte finns resurser och inskärpa att det är en fråga om fördelning, alltså klasskamp.
Vänstern
Men den politiska vänstern behöver dessutom vara bärare av insikten att omfördelning inte är nog, att det inte räcker att slipa av de vassaste kanterna på kapitalismen utan att vi behöver ifrågasätta hela det system som bygger på vinstmaximering och privat koncentrerad makt över ekonomin. Inte för att ställa ideologiska krav i motståndsrörelserna, där är det största möjliga enhet kring sakfrågor och demokratisk organisering som krävs.
Men om vi accepterar att aldrig korsa äganderättens heliga gränser så har vi redan från början givit slaget förlorat. Insikten om att det krävs ett brott med kapitalismen, att vi inte kan accepterar att en liten minoritets makt får stå i vägen för samhällets behov är viktig också för att kunna föra de dagliga striderna till seger.
Vår framtid är vårt eget ansvar, vi kan inte nöja oss med att vädja till politiker eller företag i hopp om att de ska ”ta ansvar”. Det gör de redan – för sig själva och de intressen de företräder. Det vi behöver göra är att ta ansvar för varandra, tillsammans och organiserat.
En ledare från tidningen Internationalen.
