Stalins och kommunistpartiets Sovjetunionen bjöd på 30-talet in världens arbetarklass att delta i bygget av socialismen i ”historiens första arbetarstat”. Många hörsammade entusiastiskt kallelsen, lämnade sina hem, och många tog med sig verktyg och maskiner för att stödja den nya Sovjetstaten.
Även politiska vänsterflyktingar och utländska kommunister flockades till det nya ”arbetarparadiset”. Från Sverige kom ”Kiruna-svenskarna”; norrländska kommunistiska fabriksarbetare och gruvarbetare. Många strömmade till från Kanada, USA och Finland.
Huvudpersonen, en radikal bonde som arbetat i Amerika, hämtas på natten av svarta bilar i den gripande finsk-svenska filmen ”Den eviga vägen” (2017), byggd på en sann berättelse.
Som så många andra verkliga eller påstådda finska kommunister tvingades han under vapenhot över gränsen till Sovjet-Karelen av den fascistiska finländska Lapporörelsen.
Han hamnar via kommunistpartiet på en sovjetisk kolchos (jordbrukskollektiv) med finländare och nordamerikaner. Det är sång, musik, dans, glädje. Kristendom blandas med socialism, Stalin med Jesus. Gemensamt jämlikt arbete på åkrarna. Påminner om amishfolket i USA. Det är bondeidyll med vajande säd och hästar i skördearbetet.
Men så börjar det dyka upp svarta bilar på nätterna…
Svarta bilar
Även den rörande tyska filmen ”Den tysta revolutionen” (2018) är en sann berättelse. Den utspelar sig i Östberlin 1956 innan Berlinmuren byggdes fem år senare. Sovjetunionen har samtidigt broderligt ingripit militärt för att hjälpa det ungerska folket att krossa ”den reaktionära kontrarevolutionära Ungernrevolten”.
En vanlig socialistiskt uppfostrad och partitrogen gymnasieklass får möjlighet att lyssna på förbjudna västtyska radiostationer hemma hos en oppositionell eremit utanför staden. Denne blir senare hämtade av svarta bilar (men på dagen).
Tvivel på den officiella kommunistiska versionen av Ungernhändelserna sprider sig under diskussioner i klassen. Till slut enas man om att hylla det ungerska folkets frihetskamp med en tyst minut i klassrummet. Det tar hus i helvete.
Självaste utbildningsministern dyker upp. Och precis som i förra filmen ska det letas fram syndabockar, ledare för den anti-socialistiska aktionen.
I sammanhanget kommer de tyska klasskamraterna även i kontakt med det nedtystade föga kända östtyska folkupproret 1953, strax efter Stalins död. Över hela landet reste sig folk då i strejker och demonstrationer. Sovjet grep även här in militärt med dödsoffer som följd.
Och även här letades det efter ledare för ”kontrarevolutionen”. Ska vi gissa att de hämtades nattetid till fängelse och dödstraff av svarta bilar…
Folkuppror i DDR
Fransk-brittiska filmen ”The Death of Stalin” (2017) är ingen sann berättelse, men en fantastisk politisk satir och svart komedi. Den följer i stora drag, och mycket skrämmande och humoristiskt, förvirringen i Sovjets högsta ledning, när kamrat lillefar Stalin plötsligt dör.
En maktkamp bryter ut mellan Chrusjtjov, Beria (NKVD & KGB) och general Zhukov. Hela landets – och ”det nära utlandets” Östeuropas – framtid ligger inte alls i det arbetande folkets demokratiska händer.
Utan all makt i det förment folkstyrda jätteriket Sovjetunionen – kontrollerad av ingen – ligger hos ett litet antal män i ett litet rum. Man får både skratta och gråta.
Nyttiga idioter
Själv blir jag deprimerad och ångerfull av de tre filmerna. Hur kunde jag som ung marxist-leninistisk arbetare tro på Mao, Lenin och Stalin? För att jag och andra i vänstern ville tro på realsocialismen! Jag hade nog också blivit en volontär i bygget av ett partisocialistiskt Sverige som urartat.
Jag var ju volontär i Nicaragua 1980 och försökte tidigare att gå med i gerillan. Och nu har den sandinistiska hjälteledaren Daniel Ortega förvandlats till ännu en förtryckande diktator.
Och som så många andra vänsteridealister ville även jag själv så mycket tro på maoismen-socialismen att även jag vägrade sätta tilltro till ”den borgerliga propagandans lögner om socialismen”.
Jag förblir socialist, men i ett urartat socialistiskt Sverige hade nog även jag som nyttig idiot troende stannat kvar tills nattens svarta bilar hämtade mig…
Hans Norebrink, vänstersocialistisk arbetare
# Före de sovjetiska kolchoserna (kollektivjordbruk) och sovchoserna (statsjordbruk) fanns en gammal agrarkommunistisk tradition i Ryssland, miren, som bland annat det stora bondestödda vänsterpartiet socialistrevolutionärerna ville bygga landsbygdens socialism på.
Byn, miren, ägdes av familjerna och av hela bysamfälligheten. Familjen gjorde jobbet, men miren kunde omfördela jorden efter antalet munnar att mätta. Men istället för att bygga vidare på denna gamla uråldriga bondekollektiva kommunala tradition – som bönderna själva stödde – kom Stalins brutalt våldsamma statlsiga tvångskollektivisering av jorden.
