Sverige har alltid varit mångkulturellt, är en vanlig replik i samhällsdebatten. Men stämmer det? Det beror på hur en räknar! Ska en räkna med hela det gamla svenska stormaktsriket Östersjön runt, eller bara ”Sverige under nuvarande gränser”?
Sverige var som störst efter freden i Roskilde 1658. Då ingick redan Finland samt, karelska och baltiska områden, liksom två små områden i norra Tyskland i det svenska stormaktsväldet. Vid freden fick Sverige dessutom de dansk-norska landskapen Bohuslän (mest norskt), och Halland, Skåne och Blekinge (mest danska). Vilka hade kvar sin danska/norska identitet.
Sett till hela det svenska riket 1658 ingick då svenskar, danskar, norrmän, samer, finnar, kareler, ingermanländare, estländare, letter, liver, tyskar, nederländare, judar, valloner och resande. Så sett var Sverige som mest mångkulturellt då – innan vår modena nutid.
Mångkulturell stormakt
Men de flesta av minoriteterna stannade ju kvar i sina respektive ”hemländer”. Var ”Sverige under nuvarande gränser” också multietniskt? Kanske tvärtom för 1719 ansågs de fyra erövrade dansk-norska provinserna vara fullt integrerade i det ”Egentliga Sverige”. Alltså försvenskade, vilket troligen underlättades av att de tre skandinaviska länderna hade närliggande kultur, religion och språk.
Samtidigt pågår det Stora nordiska kriget 1700 – 1721, då Karl Xll besegras vid Poltava, och Ryssland lägger beslag på de svenska provinserna på andra sidan Östersjön. Samtidigt förlorar Sverige det mesta av de redan små tyska besittningarna (sista biten förloras 1815). Det svenska riket består nu av svenskar, samer, finländare, tyskar, holländare, judar, valloner, resande.
Ett tidshopp till 1750 och befolkningsstatistik från SCB, dess finska motsvarighet, wikipedia och en del vetenskapliga publikationer . Hela det svenska riket hade då cirka 2,3 miljoner invånare varav kanske 400 000 finsktalande (17,4 %), samisktalande kanske 20 000 (0,8%), tysktalande 150 000 (6,5%), valloner cirka 2 000, resande kanske 5 000, nederländare, judar och skottar. Ungefär 25 procent pratade alltså andra språk och/eller hade annan etnicitet/identitet. 75 % var svenskar språkligt, religiöst, kulturellt.
Som idag
Alltså ungefär samma andelar svenskar (75%) och icke-svenskar (25%) som idag. Så sett var Sverige för 270 år sedan lika multikulturellt som idag. Men återigen, icke-svenskarna bodde mestadels i sina ”egna” områden, som finnar (främst i Finland) och tyskar (i Pommern) – tillsammans 24 procent. En procent samer bodde i Norrland. Det är skillnad jämfört med idag då invandrarna är spridda i Sverige (men mer samlade i ”egna” bostadsområden).
Den stora befolkningsmajoriteten av bönder var troligen etniska svenskar. Men städerna hade lockat till sig folk från hela riket, plus utländska affärsmän och experter (som valloner i bergsbruket, nederländare i byggnation, och judar i affärer). Städerna hade runt 300 000 invånare (10 – 15 %). Och kanske 20 procent i städerna talade andra språk, främst finska och tyska.
Nuvarande gränser
Om vi då (fortsatt 1750) enbart räknar på ”Sverige under nuvarande gränser”, med sina 1,8 miljoner invånare. Varav finsk- och sametalande max är 100 000 personer, och stadsbefolkningen kanske 200 000. Och städernas icke-svenskar på cirka 20 procent blir 40 000. Med lite överlappning av finnar får vi 140 000 icke-svenskar av en total svensk befolkning på 1 800 000 (1,8 miljoner). En 13-del icke-svenskar. Eller 8 procent. Mycket mindre än dagens fjärdedel invandrare, 25 procent.
Sammanfattning:
Svenska riket, inklusive territorierna på andra sidan Östersjön, var på 1700-talet lika mångkulturellt som dagens Sverige – 25 procent icke-svenskar. Troligen mer under stormaktstiden på 1600-talet då Sverige hade fler utländska territorier. Mindre på 1800-talet då Sverige förlorade Finland till Ryssland 1809, och mindre i början av 1900-talet då Norge blev självständigt från Sverige 1905.
Men frågan är om man ska jämföra det dåtida stor-Sverige med sina territorier, med det nutida lill-Sverige. Eller ska man jämföra ”Sverige under nuvarande gränser” då och nu?
Alltså jämföra det svenska Sverige idag med det svenska Sverige igår. Om så blir Sverige förr i historien betydligt mindre mångkulturellt. Men då återstår frågan; Hur många procent invandrare behövs för att Sverige ska kallas mångkulturellt?
Mitt försök till svar: I motsats till vad många trott (inklusive undertecknad) verkar det som att Sverige med nuvarande gränser alltid har varit mångkulturellt. Och en färsk forskningsrapport på svt nyheter den 4 januari 2023: ”Vikingatidens invandring syns i svenskarnas dna”, visar redan då på en icke ringa invandring från väst, öst, syd, nord.
Folk var generellt sett mer rörliga förr än många trott – gäller i hela världen. Men Sverige var mycket mindre mångkulturellt förr (8 procent) mer mångkulturellt idag (25 procent). Fler invandrare kom från och med 70-talet. Vilket förstås gör integrationen till ett mer omfattande långsiktigare arbete.
Jag anser vi därför bör utveckla en mångkulturalism som innebär kulturblandning och integration mellan nya och gamla svenskar. Nu är mångkulturalism ibland, som en slags etnisk separatism, ett problem för sammanhållning och solidaritet i det svenska samhället. Det kan bara gynna högern och de rika. Splittra arbetarklassen. Vanligt folk (oavsett rötter) bör tänka klass före kulturell bakgrund.
Hans Norebrink, arbetare med viss invandrarbakgrund
# Detta är ingen vetenskaplig undersökning med alla siffror exakta, och texten innehåller uppskattningar. Mer exakta fakta och mer forskning behövs. Men texten visar på tendenser.
Den utifrån kommande mångkulturalismen är ämnet. Sedan fanns förr förstås en inhemsk mångkulturalism i form av bygder, dialekter och landskap, innan dessa sammansmälte till Sverige. Först till ett rike från år 1000. Sedan till en nation från 1500-talet och framåt. Fullbordat under 1800-talet.
