Putin hade inte gjort sina hemläxor innan han invaderade Ukraina. Då hade han förstått vilken stark folklig kraft som nationen och nationalismen kan vara – på både gott och ont. Ukraina ställde sig nästan som en man bakom vapnen i försvaret av sitt land – redo att dö för nationens överlevnad. Precis som Vietnam som också reste sig hjältemodigt mot en imperialistisk ockupationsarmé.
Som den USA-amerikanska nationalismen har den ryska nationalismen alltid varit imperialistisk. Därför vill Putin återskapa det storryska imperiet (utan Sovjet-kommunism). Återta kontrollen över grannländerna – det nära utlandet. Med den slaviska ryska nationen i ledningen. Se panslavismen – alla slaviska folk bör enas.
Och enligt Putin finns det bara en rysk nation i ledarställning. Ryssland, Ukraina och Belarus är en och samma ryska nation. Det existerar inga ukrainska eller belarusiska folk eller nationer, bara en enda storrysk nation. Själva idén om ett fritt Ukraina är nu som förr fascistisk, och därför måste Ukraina besegras och förintas som nation (liksom Belarus).
Rötter i Kievriket
Putin pekar på att Ryssland, Ukraina och Belarus alla har sitt gemensamma ursprung i Kievriket (Ukrainas huvudstad), för att senare få Moskva som centrum. De tre länderna delar historia; mongolvälde, tsardöme, Sovjetunionen – och ett gemensamt autoritärt diktatoriskt arv. Med ryska språket som delat imperiespråk.
Stor-Rysslands tre länder har också delat koloniseringen av asiatiska Sibirien. De delade på lidandet under den fosterländska kampen mot den invaderande fascismen, och under stalinismen. De talar slaviska språk, domineras av ortodoxa kristna kyrkan, och bebor i ett jordbrukande slättland utan tydliga geografiska gränser. Det ryskslaviska tänket ses som en egen andlig euroasiatisk civilisation, med en mission att leda världen.
De stora likheterna mellan de tre länderna gör att de av Putin och hans likar anses utgöra en enda nation. En helig nation som nu hotas av landsförrädare, som får hjälp av västmakterna att söndra och försvaga den stora ryska nationen. Detta i enlighet med det man ser som det gamla rysshatet i Västerlandet.
Objektiv nation
Det synsätt som Putin använder kan man kalla den objektiva definitionen av nationen. Den kan uppstå när en befolkningsgrupp delar likheter som exempelvis språk, historia, geografi, ekonomi, kultur, religion, territorium, statlig tillhörighet, politik, mentalitet etcetera. Då kan en gemensam vi-känsla och delad identitet formas. Ofta påskyndad av medelklassintellektuella nationalister.
Gemensamt språk anses ofta som viktigast (men behöver inte vara det). Ryska, belarusiska och ukrainska är besläktade östslaviska språk, men som Rysslands angreppskrig i Ukraina visar erkänner Putin-Ryssland varken de ukrainska/belarusiska språken, nationerna eller staterna. De är alla egentligen delar av Ryssland, och det ryska riksspråket påtvingas befolkningen i de ryssockuperade provinserna i sydöstra Ukraina. Det finns också minoriteter av rysktalande ukrainare.
Den objektiva definitionen av nationen som delade likheter är vanlig. Men det finns också vad man kan kalla den subjektiva definitionen av nationen – som en politisk viljeakt, en föreställd gemenskap, en social konstruktion, en gemenskap av medborgare i en stat.
Subjektiv nation
Den objektiva nationen utgörs alltså av passiva likheter som väcks till en samhörighet. Se den tyska kulturella romantiken. Den subjektiva nationen utgörs av aktiv politik. Se den franska revolutionära medborgarstaten. Men objektiv och subjektiv nation(alism) har i praktiken blandat sig i olika former.
Och! Här kommer det viktiga. Nationer byggs ofta av folkets delade likheter, som kan skapa en vi-känsla. Men för att det verkligen ska uppstå större enade samhällen med storskalig gruppkänsla krävs att de främst bygger på folkviljan (på sikt).
Putin och hans stormaktsnationalister förnekar detta. Enligt dem gör de många likheterna mellan Ryssland (Storryssland), Ukraina (Lillryssland) och Belarus (Vitryssland) att de objektivt sett utgör en enda rysk nation – vare sig de vill detta eller inte. De var, är och förblir alla ryssar – och fattar de inte det ska de tvingas till identitetsbyte genom den förryskningsprocess som redan har börjat i de ryssockuperade områdena av Ukraina.
I själva verket kan nationell identitet bygga på likheter, eller inte. Den verkliga subjektiva nations-känslan uppstår ofta när man använder objektiva likheter för att skapa subjektiva medvetna nationella identiteter.
Folkviljan
I fallet franska revolutionen var det inte passiva likheter utan aktiv politik som skapade den första moderna nationen i det franska territoriet. Vilket omskapade rikets undersåtar till nationens medborgare. Med den revolutionära demokratiska idén att folket är nationen.
De ryska, ukrainska och belarusiska nationalismerna uppstod med andra liknande processer på 1800-talet. Det fanns då en viss historisk tredelning av Ryssland, Ukraina och Belarus. Men ryssarna ville vara herre på täppan och förneka de andra två nation(alismerna).
Ryssland pekade och pekar på de många objektiva likheterna mellan länderna, men Belarus och än mer Ukraina har under modern tid viljemässigt velat ha sina egna subjektivt bestämda nationer.
Detta är Ukrainakrigets kärna: En enda östslavisk storrysk nation. Eller tre självständiga östslaviska nationer. Här finns ingen kompromissmöjlighet. Ingen naiv fredlig pacifistisk lösning.
Vinner Ukraina blir det tre nationer. Vinner Ryssland kriget blir det en nation. Ukraina och Belarus utplånas, upphör att existera, förintas genom en brutal förryskningspolitik. Sedan infiltrerar och/eller anfaller Putin-Ryssland nya grannländer. Som Hitler-Tyskland…
Det kan inga önsketänkande fredsmarscher förhindra. Vi behöver därför solidariskt ge Ukraina mer vapen till sin rättfärdiga kamp för landets frihet. Endast så kan folket och nationen Ukraina överleva.
Nationell identitet
Jag har tidigare studerat nationalismen i Belgien och Schweiz. Belgien delas av två språk, Schweiz av fyra språk och två religioner. Men Belgien saknar nationell identitet, medan den är mycket stark i Schweiz, enligt flera opinionsundersökningar.
Slutsatsen för Ukraina och Belarus, och i allmänhet, är att den objektiva likhetsnationalismen må vara viktig, men att det i slutändan är den subjektiva viljenationalismen som är avgörande. Det visar det starka nationella motståndet i Ukraina med all tydlighet.
Det hela är egentligen ganska enkelt. Är det utomstående som ska definiera och bestämma vilka som utgör en nation? Eller är det de berörda människorna själva? Slava Ukraina (Leve Ukraina)!
Hans Norebrink
Läs mer:
- Från invasionen av Irak till invasionen av Ukraina
- Kan intressesfärer skapa fred i vår tid?
- Vad säger den svenska fredsrörelsen om kriget i Ukraina?
