USA-imperialismen var, är och förblir länge än, världens största stormakts-herravälde. Förtryckande och utsugande i modern nykolonial form. Ett imperium byggt på ännu så länge överlägsen styrka och makt – militärt, ekonomiskt, politiskt och kulturellt.
Inte minst smygindoktrinerande oss i ”liberala västerländska värderingar” via Hollywood – läs kapitalism, individualism, själviskhet, ojämlikhet, och ”vinnarpsykologi”. Manipulerande oss via CIA:s (mord)patruller, korruption och köpta lokala landsförrädare i svaga sydliga länder. Eller via bojkotter, statskupper och ödeläggande militära angrepp.
Då är det begripligt att vi i vänstern hatar USA-imperialismen. Inget större fel med det, det gör jag med, men det finns en stor fara i att bli känslomässiga. Man lockas att dela in världen i svart och vitt. När vi som använder hjärnan och marxismen vet att världspolitiken är mycket mer komplex och komplicerad än så.
Vi hade exempelvis före realsocialismens snöpliga fall 1989 ett gammalt så kallat ”socialistiskt östblock” kring de lokala imperialiststaterna Sovjetunionen och Kina. Med deras kontroll av satellitstaterna i Östeuropa, Kaukasus, Centralasien, Sinkiang, Mongoliet och Tibet. Och även för vår brödragranne Finland satte Sovjet gränser, som innebar att deras nationella oberoende kränktes.
Före murens fall
Där har vi världspolitiken i sammandrag före Murens fall 1989. I stora drag ett starkare västerländskt ”privatkapitalistiskt” västblock (runt USA, NATO, EU), mot ett svagare ”österländskt” och ”statskapitalistiskt” östblock (runt Sovjet Kina). Samt en svag vänster delad i sovjetvänner-stalinister, maoister, och äkta socialister som insåg att ”realsocialismen” hade urartat i nya anti-socialistiska klassamhällen. 1900-talets socialism misslyckades totalt och globalt.
Och där har vi uppställningen i den globala klasskampen, och anti-imperialismen: Den progressiva socialistiska nationalismen i Syd – se Vietnams nationella sociala befrielsefront FNL, och dess likar i ”Tredje världen” (Afrika, Asien och Latinamerika). Samt den inter-imperialistiska kampen mellan öst och väst.
Kampen mellan de två, tre imperierna skedde mestadels via krig genom ombud. Inte minst Sovjet och USA gav dem ideologiskt närstående ekonomiskt stöd, och skickade vapen till reaktionära, folkliga eller nationella gerillakrig i Syd.
Och eftersom den interna och externa illusionen om att Sovjet och Kina var socialistiska levde kvar gav östblocket stöd till frihetliga, nationella och socialistiska folkrörelser i Syd. Se deras avgörande stöd till Kuba, El Salvador, Nicaragua, Venezuela, Egypten, Angola, Mocambique, Namibia, Zimbabwe, Sydafrika, Laos, Kambodja och Vietnam. Även i någon mån till Bolivia och Östtimor etcetera.
Folkupproren i Östeuropa
So far so good. Men de östeuropeiska, centralasiatiska och kinesiskdominerade länder som den sovjetiska och maoistiska närområdes-imperialismen kontrollerade mot folkens och nationernas vilja då? Det så kallade nära utlandet. Säkerhetszonen Moskva krävde på grannländernas bekostnad. Hjälpte vänstern de underkuvade länderna? Stödde de helhjärtat folkupproren i DDR (Östtyskland) 1953, Ungern och Polen 1956, Tjeckoslovakien 1968?
Äkta socialister gjorde det, men inte de ideologiskt förblindade, svart-vit-tänkande ensidigt antiamerikanska ”vänstergrupperingarna” De såg bara USA-imperialismen som den Stora Satan som undergrävde socialismen i exempelvis Östeuropa.
Dessa falska socialister och falska antiimperialister offrade i praktiken Östeuropas frihet för att inte hjälpa den (som de såg) värre USA-imperialismen. Brutalt, cyniskt och helt emot socialismens frihetsuppdrag. En ändamålen helgar medlen-politik.
Men hallå, hur vet jag att folken och nationerna i Sovjetunionen ville bli fria från den ryska imperialismen?
Östblockets upplösning
Det är avgörande för mitt resonemang. Men lätt att bevisa med den nära historien. Inget land stannade kvar i Sovjetunionen när det började upplösas. Kommunistregimerna föll som käglor. Östeuropa flockades till NATO, EU för skydd. Byggde upp sina krigsmakter, införde en bristfällig men dock demokrati. De värnade om sin nyvunna nationella självständighet.
Den sanna socialismen är en frihetsrörelse, för nationernas självbestämmanderätt, för den politiska demokratin, för den ekonomiska fullständiga demokratin, alltså den frihetliga socialismen. Att tro att man kan ta en anti-socialistisk, anti-nationell, anti-demokratisk, imperialistisk, auktoritär, förtryckande genväg till socialismen är skamlöst. Då har man redan offrat socialismen genom att stödja ryss-kinesimperialismen, och offra våra östliga grannländers frihet. De är ”slavbränsle” i den ”okomplexa” svart-vita kampen mot USA.
”Slavbränsle”
Hur har socialister kunnat förfalla så? Och som läsaren nog redan har gissat har jag tagit upp tiden före 1989 för att mindre känslomässigt kunna analysera vår egna tid. Främst det oprovocerade ryska anfallskriget mot sin mindre granne Ukraina, som närmar sig folkmord. Det är att likna vid de krossade folkupproren i Östeuropa efter Stalins död.
Ändå finns det otrolig nog fortfarande verklighetsförnekande Putin-kramare inom delar av vänstern. Vilka är beredda i sitt patologiska USA-hat att offra hela länder, nationer och folk i Östeuropa, Kaukasus och Centralasien till det nyryska återuppbyggandet av Sovjetimperiet. Ryssland är ju emot den stora fienden USA.
Lika ideologisk förblindade är de pacifister som vägrar se att deras linje objektivt hjälper Putins fascistoida stormaktsdrömmar.
Vad gäller Ukraina finns förstås problem, och naturligtvis är USA där och ser om sina intressen öppet och hemligt (som att försvaga Ryssland liksom de vill försvaga även Kina). Men folkupproren i Kina är äkta, liksom stödet från de före detta ryska satellitstaterna till Ukraina, de demokratiska omröstningarna i Ukraina, och framförallt den bestämda viljan hos det ukrainska folket och nationen att kämpa för sitt lands frihet.
En kampanda som bara ökat med Rysslands aggressiva förstörelse av även det civila Ukraina. Och det folkrättsvidriga FN-stadge-föraktade annekterandet av fem ryska provinser. Liksom det uttalat ryska målet att utplåna Ukraina som folk, nation, språk och land – kulturellt folkmord via förryskning.
Se även Stalin-Rysslands terroristiska ”svältfysiska” folkmord ”Holodomor” i Ukraina på trettiotalet. Ukraina har länge saknat sin frihet. Inte undra på att ukrainska soldater med en skämtsam blinkning till ”Sagan om ringen” kallar de invaderande, ockuperande och förstörande storryska soldaterna för ”orcher”. De kommer från vår tids ryska version av det ondskefyllda riket ”Mordor”.
Gammalt väst – Nytt öst
Vi ser i förlängningen ett gammalt västblock som står mot ett nytt begynnande reaktionärt östblock. Med länder som Putin-Ryssland, Xi-Kina, Kim-Nordkorea, Lukasjenko-Belarus, präst-Iran, taliban-Afghanistan, rysskrigets Syrien Ska vänstern även stödja dessa pariastater eftersom de är mot USA? Och USA är största fienden? Nej, den vänstern passar på historiens sophög.
En sann vänster stödjer Ukrainas nationella frihetskamp för att det är vänsternationalistiskt, demokratiskt och socialistiskt rätt. Även med vapen – som hade kunnat rädda Spanien från Franco-diktaturen. Och nu är avgörande för Ukrainas seger. Och för en mer rättvis, frihetlig och demokratisk värld.
Krossa diktatorn Putins Hitlerliknande planer på ett rysslaviskt herrefolk med ett underordnat imperium i det nära omlandet som putinisterna kräver. Rysslands säkerhetskrav går inte före Ukrainas frihet. Det kan vi sanna socialister aldrig acceptera.
Dags för den rysskramande och pacifistiska ”vänstern” att tänka om. Ukraina är ingen simpel del av en konspirativ västlig USA-NATO expansion in i Rysslands bakgård (som USA har Latinamerika som sin bakgård). Ukrainakriget handlar om det ukrainska folkets frihet och överlevnad. Så:
- Ryssland ur Ukraina.
- Stöd det ukrainska folket på dess egna villkor.
- Ukrainas sak är vår.
- Krossa Rysslands-imperialismen.
- För ett fritt Ukraina.
- För nationellt självbestämmande för alla världens folk.
- Inga taktiska förtryckande genvägar till socialismen.
Vägen till framtidens frihetliga socialism ska ha samma moraliska standard som slutmålet – det klasslösa jämlika socialistiska samhället av jämlika nationer.
Hans Norebrink, 73, arbetarsocialist för alla folks nationella frihet
Kommentar 1
# Tänk om det hänt oss innan alla västliga säkerhetsgarantier inför den kommande NATO-anslutningen kommit på plats i Sverige! Ryssland invaderade oss. Skulle ”Putinvänstern” anklaga Sveriges elit och folk för att gå USA:s ärenden? Skulle ”fredsvänstern” bemöta de brutala ryska soldater – vars härjningar vi sett på teve – med fredsplakat på Sergels torg?
Nej, då hade nog det ideologiska ryssimperialist-förnekandet fallit av inför den sanna råa verkligheten. Även inbitna USA-hats-förblindade Putin-Rysslands-älskare hade nog krupit till korset och önskat stöd och vapen. Kanske uppvaknat kämpat med vapen för det svenska folket och nationen Sveriges frihet. Som jag hade gjort om jag hade haft åldern inne.
Jag gjorde som ung helt frivilligt värnplikten och två repmöten som vanlig skyttesoldat på I12 i Eksjö – som 1127 Norebrink. Senare i livet anmälde jag mig som frivillig till den sandinistiska FSLN-gerillans kamp mot den USA-stödda Somoza-diktaturen i Nicaragua, men de hade inte vapen nog ens till nicaraguanska volontärer.
Men några illusioner om USA-imperialismen har jag följaktligen inte. Tre år (senare) som volontär i Bolivias indian-rörelse lärde mig än mer om Washingtons ständiga undergrävande arbete mot alla folkliga, progressiva, socialistiska och ”folknationalistiska” rörelser. Ständiga försök att köpa upp folkets ledare.
Kommentar 2
# Ryssland och Kina, och stora länder som Brasilien, Indien, Sydafrika (BRICS) vill ha en ny multipolär världsordning där USA inte är världspolis. Ett krav med stort stod i Syd, som via slavhandeln och kolonialismen kommit i kontakt med västmakternas otrevligare våldssidor under den moderna historien. Det kan tyckas bra, men inte om en imperialism bara ersätts av flera – kanske samarbetande…
Inte heller om det enögda USA-hatet, som nu, leder till att frihetskampen i det gamla östblocket reduceras till undergrävande arbete från Washington DC. Folken och nationerna i det gamla tsar-stalinistiska-putinistiska storryska imperiet har sin egen frihetliga nationella agenda. De är inga lättlurade marionetter till USA. Se det ukrainska folkets imponerande försvarskrig. En äkta vänster stödjer kompromisslöst och helhjärtat Ukrainas kämpande folk!
Skäms ni förvirrade vänsterkamrater som är så förblindade av rättmätigt raseri mot världens största imperialist-stat USA, att ni vägrar ta klar ställning för Ukraina och mot Ryssland. Putin ses ibland som stående på den anti-imperialistiska sidan i världen. Och är med nostalgiska vänsterögon sett representant för det land där socialismen och ”den första arbetarstaten” byggdes”.
Men hallå! Med den logiken skulle vänstern ta avstånd från väst och stödja ett nytt östblock av USA-fienderna Kina, Nordkorea, Iran, Ryssland, Nicaragua, Venezuela enligt logiken ”Min fiendes fiende är min vän” och ”ändamålen helgar medlen”.
Med Ukraina.
Läs mer:
- Vänsterns olika positioner i Ukrainafrågan
- Vad säger den svenska fredsrörelsen om kriget i Ukraina?
- Vilka lärdomar från Vietnam är giltiga för Ukraina idag?
- Yttersta högern i Ukraina
- Förryskning: Folkmord i Ukraina-Belarus!
- Putins propagandister och medlöpare
- Medlöpare och propagandister
- Kan intressesfärer skapa fred i vår tid?
- Hegelianska fuskargument till Rysslands försvar
- Internationalen vinglar vidare
- Kan intressesfärer skapa fred i vår tid?
- Den solidariska och anti-imperialistiska vänstern
- Vad säger den svenska fredsrörelsen om kriget i Ukraina?
- Kriget i Ukraina har tydliggjort den sanna antiimperialismen
- Från invasionen av Irak till invasionen av Ukraina
