Maktrealismen har börjat sticka upp sitt fula tryne i debatten om Ukrainakriget. Det betyder medhåll och/eller acceptans för tesen att mäktiga stormakter har rätt att kräva kontroll över sina svagare grannländer. Läs: ett försvar av imperialism. Eller snarare ett cyniskt konstaterande att ”så är det här i världen”.
Därav det propagandistiska namn denna tankeskola i ämnet internationella relationer gett sig själv; ”realism”. Det är enligt dem objektiv realism att inse att individer och främst stater är själviska, konkurrerande, krigiska, aktörer i en osäker, anarkistisk värld där ”dog eats dog”. Därför är det också ”subjektivt realistiskt” för varje stat att enbart se till sina egna makt- och säkerhetsintressen – och överlevnad.
Detta är förstås mumma för världens Putinkramare. Det stämmer med Stor-Rysslands försvar av sin rätt som stormakt att återerövra ”det nära utlandet”. Alltså återupprätta det gamla mongoliska, slaviska, ortodoxa, tsaristiska, stalinistiska, euroasiatiska, sovjetiska, storryska imperiet – men med kapitalistisk diktatur övergående i fascism denna gång.
Putin och hans sympatisörer pekar på USA:s och Europas hyckleri när de stödjer Ukraina. De har ju själva Latinamerika respektive Afrika som sina ”bakgårdar”. Och samtidigt struntar NATO och väst i Rysslands säkerhetsbehov. De har till och med tagit den militära ”kontrollen” över det gamla Sovjet-kontrollerade Östeuropa, Baltikum, och snart även Finland och Sverige.
Ny världsordning
Därför kräver Ryssland en ny ”multipolär världsordning”, där flera stormakter delar på USA:s roll som världspolis. Alla med kontroll över sina geografiska närområden. Och i detta har Putin en poäng. Det är bara att konstatera att väst är ”lika goda kålsupare” som öst. USA ser som Ryssland enbart till sina egna simpla intressen i Ukraina – och i resten av världen.
Maktrealismen som ideologi i världspolitiken har alltså en poäng. Maktcynism möter maktcynism. Men ett ont (Rysslands anfallskrig i Ukraina) blir inte mindre fel för att ett annat ont begås (västs koloniala, imperialistiska, globalt nyliberala, förtryckande, utsugande och miljö-klimat-förstörande politik – lägg till slaveriet).
Mot den ideologiska tesen om människans inneboende egoism och konkurrens står den liberala tankeskolan i IR (internationella relationer): Alla individer, företag, organisationer och stater vill samarbeta om de (som de oftast gör) tjänar på det. Demokrati och internationalism gynnar detta. Och det ömsesidiga beroendet gynnar världsfreden.
Båda dessa IR-skolor har sina delpoänger, men som vanligt vägrar samhällsvetare att ta till sig den evolutionära utforskningen av människans sanna natur. Vetenskapen visar idag att människan är medfött extremt social och samarbetande, speciellt i det man uppfattar som den ”egna gruppen” – typ nationen.
Internt i grupper/nationer dominerar samarbete. Mellan nationer är det såväl ”Vi-mot-dom-konflikter” som ”Vi-och-Ni-samarbete.
Människans natur
Den ”snällare” liberala IR-ideologin är alltså närmare människans natur än den så kallat realistiska konkurrerande nationalegoistiska stormaktspolitiska modell Putin vill göra allenarådande i världen. Själva menar ”statsrealisterna” att de liberala är naiva ”idealister”, enligt vardagsmeningen av ordet.
Men viktigt! Vi människor är i slutändan inga slavar under gener och biologi. Vi kan exempelvis besluta att inte acceptera vare sig en eller flera världspoliser som delar upp planeten mellan sig. Men det kan vara smartare att i någon mån ta hänsyn till våra mänskliga beteendetendenser.
Dock är Ryssland, med sin ”onda” aggressiva nationalism, helt enkelt moraliskt förkastlig. Ukrainas ”goda” försvars-nationalism är lika självklart moraliskt rätt. En buse till stormakt anfaller oprovocerat ett mindre oskyldigt offer. Den enda fred som kan accepteras är rysk reträtt. Ukrainakriget är svart-vitt. Om inte Kiev själv vill offra typ Donbas. Stöd Ukraina på dess egna villkor!
Men då har vi ”den nationella frågan”. Ponera djärvt att Ryssland vore demokratiskt. Skulle det då inte vara oviktigt vilket land individer och medborgare tillhörde? Ukraina eller Ryssland kan väl kvitta? Vore det dessutom inte bättre om vi alla tillhörde en fredlig världsstat? Är inte nationer gamla konfliktdrivande reaktionära högerpåhitt för att splittra den globala arbetarklassen? Så ”Proletärer i alla länder, förena er!”, som Marx och Engels uppmanade.
Men det visar sig i allt från psykologiska tester till självvald segregering att människan tenderar att följa ”lika söker lika”. Det är en del av vår starka samarbetande sociala natur; Vi är allra mest sociala gentemot ”vår egna grupp” (idag nation). Vill ofta bo med dem, och styras av ”våra egna”.
Vår egna grupp
Det har socialismen accepterat i och med stödet till principen om ”nationernas självbestämmanderätt”. Därför sker den proletära klasskampen mestadels i nationella former. Ändå ogillar vänstern för det mesta nationalism som de felaktigt ser som enbart högerreaktionär. Det är faktiskt fel:
Progressiv eller vänster var den långa anti-koloniala nationalismen i Syd. Liksom dagens anti-imperialistiska nationalism i Syd. Så har vi trettiotalets kamp mot Hitler-Tyskland: den anti-fascistiska nationalismen. Vidare förtryckta småfolk och minoriteters etno-nationalism.
Den moderna demokratin och nationalismen var och är två olika typer av folkmakt. 2 X Folket skulle styra, för folket var inte bara en ansamling individer och medborgare, utan också ett kulturellt kollektiv, ett folk, en känslomässig upplevd folkgemenskap i tid och rum. Stenålderns stam i nationens form från1800-talet.
En modern, urban, sekulär, vänsterlutande/liberal, framåtblickande, civil, territoriell, nationalstatlig, proto-demokratisk politisk nationalism föddes ur den franska revolutionens radikala medborgar-nationalism, och socialkonstruktivistiska statsnationalism 1789.
Och en ”omodern”, rural, högerlutande/liberal, bakåtblickande, nostalgisk, nationalism föddes ur den tyska romantikens ”bondenationella”, släktfiktiva, ”andlig-religiösa”, historiemytiska, organiska, etniska och kulturella nationalism. Snabbt skissat.
Därefter blandades (globalt) dessa två former av folkmakt, till en i början radikal-liberal-demokratisk nationalism, senare under 1800-talet till en mer auktoritärkonservativ antidemokratisk form – ”officiell nationalism”. Överklassen och medelklassen ”kapar” ju ofta nya ideologier i eget syfte (som den elitära realsocialismen och den förborgerligade socialdemokratin).
Och vidare till nazistisk fascistisk nationalism-imperialism, och folkhemmets vänsternationalism. En uppstickare idag är liberal nationalism. Och numera har borgarklassen i hög grad övergett nationen för sin gränslösa globala marknadsliberalism.
Färglös nationalism
I grunden saknar alltså nationalismen politisk färg. Den är i sig varken vänster eller höger, fast den används så. Och då finns ju faktisk i den praktiska verkligheten såväl högernationalism som vänsternationalism… (det som upplevs som verkligt, blir verkligt).
Men som sagt, i grunden är nationalism en egen partineutral politisk ideologi som tror på alla folks rätt till nationellt självbestämmande, till ett eget land, där de är i majoritet. Som kanske bott där sedan urminnes tider, och känner band till territoriet, naturen och de egna traditionerna.
Där Folket som Nation styrs av sina egna – nationalism. Och där majoriteten av enskilda medborgare styr som Individer vilka juridiskt bildar en laggemenskap – demokrati. Två sorters Folkmakt.
Och i Ukrainakriget idag är det båda dessa folkmakter som står på spel; såväl Ukraina som Demokrati, som Ukraina som Nation. Vinner Putin avskaffar han demokratin och själva nationen Ukraina. Det är ett kollektivt existentiellt hot om utplåning av det ukrainska folket. Läs: ”Den slutgiltiga lösningen av ukrainafrågan” (kulturellt folkmord).
Hotade nationer
2 X Folkmakt hotas alltså i Ukraina – och i stora delar av världen idag; Folkrätten till en egen Demokrati, och Folkrätten till en egen Nation. Antalet demokratier i världen minskar, och den globala makten centraliseras till supermakterna Väst, Kina och Ryssland och deras internationella kosmopolitiska institutioner och ”realmakt” över små nationer.
Så världsviktig är Ukrainakriget. Vinner Ryssland hotar just den nya världsordning som Putin ger allt för att vinna. Med kuvade smånationer, och inskränkt demokrati. Vietnams kamp var vår. Ukrainas kamp är vår.
Och kunde lilla Vietnam krossa USA-imperialismen i sitt land; Varför kan inte Ukraina vinna den nationella och demokratiska försvarskampen mot Putin-Rysslands fascistoida imperialism?
Med vårt fortsatta solidariska nationaldemokratiska stöd för Ukrainas frihet och oberoende: Proletärer och alla nationer, förenen er!
Hans Norebrink
Läs också:
