Svensk gangsterrapp är en bok av Emil Arvidson. En man från den svenska kultureliten som föredrar att stava ordet på engelska men ihopskrivet på svenska. En anglicism helt enkelt. Svenska med engelsk stavning. Det kanske säger något om honom men jag vet inte vad det i så fall skulle vara. Jag skrev ju också så förr. Det är i alla fall en flyhänt skriven bok som bitvis är intressant.
Men ärligt sagt ger den en i stort sett lika grund bok av gangsterrappen i Sverige som de flesta dagstidningsartiklar. Det blir några nedslag i verkligheten parat med rättegångsjournalistik och traditionell musikhistoria. Flera av de internationella jämförelserna hackar också rejält. Som exempelvis när det gäller Chicago. Ett litet sidospår i boken som dock intresserar mig.
Chicago
Visserligen har Chicago haft en ökning av våldet sen 2016 men innan dess hade Chicago haft en minskning sen 1990-talet då staden var våldsammare än idag. Men Arvidson tycks antyda att det medförde ett ökat våld eller kansk omvänt att ett ökat våld födde drillen. Någon ökning av våldet i samband med framväxten av drill efter 2010 syns dock inte till. Ökningen av våldet tar istället fart 2016 och det har sannolikt mer med de politiska och sociala förändringar som skedde efter Trumps valseger att göra. Rent generellt har Chicago haft en mordfrekvens (antal fall av våldsam död per 100 000 invånare) på mellan 5 och 35 under hela 1900-talet. I Sverige har den legat runt 1 sen mitten på 1700-talet.
Chicago har alltså inte haft ”våldsutvecklingen vi svenskar just börjat se konturerna av pågått i decennier.” Våldsnivån i Sverige är inte ens i närheten av Chicago i slutet av 1800-talet. Att jämföra våldet i Sverige med våldet i Chicago är bara dumheter. Vi har inte samma utveckling och är inte i närheten av samma problem. Men rent musikaliskt och musikhistoriskt är säkerligen jämförelserna med Chicago, London ;New York och Los Angeles relevanta. Men jämförelsen mellan gangsterkulturen i USA och gängvåldet i Sverige saknar relevans. Där har Arvidson hamnat fel.
Ungdomsgäng
Det som berör mest i boken är hans beskrivning av gruppen ungdomar som hänger på skolgården i Vårberg. Med Arvidsons ord:
”En grupp killar står vid skolans entré. De är i blandade åldrar. Några ser ut att vara i de yngre tonåren, andra är nog över tjugofem. Haglöfsjackor och huvor. Elsparkcyklar och mopeder. De ser ut som många unga män i den här stadsdelen. Men just den här gruppen är ett typiskt exempel på det som både polisen och vi i medierna brukar definiera som personer med ”kopplingar till nätverk”.”
[…]
”Jag stöter själv regelbundet på personer som i olika typer av kartläggningar från polisen kallas gängmedlemmar trots att de egentligen för länge sedan lämnat det livet – eller aldrig egentligen levt i det.”
[…]
”När vi blivit ensamma frågar jag RChapo om polisens definition av kriminella nätverk. Hur skulle han beskriva den här gruppen ? Han skrattar till igen och frågar om det är okej att han tänder en joint. Genom röken förklarar han att de vi träffar i dag framför allt är vänner. Att de växt upp tillsammans.
”Någon är tjugoåtta. Någon är tretton. Jag är nitton. Och vi håller ihop. Polisen vill se det som de ser det. Men vi vet själva var vi står. Sedan är det upp till rätten. Det är alltid upp till rätten i slutändan.”
Han skrivningar skulle nästa ordagrant kunnat vara en beskrivning av det gäng jag hängde med utanför mataffären i Stenungsund på 1970-talet. Allt låter identiskt. Musikens betydelse (fast vi lyssande på eller spelade hårdrock, inte rapp). Viljan att lämna området, småbrotten, haschet osv. Det är som en beskrivning av min ungdomstid för 50 år sen. Lite märkligt faktiskt.
Rappen
När det gäller beskrivningen av musikens utveckling i boken är Arvidson förmodligen delvis på sin hemmaplan. Då måste vi förstås bortse från hans position i kultureliten. Men han kan som det verkar rappens historia och lyssnar på musiken. Det är för mig intressant att läsa om genrens förändring över tid och texternas utveckling. Jag är ju totalt oinsatt vad det gäller detta.
Som helhet en intressant bok men ändå kanske den inte ger rappen rättvisa. Det är en utifrånbeskrivning och kanske får vi int en rimlig och verklig bild av den nutida rappen, gangsterrappen, förrän någon som är en del av kulturen skriver nåt själv. Nåt som inte bara är en beskrivning av våld, brott och utanförskap för sådant skriver de ju hela tiden. Utan en beskrivning av musiken, varför den skrivs och varför musiken och texterna är som de är. Detta är något som också observeras i recensionen i ETC:
Arvidson går på rättegångar och konserter men framför allt intervjuar han varenda käft med en koppling till scenen som kan tänka sig att ställa upp. Tyvärr är de inte särskilt många, åtminstone inte de som går med på att bli citerade.
Och det är något spöklikt med en reportagebok utan röster från dem som det faktiskt handlar om. Bristen gör läsningen torr och blodfattig, det går inte att komma ifrån.
Samtidigt är det just den klyftan som Arvidson vill beskriva: Att landets största artister varken vill eller behöver samarbeta med så kallad gammelmedia och att både gammelmedia och samhället i stort fortfarande inte verkar ha en aning om hur de ska förhålla sig till gangsterrappen.
Men som Arvidson tydligt visar så finns de flesta svaren inom själva hiphopkulturen, inte hos dem som står utanför och ställer frågor till varandra. Hans intressanta genomlysning av hur rapparna själva, polisen, rättsväsendet, media – ja vi alla – plötsligt blivit som besatta av hiphopens äldsta och mest slitna devis, den som kan sammanfattas med ordet ”äkta”, borde vara obligatorisk läsning för alla.
Mer:
- Naivt om gangsterrapp från SSU
- Gangsterrappen är inte en del av klasskonflikten utan en del av problemet
- Idiotisk debatt om gangsterrapp
- Gangsterrapp som arbetarlitteratur?
- Gangsterrapp är inte dagens arbetarlitteratur
- Rapparna och brottsligheten
- Youtubekanalen Dialogiskt
- Inne i förortens true crime-fabrik
