Ett folk under militär ockupation har enligt folkrätten rätt att försvara sig, även med väpnade medel, mot den förtryckande armén. Det betraktas av nästan alla som en självklarhet när det kommer till exempelvis Ukraina. Ingen fördömer Ukrainas militär för att de spränger ryska pansarvagnar.
Men palestinska ungdomar som kastar sten mot israeliska soldater? Nej, enligt det etablerade narrativet är det tvärtom ett led i en våldsspiral som ”båda sidor” ska avhålla sig från. När israeliska styrkor stormar al-Aqsamoskén under Ramadan så försöker de ursäkta sig inför den västerländska publiken genom påståenden om att palestinierna ”barrikaderat sig” och ”beväpnat sig” med träpåkar och fyrverkerier. Man kan ju fråga sig i sådana fall vilka palestinierna är rädda för ska storma deras moské med chockgranater och batongslag mot bedjande om inte de israeliska säkerhetsstyrkorna?
Palestiniernas fullt naturliga åtgärder för att försvåra en stormning av deras heliga tempel beskrivs i den israeliska propagandan som ett ”säkerhetshot” som måste hanteras med brutalt våld. Nu verkar inte den här propagandan ha lugnat Israels allierade stater eller fått stormningen att se särskilt snygg ut i västopinionens ögon men det kvittar nog, tänker Netanyahu. Israel har sett det militära stödet från USA fortsätta flöda in och för Europas länder verkar det inte heller finnas någon anledning att bryta vapenhandeln eller import av varor producerade på ockuperad mark.
Väst påstår sig stödja rätten till försvar mot militär aggression när man skickar stora mängder tunga vapen till Ukraina. Men när det kommer till palestinierna stödjer man istället angriparen Israel militärt. Israel är garanten för imperialistiska intressen i regionen och av central betydelse för vapen- och säkerhetsindustrin. Ekonomiska och geopolitiska maktintressen är det som styr väststaternas politik idag.
Trots allt detta tappar Israel anseende i opinionen i många länder och det är just på grund av den gränslösa apartheidpolitik de senaste israeliska regeringarna fört och som synliggörs vid till exempel al-Aqsa. Särskilt bland judiska grupper i USA där Israel historiskt åtnjutit ett stort stöd har många unga och progressivt sinnade sedan flera år istället kritiserat ockupationen och apartheidsystemet. (Läs mer om Israels apartheid på sidorna 8 – 9 i veckans nummer).
I Sverige är det inte en lika tydlig tendens av sympati för palestinierna. Massmedierna i hela väst är dåliga på att rapportera sakligt om den palestinska frågan, men kanske är utrymmet för alternativa röster vad gäller Palestina ännu smalare i vår offentlighet. Rapporteringen om palestinierna är under långa perioder helt obefintlig i Sverige för att sedan blossa upp utan något som helst sammanhang eller bakgrund.
Den som tittade på SVT Rapport några dagar efter det första angreppet på moskén kunde ha trott att det var Israel som var hotat till sin existens på grund av raketer från Libanon och Syrien – även om knappt några tar sig igenom det israeliska missilförsvaret.
Expressen hade bilder och namn på de brittiska bosättare som dödats av palestinska attentatsmän, men de flesta medier ignorerade helt de palestinier som israeliska soldater och bosättare hade skjutit ihjäl eller skadat samma dag.
Kanske är det inte någon förvånande nyhet när palestinier skjuts ihjäl eller skadas för livet på närmast daglig basis – facit 2022 blev 202 rapporterat dödade palestinier – men undantaget dödade israeler uppmärksammas stort. Men medialogiken kan knappast förklara att den palestinska frågan plockas ut ur sin kontext.
Nyheterna lyckas ofta presentera frågan som en svårbegriplig religiös mystisk konflikt med irrationella fanatiker på båda håll. SVT Rapport förra söndagen presenterade det som att det finns religiösa anspråk på Tempelberget från olika håll som driver på konflikten. Palestinierna har en legitim strävan att skydda en liten skärva av åtminstone tänkt oberoende från Israel – formellt sett är det en jordansk institution kallad Waqf som förvaltar och bestämmer över Islams tredje heligaste plats. Men på något vis ska palestinierna ändå likställas med fanatiska bosättare som vill driva etnisk rensning till sin spets och riva al-Aqsa moskén.
Al-Aqsamoskén har en viktig betydelse för alla muslimer, men för palestinier oavsett religion så är försvaret av den en kamp för frihet och självbestämmande gentemot en kolonial förtryckarstat. Det finns ingenting som är irrationellt eller svårförståeligt med detta. Palestinierna gör rätt i att försvara al-Aqsa och sin frihet. De förtjänar allt vårt stöd!
En ledare från tidningen Internationalen
