Keynesianismen och välfärdsstaten är två hörnstenar i det socialdemokratiska samhällsbygget som är intimt förknippade med Ernst Wigforss. I biografin Den förbannade optimisten – Ernst Wigforss, har Henrik Arnstad gripit sig an uppgiften att beskriva Wigforss levnadsbana och politiska betydelse i sin helhet.
Ernst Wigforss föddes i Halmstad 1881. Bakgrunden var småborgerlig, hans far ägde en liten målerifirma. Arnstad beskriver föräldrarna som närmast konservativa, med en kristen tro och medlemskap i Missionsförbundet. Redan tidigt blev den lille Ernst en bokslukare av rang. I skolan var han ett skinande ljus och familjens ekonomiska ställning möjliggjorde för honom att studera vidare i den tidens hårda och fattiga Sverige.
År 1899 kom Wigforss till Lund för universitetsstudier. Det verkar också vara först i 20-årsåldern som han mer allvarligt började att reflektera över politik där han under en tid stod i valet och kvalet mellan liberalism och socialism. Via aktivitet i den akademiska föreningen Den Yngre Gubben, vilken stod socialdemokratin nära, kom dock vågskålen att väga över mot arbetarrörelsen och 1906 anslöt han sig till det socialdemokratiska partiet.
Socialdemokraterna
Wigforss akademiska bana landade i en doktorsavhandling om dialekter i södra Halland men, förutom två kortare perioder som lärare, var det politiken som kom att dominera resten av hans liv. År 1919 blev han riksdagsledamot, samma år även invald i partistyrelsen och 1922 redaktör för socialdemokraternas ideologiska tidskrift Tiden.
Efter Brantings död 1925 kom Wigforss att tillhöra partiets innersta kärna. En kort period i mitten av 1920-talet var han finansminister, och sedan oavbrutet – förutom några månader sommaren 1936 – från 1932 till 1949. Wigforss var en flitig skribent med en rad utgivna böcker samt tunnare publikationer. Under 1930- och 40-talet tonade han fram som socialdemokratins okrönta chefsideolog. Efter den formella pensioneringen 1949 fortsatte han att leverera en strid ström av artiklar och böcker. Wigforss avled 1977, nästan 96 år gammal.
Arnstad skildrar Wigforss levnadshistoria kronologiskt från vaggan till graven. Han är väl påläst och skriver i en ledig stil som gör läsandet angenämt. Biografin är också folkbildande. Visste ni till exempel att Sverige redan från sommaren/hösten 1942 – tidigare än nazisternas smärtsamma och avgörande nederlag vid Stalingrad – radikalt ändrade sin politik gentemot Tyskland och som första land i världen helt öppnade dörren för judisk invandring?
Eller att Wigforss inför valet 1948 – ”det andra kosackvalet” – utsattes för en sådan måttlös hatkampanj från vissa borgerliga kretsar – med rena mordhot, nattliga telefonpåringningar och ett väldigt larmande om att den bedrägliga finansministern stod i färd med att införa en kommunistisk diktatur?
Bristande förståelse för arbetarrörelsen
Bristen i Arnstads framställning utgörs framför allt av att han inte riktigt känns rotad i arbetarrörelsens historiska tradition, en fråga om förståelse och fingertoppskänsla som exempelvis inte heller Dick Harrison hade när han för några år sedan tecknade Tage Erlanders porträtt.
Vänsterkritik mot Wigforss viftas bort som ”marxistiska dogmer” utan någon vidare analys. Arnstad saknar dessutom förmå- gan att på ett djupare sätt skildra den häftiga strid som utspelade sig inom socialdemokratin under 1920-talet och början av 30-talet. Det var en konflikt som slutade med partiledaren Per-Albin Hanssons seger vid partikongressen 1932 – med de knappa siffrorna 157–149 – om att förpassa ambitionerna att genom- föra avgörande och långtgående socialiseringar till en obestämbar framtid, och i denna konflikt stod Wigforss till största delen på Per-Albins sida.
Vad blev arvet efter Wigforss? i Halmstad 1881. Det mest outplånliga avtrycket handlar om den ekonomiska stimulanspolitiken under 1930-talets depression – med benämningen keynesianism efter den brittiska nationalekonomen John Maynard Keynes – som han i finansministerns roll inympade, vilket bidrog till att den rekordhöga arbetslösheten sjönk drastiskt. Nära kopplat till det var den sociala reformpolitik och byggandet av välfärdsstaten, som under detta decennium tog sin början.
Antinazism
En tredje aspekt, för att mer fullödigt förstå varför nazismen aldrig fick något större fäste i vårt land – i valet 1936 fick det största nazistiska partiet endast 0,6 procent – handlade om Wigforss glödande antinazism, vilket inte minst utgjorde en inspirationskälla för ungdomsförbundet, SSU:: ”SSU:s antinazistiska strategi var direkt konfrontation genom att söka upp nazisternas möten och begära debatt.
För att vinna debatterna skapade Socialdemokraterna särskilda experter som bildade mobila utryckningspatruller. En annan kampmetod var att försätta nazisternas möten i blockad och handgripligen hindra åhörare från att närvara. Det gick också att sabotera deras sammankomster genom att sjunga ’Internationalen’, slå i koskällor eller vad som helst – exempelvis gå på styltor under pågående nazistmöte” (Arnstad, sid.240).
Därtill skärpte Wigforss kapitalbeskattningen i flera omgångar, förordade enstaka socialiseringar, som av basala naturresurser, och talade sig varm för att staten skulle intervenera i det ekonomiska livet med en aktiv planerad hushållning. Allt detta väckte näringslivets bittra avsky. Rent visionärt var en reducerad arbetstid ett kärt ämne för honom och så tidigt som 1911 skrev han filosofiskt: ”Jag tror att om mänskorna ska bli annorlunda, måste de inte bara ha kortare arbetstid utan också lättja, frihet från allt arbete under en längre sammanhängande tid” (Arnstad, sid.11) Införandet av två veckors semester 1938 såg han som en stor seger.
Wigforss socialism
Wigforss var aldrig någon anhängare av Marx arbetsvärdelära eller mervärdeteori. Hans inspirationskälla var i stället den engelska så kallade ”gillesocialismen”, en strömning som förordade arbetarnas deltagande i skötseln av de privata företagen, men det skulle ske i samverkan med kapitalägarna. Belysande nog är också klasskampen frånvarande i Wigforss skrifter och retorik där han på ett typiskt manér av klassamarbete tilldelar vinstintresset en väsentlig roll i samband med samhällets omstöpning:
”För min del håller jag fast vid att en utjämning av nuvarande olikheter är ett omistligt element i en socialistisk samhällsomdaning. Det betyder inte att man ska avstå från den eggelse till ökade insatser i näringslivet som ligger i utsikterna för den enskilde att förbättra sitt ekonomiska läge i tävlan med andra” (Ekonomisk demokrati, 1948, sid.17).
Kännedomen om Wigforss historiska arv är en viktig pusselbit till förståelsen av socialdemokratin under dess glansperiod av reglerad kapitalism. I dagens högervridna samhällsklimat finns det också en poäng med att visa fram hans exempel; att skärpt beskattning av de rika, förstatligande av vissa ekonomiska enheter, en övergripande planhushållning och reducerad arbetstid inte utgör några för- bjudna högt hängande frukter.
Men utifrån behovet av grundläggande socialistiska visioner och strategier i vår tid är inte arvet från Ernst Wigforss av samma värde.
Anders Karlsson
Ursprungligen publicerat i Internationalen.
Läs mer om socialdemokraterna.
