Ännu en målande, skrämmande, fasansfull, upprörande, verklighetsbeskrivning av de våldsamma fasorna under den röde kejsaren och envåldshärskaren Mao Zedongs så falskeligen kallade ”Den Stora Proletära Kulturrevolutionen” i Kina från 1966 till 1976 (då diktatorn Mao äntligen dog);
Boken ”Rött minne – Att minnas och glömma kulturrevolutionen i Kina” är skriven av Tania Branigan, med thai-kines-brittiska rötter, ledarskribent på The Guardian i London, och som bott sju år i Kina. Hon har på allvar borrat i den kinesiska folksjälen. Och gjort ett bra grävarjobb.
Folket sades från befrielsen 1949 styra landet genom nationens eget kommunistiska parti och dess folktjänande ordförande Mao. Så han frågade folket om deras åsikter i kampanjen ”Låt hundra blommor blomma” 1956 – 1957. Men så mycket kritik kom fram att det fria ordet trycktes ner.
Mao själv tyckte han visste bäst och pressade folket till ultrasnabb utveckling av jordbruk och industri i ”Det Stora Språnget” 1958 – 1962.
Men undermålig stålproduktion på landet, och tvångskollektivisering av bönderna i jordbruks-industriella folkkommuner, samt orealistiska produktionskrav, ledde till historik massvält – kanske den största människo-orsakade svälten någonsin! Antalet svältdöda varierar från några miljoner, via några tiotal miljoner, till 35 – 40 miljoner, till 55 miljoner.
Så Maos misslyckande gjorde att han förlorade inflytande i den ständigt alfahanne-konfliktiva åsikts- och maktkampen i politbyrån, långt ovanför vanliga människors huvuden.
Försvagad Mao gör comeback
Mao ville dock göra ett nytt nationalistiskt statligt försök att ovanifrån, storskaligt och centralistiskt piska fram Kina till en modern framtid som hyllad stormakt. Då måste han rensa ut de ledare och kommunistpampar i hela landet hans såg som ”kapitalistfarare” och ”revisionister” som sades vilja återinföra kapitalismen. Endast Mao trodde sig kunna bygga den äkta utvecklade socialismen genom ännu en jättekampanj.
Men Mao var som sagt försvagad av katastrofen med ”Det Stora Språnget”. Han måste hitta nya allierade i sin strävan att återta sin personliga makt, och sin ”gudamakt” att bygga socialismen efter eget huvud. Han fann sina trupper i ungdomens vänstersekteristiska rödgardister,
Precis som Hitler använde sina paramilitära SA-trupper mot yttre och inre fiender, så mobiliserade Mao sina våldsamma rödgardister mot alla sina motståndare. I tio år föröddes Kina av ”Den Stora Proletära Kulturrevolutionen” 1966 – 1976, då Mao och kampanjen tvärdog.
Den var ett fullständigt misslyckande eftersom antimaoisterna snabbt återtog makten och började att återinföra kapitalismen i Kina – under partiets och den nye ”röde” livstidskejsaren Xis ledning. Precis det 10 år av kulturrevolutionen var tänkt att stoppa…
Tonårsgäng i häxprocesser
Förnedring, plundring, tortyr, sönderslagna hem, förvisning till landsbygden (även av Xi som nu är diktator). Misshandel under skrikiga anklagelsemöten som liknade häxprocesser, gamla partiveteraner förnedrande, mord, kannibalism, ”paradering”, regelrätta slag på gränsen till inbördeskrig mellan olika fraktioner av ungdomliga maktberusade rödgardister vilka alla sa sig vara de enda ortodoxa rättläriga maoisterna, skakade landet.
Kaos och total rättsosäkerhet följde. Och efter de första två kulturrevolutionära åren fick krigsmakten (Folkets befrielsearmé) order att helt sonika dumpa miljontals unga idealistiska våldsbejakande rödgardister i avlägsna landsortsbyar för att genom hårt kroppsarbete lära av bönderna och folket. De hade fyllt sitt syfte att ge makten åter till Mao.
Ändå började det bra 1949. Mao Zedong och kommunistpartiet befriade Kina från plundrande krigsherrar, förnedring under västmakter, kastade ut den reaktionära Chiang kai-shek-armén, och besegrade den japanska imperialismen som ockuperat och plundrat stora delar av jättelandet.
Den nationalistiska revolutionen skulle nu fortsätta genom att via den socialistiska revolutionen göra Kina rikt och stolt. Forts skulle det gå menade Mao, som efter hans och partiets befrielse av Kina besatt den absoluta makten i det befolkningsrika jätteriket.
Nationalism och socialism
Inget fel med de målsättningarna. Men Mao krävde att det skulle gå fortare än var möjligt, och ingen vågade säga emot. Tvärtom skickades falska överdrivna produktionssiffror in. Folket tvingades producera oanvändbart stål, och hann inte med matproduktionen. Resultatet av en mans ohållbara fantasier resulterade i svält och överarbete i det enorma jätteriket Kina.
De andra ledarna bromsade Mao, och han förlorade makt. Då menade han att den socialistiska revolutionen hotades av borgerliga fiender inom partiet; revisionister, kapitalistfarare. Sovjet hade valt vägen tillbaka till kapitalismen. Nu hotade samma kontrarevolution i Kina.
Så Mao drog igång kulturrevolutionen för att rensa ut de ”falska” kommunisterna från partiet. Till sin hjälp fick han stöd av unga fanatiska tonårsmaoister – de röda gardena som förstörde Kina under tio år. Speciellt de två första åren då Mao konsoliderade sin makt. Sedan skickade han ut massor av rödgardister för att lära av bönderna. Vilka såg med skepsis på storstadsungdomarna som tvingades på dem.
Bortom propagandan handlade kulturrevolutionen alltså om maktkamp bland alfahannarna i kommunist-partiets hierarkiska elitistiska högsta ledning. Den röda tonårsmobben som skulle rena revolutionen från falska borgerliga element var bara Maos verktyg för att återta den makt han förlorade efter Det Stora Språnget.
Tragiska bortkastade år
Det verkligt tragiska är hur totalt bortkastade de tio åren var – i grunden driven av en enda maktfullkomlig modern kejsare. När Mao dog så dog ju kulturrevolutionen, Och snabbt blev Kina just det återupprättade kapitalistland den så kallade kulturrevolutionen skulle stoppa. Stackars kinesiska folk!
Men, än idag finns vissa (få) maoistiska arbetarorganisationer, maovänliga studentgrupperingar, maoistcaféer, rödgardist-shower (min fru och jag såg en som mötte en entusiastisk publik med röda fanor). En del vanligt folk i Kina längtar bort från dagens enorma korruption och ojämlikhet.
Intellektuella maoister ordnar till och med studieresor till Nordkorea, berättar Tania Branigan. Jag, som varit där, tar mig förtvivlat för pannan. Deras kimilsungism är ju en ännu bottenlösare återvändsgränd än det monumentala fiaskot maoism!?
Det handlar om nostalgi över en förlorad dröm, kombinerad med glömska över mardrömmen som följde. Även bland vanligt folk som saknar maoismens mening och gemenskap, mitt i dagens individualism och konsumism.
Till och med ordförande Xi idealiserar sina hårda tvångsår i en gudsförgäten håla bortom all ära och redlighet, berättar boken. Och anknyter ibland ytligt till Mao, som ju ändå var republikens grundare.
Men den misslyckade maoismen har ingen framtid i Kina. Kombinationen av partimakt och kapitalism har varit enormt framgångsrik för att höja levnadsnivån i Kina. Få vill återvända till maoismens fattigdom, samhällskaos, maktkoncentration och maktstrider i samhällstoppen.
Det oerhörda och obegripliga är, när en läser boken, hur det överhuvudtaget är möjligt för en man att koncentrera så mycket makt i sina händer. Och hur i helvete någon kan kalla detta system för socialism???
Det undrar undertecknad som var ung maoistisk arbetare på 70-talet. Och precis som en del gamla rödgardister idag ångrar sina år som Ledarens vänsterterrorister, så ångrar jag att jag spred maoism bland mina arbetskamrater (men inte att jag spred allmänna socialistiska tankar),
Ledarens vänsterterrorister
Men djupare analyserat. Vad har egentligen Mao (liksom Lenin och Stalin) alls med socialism att göra?
Socialismens grundtanke är folkmakt, alltså demokrati. Först och främst politisk jämlikhet och politisk demokrati – en person en röst i fria val på olika partier under lagar om yttrande- och pressfrihet. Den politiska makten ska vara jämlik och demokratisk
Sedan går socialismen vidare och djupare med demokratin. Kräver ekonomisk jämlikhet och ekonomisk demokrati. Även den ekonomiska makten ska vara jämlik och demokratisk.
I stora drag jämlika löner. Arbetsplatserna ska styras i självförvaltning (råd) av arbetarna själva i samarbete med den fritt valda kommunen och nationalförsamlingen. Allmän folkbeväpning som folkmaktens yttersta garant.
Så blev det också kortvarigt i den så kallade ”första arbetarstaten” Ryssland-Sovjet 1917. Arbetar-, bonde- och soldatråd (sovjeter), och fria val till en församling som skulle skriva en ny demokratisk konstitution.
Men när bolsjevikerna förlorade det valet till bondevänliga socialistrevolutionärerna så upplöste bolsjevikerna Rysslands första (makthavande) demokratiska församling. Snart följde strejk-, parti-, och demonstrationsförbud. Den så kallade ”realsocialism” som följde i hela östblocket var elitistiska statsbyråkratiska klassamhällen. Även Maos frasradikala Kina.
Hans Norebrink
