Beror den västerländska krigshetsen på religion? Krigshysterin ökar i Europa. Senast är det EUs nyutnämnde försvarskommissionär som enligt Reuters säger sig enligt Reuters tro på ett krig mot Ryssland inom sju år.
Det är svårt att tro att dom menar allvar. Ryssland har hittills haft att göra i två år, till priset av 100.000 unga mäns liv, med att besegra ett Ukraina som bara är en fjärdedel så stort som dom. Varför skulle de plötsligt kasta sig över Europa (som är fyra gånger så stort)? Och vad finns det att slåss om?
Det är lättare att tro på andra motiv. Under de senaste två åren har jag på olika ställen lagt fram ungefär följande teorier:
- De vill ha ett kallt krig för att kunna skylla följderna av sin nyliberala politik – nedskärningar, outsourcingar, ökad ojämlikhet och misär – på en yttre fiende. Annars är det risk att folk vänder sin ilska mot dem själva.
- De vill ”göra en Putin”, att med ett nationell nödläge som förevändning ta kontrollen över sin egen ekonomi och disciplinera sina egna oligarker.
- De är rädda att kineserna bjuder bättre priser för råvaror så att de själva blir utan – låt oss inte glömma att Nato ser avbrutna råvaruleveranser som en krigsorsak – och vill skapa ett lämpligt politiskt klimat för våldsamma reaktioner.
- De inser att offentliga investeringar är nödvändiga för att få fart på ekonomin, men borgerskapet kan, som Keynes sa, inte tänka sig andra offentliga investeringar än i vapen.
- Natobyråkratin vill som alla byråkratier expandera och västpolitikerna är för okunniga för att kunna ifrågasätta deras budgetmotiverade larm. Detta var kallakrigsexperten George Kennans uppfattning.
- De har gripits av panik inför klimatkrisens framtida oroligheter och flyktingvågor och vill kunna ta till våld mot dessa utan en massa protester från sina egna medborgare.
- De har sett hur deras ekonomi har hamnat på efterkälken och gripits av panik inför att inte längre vara världens centrum; därför försöker de hävda sig med våld.
- De har inte minst sett hur USA som skyddande förälder håller på att mista greppet och kanske till och med kollapsa; förtvivlat försöker de andra ländernas ledare därför ta nån sorts grepp men beter sig snarast som trollkarlens lärling.
En eller flera av dessa kan vara sanna, kanske allihop. Ostridigt är i alla fall att västvärldens maktpersoner inte har samma hand med saker som de hade t.ex. under efterkrigstiden. Möjligen kan detta ha att göra med att ekonomin blir alltmer rentieristisk och rentiärer har ingen bruk för den praktiska förmåga som producerande kapitalister behöver.
Emellertid har den pensionerade brittiske högre ämbetsman som skriver under penn-namnet Aurelien en annan teori som går mycket längre än så.
Enligt denna är det styrande etablissemanget nu så isolerat att det har utbildat en sorts religion som styr dess handlande. Man skulle kunna kalla denna för nyliberalism, om man ger denna term en lite bredare betydelse än den vanligen ges. Emellertid motsvaras gud i denna religion av marknaden vars visdom anses övergå allt mänskligt förstånd. Man håller sig också med en eskatologi, dvs en förutbestämd frälsningsplan enligt vilken hela världen till slut ska styras av marknaden medan de som sätter sig däremot betraktas som ”onda” och värda att utrotas med våld.
Man kan notera hur det kvasireligiösa begreppet ”ond” används om politiska motståndare som använder ungefär samma sorts metoder som användarna gör själva. Och man kan också notera att detta är svaret på frågan ”vad finns det att slåss om” i ingressen ovan: det behövs inget! Det är Goda mot Onda på religiöst manikeiskt maner, eller Hollywoodmaner om man vinklar det så.
I den här förkortade versionen verkar det lite långsökt (men läs artikeln, den är logisk). Emellertid går det inte att förneka den självrättfärdighet krigshetsen drivs med. Inte heller går det att förneka den brist på realism som har kännetecknat västpolitikernas hantering av t.ex. Ukrainakonflikten från dess första början (men också andra misslyckanden som Irakkriget, Afghanistankriget, finanskraschen, den kroniska Palestinakrisen etc); om man har gud på sin sida behövs det ingen realism.
Den fråga Aurelien inte ställer sig är varför en hel världsdels styrande elit skulle lämna verkligheten och ge sig in i en sekttillvaro. Ett svar ges ovan: rentiärekonomin, som har lett till att de inte längre behöver ha nån relation till samhället runtomkring sig. Deras egen verklighet är kasinot, inte verkstaden som det var för förrförra generationens eliter.
Alla tätknutna kollektiv på avstånd från samhället i stort har behov av något som håller det samman. Enligt Émile Durkheim är detta ursprunget till religion som fenomen – människor är beroende av kollektiv men kollektiv är svåra att föreställa sig om det inte gör något påtagligt tillsammans. Alla religioner har därför gemensamma riter som kärna, men efter en tid börjar kollektivet kräva svar på frågan varför man håller på med dessa riter – och från den stunden finns det ingen hejd på den intellektuella påhittigheten.
Västvärldens styrande elit behöver sin nyliberalism för att känna sig trygg i sin isolering.
Det är banalt att påpeka att detta förutsätter otrygghet för alla andra och för världen i stort. Det är en klassisk intressemotsättning som kräver ett organisatoriskt uttryck, för att uttrycka det försiktigt.
Jan Wiklund
Ursprungligen publicerat på bloggen Gemensam.
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
Kan sakna åsikten att Marknadshetsen ger väldigt lite plats för politikerna att påverka saker – Marknaden beslutar om i princip allt. Det lämnar plats åt en massa åsikter om andra länder. Har man inga möjligheter att påverka sitt eget lands inre angelägenheter får man skrämmas med andra länder…
Bra kommentar. Om marknaden ska besluta allt finns liksom inget för politikerna att göra, bortsett från moralistiska kampanjer. Se https://aktivisterforfred.wordpress.com/2024/07/21/moralism-tar-overhand-over-praktisk-politik/
Utan att på något sätt vilja ha efterkrigstidens Kalla Krig tillbaka kan vi ändå konstatera att denna period i någon mening var säkrare för Europa än den tid vi lever i idag. Positionerna var då välkända och det fanns någon sorts konsensus om vad som var acceptabelt och vad som inte var acceptabelt. Att någon startat ett regelrätt anfallskrig, utanför denna konsensus ram, hade varit otänkbart. Igen, Kalla Kriget, med dess terrorbalans, var inget eftersträvansvärt men vi visste i alla fall vad som gällde.
Idag sitter en oberäknelig fascistoid diktator i Kreml, en diktator som dessutom har en med verkligheten inte alls överensstämmande självbild av den egna förmågan. Det var denna verklighetsfrämmande självbild som ledde in i aggressionen mot Ukraina, det första regelrätta anfallskriget i Europa sedan Hitlers och Stalins dagar.
Faran med en skev och falsk självbild är att den mycket väl kan leda in i nya vidrigheter. Putin hade inte överfallit Ukraina om han inte haft övertygelsen om att det hela skulle ha varit ”överstökat” på några veckor. Vilka överväganden som rörde sig i den fascistoide Putins hjärna kan vi förstås inte veta mer än att det rimligen måste ha funnits betydande komponenter av självbedrägeri. Och att självbedrägeriet inte skulle kunna återkomma i framtida tankebanor finns inga som helst garantier emot.
Första meningen i det sista stycket håller jag helt med om. Fast jag menar att den falska självbilden förekommer både i Ryssland och i Natoländerna. Natoländerna ser sig som ”goda” när de anfaller länder som Irak, Libyen eller Afghanistan, på samma sätt som Ryssland ser sig som ”gott” när det anfaller Ukraina. Båda är antagligen en följd av paranoia. Eller också handlar det helt enkelt om någon av de nio förklaringar jag har föreslagit. Eller kanske både och.
Jag håller just på att läsa en tragikomisk bok, Brian Brown: Somebody is out to get us, som handlar om det förra kalla krigets paranoia, där båda parter konsekvent uppfattade allt den andra parten gjorde som ett försök till anfall. Tramsigast var man förstås i USA, eftersom Sovjet inte på något sätt var i stånd att ställa till några mer allvarliga problem för dom, av rent ekonomiska skäl.
Idag är det snarare Nato som inte kan ställa till med några allvarligare problem (utan att självt gå under), detta också av rent ekonomiska skäl. Industrin, t.o.m. vapenindustrin, har outsourcats till den grad att man inte ens kan hålla Ukraina med ammunition. Ju mer arrogant det och dess medlemsländer uppträder desto mer motåtgärder lockar det fram, och desto sämre blir dess internationella läge. Jag säger med Kishore Mahbubani, Singaporeansk f.d. FN-ambassadör: varför uppträder de så idiotiskt?