Ett av Sveriges mest uppmärksammade mord genom tiderna, styckmordet på Catrine da Costa, har åter blivit aktuellt. Detta på grund av en TV-serie om mordet och den efterföljande jaketn på obducenten och allmänläkaren. TV-serien som har titeln Det svenska styckmordet har gjorts av Dan Josefsson och Johannes Hallbom.
Själva brottet är dock preskriberat sen länge. Mordet har dessutom varit omskrivet i ett flertal böcker och det har skrivits spaltmil i tidningarna om det. Några av böckerna om fallet Catrine da Costa är Hanna Olssons ”Catrine och rättvisan” från 1990 och Per Lindebergs ”Döden är en man” från 1999 samt Lars Borgnäs ”Sanningen är en sällsynt gäst” utgiven år 2003.
De två personer, läkarna Teet Härm och Thomas Allgén, som dömdes för styckningen av liket men inte för mordet visade sig i slutändan vara helt oskyldiga. Genom DNA-test kunde det bevisas att de två männen med all sannolikhet är oskyldiga till all inblandning i mordet på Catrine da Costa, inklusive styckningen.
Vem som mördade da Costa för 25 år kommer vi aldrig att veta. Mördaren är med stor sannolikhet död. De två misstänkta och åtalade fick sina liv förstörda. Staten har aldrig erkänt att hela utredningen och åtalet var ett övergrepp på de två männen och de har inte fått nåt skadestånd av staten. De begärde ett skadestånd på 40 miljoner i en rättsprocess men fick ingenting.
Polisiära misstag och övergrepp
Det är också uppenbart att det begicks en mängd misstag under utredningen av styckmordet. Polisen Stefan Holgersson och kriminologen Leif GW Persson studerade det hela år 2009 och kom fram till att det begicks allvarliga misstag vid fotokonfrontationer. Dessutom att värderingen av barns vittnesmål vid den aktuella tidpunkten var felaktig. Utredarna satte för stor trovärdighet på barn menade Persson och Holgersson. I målet mot Catrine da Costa gjorde polisen en rad misstag och vissa av dem upprepas regelbundet än idag.
Holgersson och Persson menade också att polisen är felaktigt organiserad. Den typen av mord som det på Catrine da Costa, så kallade spaningsmord, borde hanteras av specialister på just detta. Hur det ser ut idag har jag ingen riktig koll på men sannaolitk har läget förbättrats även om polisen ofat gör misstag även idag. Vad gäller fotokonfrontationer och barnvittnesmål menade de två undersökarna att det skett förbättringar.
Men utan bara staten utan även media spelade en smutsig roll i styckmordsfallet. I media blev de två männen dömda väldigt snabbt. Långt innan utredningen var klar och långt inna rättegången där de frikändes från mordet.
Läs mer (inlägg skrivna 2007-2010):
- En annan skandal – styckmordet på Catrine da Costa
- Obducenten och allmänläkaren
- Styckmordet på Catrine da Costa gås igenom igen
- Ett mord som aldrig blir uppklarat och ett som kanske blir det
- En mördare som aldrig åker dit
- Polisen, obducenten, allmänläkaren och da Costa
- Slutpunkt för fallet da Costa?
Andra svenska styckmord:
- SD-politiker misstänkt för styckmord
- Ett typiskt svenskt mord – styckmord i Skara
- Koffertmordet (Väskmordet)
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
Media är i någon mening farligare än staten i sammanhang som dessa då medias förmåga att förstärka budskap vida överstiger statens. Detta är dessvärre inte det enda fallet där människor dömts genom ”snaskig” exploatering av vidriga brott.
Jag har alltid varit oerhört kritisk till att namn på brottslingar publiceras, inte enbart före det att dom har fallit utan även efter det att domen vunnit laga kraft. Med försåtliga och ibland rent vilseledandet resonemang om ”allmänintresse” motiverar media sina namnpubliceringar. Det kan förvisso finnas några enstaka fall då ”allmänintresset” väger tyngre efter det att domen vunnit laga kraft men aldrig någonsin före. Det finns ingen som helst anledning att sparka på människor som redan ligger ned.
Vad jag minns så publicerades aldrig deras namn på den tiden. Därav obducenten och allmänläkaren. Men jag kan minnas fel. Nu publiceras namnen därför att de själva gått ut med dem och är med i TV-serien. De har ju dessutom friats helat med hjälp av DNA.
Nu missförstår du mig, min reflektion gäller dagens förhållanden. För 40 år sedan rådde en större restriktivitet när det gäller publicering av namn. Det är nuläget som bekymrar.
Inte heller ”gammelmedia” har lyckats stå emot det nya mediesamhällets vurm för det spektakulära och utlämnande. Lyssna på podden P3 Krim eller på Expressens Krimrummet. Anonymitet för icke dömda och deras närstående har inte särskilt hög prioritet i dessa alster.
För mig består ett av rättssamhällets allra mest grundläggande fundament i att ingen ska betraktas såsom skyldig innan dom vunnit laga kraft. Rättsväsendet kan alltid göra fel, det hände för 40 år sedan, det händer idag. Förvisso blir det sannolikt oftast hyfsat rätt men då det går fel måste så mycket som möjligt rättas. Att, som nu sker, tämligen ymnigt publicera namn försvårar upprättandet av felaktigt dömda högst avsevärt. Inte heller att publicera namnet på de som döms ”rätt” är särskilt klokt. Ur ett rehabliteringsperspektiv finner jag det direkt kontraproduktivt.
Anders. Jag har för mig att Dagens Eko offentliggjorde namnen vid ett tillfälle. Sydsvenskan publicerade namnen vid ett tillfälle. Annars är det som du skriver.
Det kan säkert finnas en del undantag där namnen publicerades. Det är ju länge sen. En läste inet allt och en minns inte allt.